söndag 14 december 2014

Svenskt jordbruks historia - del 5

Som tidigare i inläggsserien konstaterats, har svenska bönders politisk-ekonomiska roll dels varit relativt flexibel i klassmässigt hänseende, dels har man haft en starkare position än åtminstone de flesta andra europeiska motsvarigheter. Positionen fortsatte generellt att stärkas under 1700-talets mitt och ett tag framåt i tiden. Under 1800-talet ville röster inom detta gebit att bönderna skulle representeras i riksdagen, och samtidigt då också representera större samhällsgrupper, bönder och de obesuttna, som man skulle kunna sammanfoga under den breda beteckningen "hela allmogen".

Den svenska fyrkammarförsamlingen ersattes av en tvåkammarförsamling år 1867. Första kammaren kom att utgöra herreståndets tillhåll - aristokratin och riddarhuset - medan den andra blev det vanliga folkets möjlighet till politiskt inflytande. De som tjänade minst 1000 riksdaler per år medgavs rösträtt och valbarhet, vilket utgjorde stora mängder och andelar människor. Första kammarens betydligt högre gränser därvidlag stängde dock ute borgerliga grupper som tjänstemän, och det torde ha varit en anledning till att bönder och borgare ofta har samarbetet under modern tid, oavsett om det gäller industrifrågor eller i andra avseenden. 1911 bildades till exempel Lantmanna- och borgarepartiet, som i praktiken styrdes av högermannen Arvid Lindman.

En dåtida partibildning kallades Lantmannapartiet men kom ganska snabbt att spela ut sin roll till förmån för senare dito, till exempel Nya lantmannapartiet. Rösträttsfrågan är inget som jag ämnar ägna alltför mycket tid, men systemet premierade välbesuttna och var i hög grad inkomstbaserat. Även företag och arrendatorer fick rösta. En del av detta kan förstås i och med beteckningen fyrkarrangemang, som delvis undergrävde böndernas position, men på det lokalpolitiska planet fick man likväl stort inflytande.

En viktig strategi var njugghet, och därmed att inte vilja förse offentligheten med fler resurser än vad som ansågs nödvändigt. På det utrikespolitiska planet blev tullfrågorna viktiga, till exempel beträffande importen av amerikanskt fläsk, som ansågs ske på en stor andel sydsvenska bönders bekostnad. Dessa fläsktullsförespråkare blev kallade "kronobergsproktektionister". Balansgången mellan frihandelsavtal och protektionism var en viktig fråga under slutet av 1800-talet och är det alltjämt.

En viktig fråga under samma tidsperiod var försvarsfrågan. Den tidigare värnplikten hade endast omfattat 14 dagar, men representanter för första kammaren ville se en betydligt längre sådan. Bönderna var dock skeptiska eftersom det innebar att deras arbetskraft, drängar eller bondsöner, skulle kunna bli tvungna att lämna jordbruket. Omkring sekelskiftet och en bit framåt kom dock bönder i allmänhet av olika skäl, bland annat utrikes- och säkerhetspolitiska sådana, att ta ställning för ett utvidgat försvar och pansarbåtsbygge. Bönder kom rentav att offentligt liera sig med Sveriges försvarsmakt. Däremot fanns olika fraktioner beträffande handels-, skatte- och rösträttspolitiska frågor vid ungefär samma tidpunkt, och senare också mellan höger- och vänster. Om man sänkte summan för att kunna rösta innebar det att en allt större andel av den fattiga delen av allmogen fick rösträtt, vilket ansågs problematiskt.

Man kan också nämna att olika grupperingar inom "bondeklassen" bildade Svenska lantarbetareförbundet (SLF) år 1908. Vidare har det funnits en mängd lokala och regionala sammanslutningar, som har hamnat i hätska konflikter med både arbetarförbund och andra aktörer, inklusive fackföreningar i allmänhet. Bönder har som tidigare sagts intagit ett slags mellanposition mellan adel och allmoge, men i och med proletariseringen uppfattades bondens syn på sina "lägre" anställda som patriarkalisk och konservativ. Jordbrukarnas riksförbund, som bilades 1915, bör rimligen klassificeras som konservativt med klassiskt liberala inslag. Småbrukare från norra Sverige kom dock att i hög grad rösta på Socialdemokraterna. Det är en trend som alltjämt lever kvar i den senmoderna eran - Norrland är överlag vänsterinriktat.

Vidare skall det sägas lite grann om Lantbruksakademien, och hur bönder förhöll sig till den vetenskapliga utvecklingen. Redan under andra halvan av 1800-talet kom olika föreningar, bestående av till exempel veterinärer, länsmejerister, botaniker och agronomer, att bildas, vilka allesammans hade inverkan på jordbrukets materiella och andra förhållanden. Det är sammantaget många yrkesområden som är knutna till jordbruket, och de innovationer och upptäckter som gjorts har således påverkat förutsättningarna för detsamma. Tidigare har Carl von Linnés intresse för det svenska jordbruket nämnts, men även mindre namnkunniga forskare av olika slag har haft betydelse (von Linné iakttog mest i det avseendet). Noterbart är att jordbruksforskningen dock var skild från den högre utbildningen fram till 1932, men kom sedan att bli mer integrerad inom ett större akademiskt sammanhang. Till exempel Ultuna förknippas dock än i dag delvis med vad man kan kalla jordbruksforskning (som dock i så fall avser en bred term för en mängd ämnesdiscipliner som ingalunda enbart är knutna till jordbruk). Från och med 1942 kunde agronomie doktorsexamen avläggas.

Det har funnits, och finns alltjämt, en mängd lägre lantbruksutbildningar som inte har krävt någon särskilt teoretiskt utvecklad bakgrund och kunskapsnivå. De så kallade hushållningssällskapen var deras huvudmän, men staten bidrog även, och arrendatorer fick ersättning för att upplåta sina resurser till dessa ändamål. Det har dock sedan 1867 och framåt funnits andra, mer teoretiskt inriktade alternativ, som ofta varit mer eller mindre knutna till högskolorna och kan anses vara mer framgångsrika än de enklare jordbruksutbildningarna. Dessa kan bland annat benämnas som lantmannaavdelningar.

Även kvinnor har varit - även innan de blev allmänt röstberättigade år 1921 - delaktiga som studenter sedan andra hälften av 1800-talet och framåt, bland annat som mejerskor. Många orter som i dag är på väg att tyna bort utgjorde på den tiden viktiga lärosäten för detta slags utbildningar, vilket gäller till exempel Alnarp i Malmöhus län. Man bör dock tillägga att utbildningen på denna ort successivt blev mansdominerad och teoretiskt inriktad - mejerister var lika med teoretiker, medan mejerskor blev praktiker.

Kunskapstraderingen mellan generationerna och mellan brukare på det lokala och regionala planet har försvårats av mer komplexa förhållanden och teknologiska utvecklingsprocesser, men nätverk mellan vanliga människor har ändå haft stor betydelse. Jordbrukare har utbytt idéer sinsemellan och applicerat teoretiska resonemang på praktiska förhållanden.

Det bör sägas en del om hur de båda världskrigen påverkade svenska jordbruksförhållanden. I samband med första världskriget hade internationaliseringen intensifierats och Sverige var beroende av både import och export beträffande en rad företeelser, inklusive jordbruksrelaterade produkter. Krisen i Europa ledde till om inte svält så åtminstone kraftigt kringskurna möjligheter till umbärlig konsumtion, och det påverkade i sin tur både kaloriintaget och djurutfodringen. Man ansåg att nötkreatur borde utfodras i större utsträckning än svin men i nödfall åt människor själva fodret för att hålla sig mätt. År 1917, då ryska revolutionen inleddes, förekom offentlig brödransonering och den dyra potatisen blev allt mer sällsynt i de svenska hushållen. Missnöjet ledde till att socialismen stärkte sin ställning gentemot borgerligheten. Socialister föreslog enkammarförsamling, och situationen var under åtminstone ett tag närmast att betrakta som pre-revolutionär. Kompromisser har dock förekommit.

Rent materiellt fick många bönder det paradoxalt nog bättre eftersom köttpriserna steg under slutet av första kriget. Dessa kom dock att sjunka under 20-talet med 1922 och 1923 som två stycken bottenår. Konjunkturen stabiliserades visserligen under några år, men på grund av massproduktion av bland annat spannmål på världsmarknaden var priserna alltjämt låga. Sockerproduktionen fick förhålla sig till liknande förhållanden, och 1929 års börskrasch ledde direkt eller indirekt till arbetslöshet även i Sverige. Priserna på animaliska produkter sjönk drastiskt med en botten som nåddes 1932/1933.

Det finns en hel del att säga om jordbrukspolitiska frågor under denna period, men protektionism och försök till förbättrad organisering var några av strategierna för att få jordbruket lönsamt även under normala förhållanden. Det var påtagligt att det överlag inte var särskilt lönsamt om man skall hårdra det. Noterbart är att många som engagerade sig i dessa spörsmål var storägare. Jordbruksrörelsen fick en kooperativ prägel, och idéer om kartellbildning dryftades. Det handlade även om att i så stor utsträckning som det var möjligt att göra verksamheterna oavhängiga världsmarknadens förhållanden.

Under andra världskriget införlivades en rad ransoneringsstrategier beträffande livsmedel. Detta ledde i sin tur till ökad byråkratisering för producenter och handlare som därmed var tvungna att bokföra sin produktion och försäljning. Svarthandel och svartslakt förekom dock i märkbar utsträckning. På grund av mer njugga förhållanden sjönk kaloriintaget överlag i den svenska befolkningen. Ur folkhälsosynpunkt var detta bra eftersom det innebar att folk åt mindre fläskkött och åt mer grönsaker och fick i sig mindre mängd kalorier. Skördekatastrofen 1940 fick även politisk-ekonomisk betydelse, bland annat beträffande den svenska regeringens kalkyler om svenskt jordbruks totala, aggregerade produktion och följaktligen prisindex. Man betraktade det svenska jordbruket som ett enda stort företag och beräknade produktion i förhållande till prisnivåer och mängden förnödenheter som krävdes för den sammanlagda befolkningsmängden. Detta var processer som inleddes ungefär i samband med krisen under sent 20- och tidigt 30-tal.

Under denna period pågick en alltmer effektiviserad produktion inom jordbruket, vilket minskade efterfrågan av arbetskraft inom detsamma. Exempelvis utvecklades traktorindustrin under 30- och 40-talen, en utveckling som sedan har fördjupats ytterligare, inte minst beträffande drivmedel och traktorers och andra maskiners kvalitet, hastighet och räckvidd. Mekaniseringen har pågått efter industriella revolutionerna. Järnharven - som introducerades under 1890-tal och sedan har raffinerats i sin utformning - har haft stor betydelse i modern tid och har kunnat appliceras på traktorer. Det är harvningen som på många sätt betingar möjligheterna till fruktbart jordbruk. I kombination med bland annat elektricitet har den påverkat förutsättningarna för massproduktion i hög grad. Man kan även nämna välten och dess förhållande till kapillaritet. I likhet med andra jordbruksredskap förekom regionala skillnader i dessa avseenden. Likaså kunde såmaskiner förekomma parallellt med att man sådde för hand under det sena 1800-talets Sverige.

I nästkommande inlägg tittar Nomen nescio närmare på jordbruket i efterkrigstiden och det som gradvis kan kallas det senmoderna tidevarvet.






tisdag 9 december 2014

Reinfeldt var faktiskt inte först med sitt korkade massinvandringsargument

Under de senaste dagarna har Sveriges nuvarande statsminister, Stefan Löfven, och dennes ungefär lika intellektuellt tvivelaktige företrädare, Fredrik Reinfeldt, uttryckt sig synnerligen enfaldigt om Sverigedemokraternas "nyfascism", respektive Sveriges geografiska storlek och därmed automatiska förmåga att "ha plats" för många människor (det vill säga fortsätta eller snarare utvidga massinvandringen).

Vi börjar kort med Löfven. Denne har i och med nyfascismanklagelserna mot SD använt sig av den lögnaktige, 47-årige historiestudenten tillika journalisten Henrik Arnstad som källa, trots att vederbörande kritiserats av bland andra den finske historikern Henrik Meinander och svenske statsvetaren Andreas Johansson Heinö för sin tvivelaktiga och bristfälliga hobbyforskning. Dessa klavertramp, med flera, är lätt att hitta relevant information om för den som till äventyrs inte noterat Arnstads farsartade utspel och persona, och bland annat Fria Tider och Flashback har skrivit om denne dråplige mans förehavanden i den mediala offentligheten.

Det om detta, och över till Reinfeldts pro-invandringsargument, som alldeles nyligen proklamerades i den danska publikationen Politiken. Denne förkunnade nämligen - med anekdotisk inspiration från sina talrika (inrikes)resor, då denne bevittnat de svenska och nordiska landmassorna ur ett fågelperspektiv - att Sverige och andra nordiska länder minsann har plats för fler flyktingar. Det är bara att se på de vidsträckta skogarna, fälten och myrmarkerna som breder ut sig.

Det må vara så dumt att man inte ens borde behöva bemöta det i en seriös debatt enligt vissa, bland andra denna skribent på amerikanska National Review. Men Martin Geertsen, integrationsansvarig för danska partiet Venstre, kan dock behöva bli varse om att det faktiskt inte är första gången som den här typen av intellektuella dråpligheter förkunnas i den svenska offentligheten.

Timbro-veteranen Carl Rudbeck må vara synnerligen beläst men hans (o)förmåga att diskutera invandring på ett seriöst sätt är likväl, eller har åtminstone varit, på gymnasial nivå. För cirka 14 år sedan hörde man nämligen sistnämnde vädra den typen av åsikter i sin debatt (ungefär 1:38 i klippet) mot dåvarande chefredaktören för Samtidsmagasinet salt, Jonas De Geer. Som framgår av det ovan länkade blogginlägget har det specifika argumentet också vederlagts.



fredag 5 december 2014

Svenskt jordbruks historia - del 4

Ett antal inlägg återstår av min serie om det svenska jordbrukets historia. Det rör sig i just detta alster om en redogörelse för det sena 1800-talet och ungefär första halvan av 1900-talet. Med andra ord är det i kölvattnet av de industriella revolutionerna, utvandringen till Amerika, och därefter de två världskrigen, samt andra centrala händelser som har skett i skarven mellan det "traditionella Sverige" och dess moderna utveckling. Man kan i sin tur kalla denna fas för jordbruket i industrisamhället, vilket också är namnet på band fyra i det aktuella fembandsverket Det svenska jordbrukets historia (1998-2001) som serien utgår från. Eftersom det finns så mycket att säga om övergången mellan traditionell och modern tid, och den moderna eran som sådan, kommer det dock att bli fler kompletterande inlägg som i alla fall delvis behandlar samma tidsperioder, om än olika aspekter av dessa.

Under slutet av 1800-talet var bönder, lantbrukare eller för all del hemmansägare centrala kategorier av människor, och detta eftersom en stor andel av den svenska befolkningen var jordägare och -brukare av något slag. Bonden befinner sig därmed mellan de lägsta klasskikten, de som ej äger eller innehar jord, men samtidigt under herrarna, primärt adel och präster.

Bönder som innehade jord men ej ägde den i reell mening kan delas upp i olika undergrupper men arrendatorer - som än i dag är vanligt förekommande - var en av de vanligare. En intressant terminologisk distinktion är å ena sidan begreppet hemmansägare och å andra sidan lantbrukare: de förra var vanligtvis sprungna ur den breda så kallade allmogen, medan de senare även kunde innefatta adelsmän. Lantbruk, som blir allt vanligare under 1800-talet, betecknar ett slags produktionsinriktad verksamhet, medan lantmannen syftar på den mer kulturella dimensionen av bondens eller brukarens tillvaro. Sammanfattningsvis är alltså bönder som klasskategori knappast homogen och har öppningar både nedåt och uppåt i samhällshierarkin. Därmed har man kunnat liera sig både med adel och den under 1900-talet hegemoniska socialdemokratin, vilken ju i grunden är ett slags arbetarideologi. Samtidigt har det av naturliga skäl funnits en skarp skiljelinje gentemot den urbana befolkningen. Erik Axel Karlfeldt med flera har skildrat detta i delar av sin litterära produktion, och Carl Larsson i sitt måleri.

Bondefamiljer kunde utgöras av både kärnfamiljer och utvidgade familjer, varav den senare även innefattar en del mer eller mindre nära släktingar. De arbetsföra bidrog allesammans på något sätt till jordbrukets produktion och skötsel, men det hände även att vissa familjemedlemmar tog andra slags - ibland mer borgerliga - förvärvsarbeten, vilket bland annat kunde bero på fysisk klenhet av någon typ. Mer teoretiska yrken som exempelvis lärare blev allt vanligare i det svenska samhället under 1800-talets andra hälft och framåt, varför det tedde sig naturligt för en del att byta försörjningsinriktning. Ogifta pigor och drängar var också viktiga delar av arbetskraften, och de senare svarade i genomsnitt för ungefär hälften av den manliga arbetskraften vid svenska bondgårdar. Dessa hade i regel ettåriga anställningar som kunde förnyas, samt en frivecka, och var i stort sett tvungna att förbli ogifta för att kunna fortsätta vara en del av bondens kost.

Bondgårdarnas storlek varierar förstås kraftigt, men studier som behandlar 1890-talet visar på ett genomsnitt om fem personer. Många av dessa utgjordes därmed av renodlade kärnfamiljer, samt eventuellt någon enstaka dräng eller piga. Även vid denna tidpunkt tenderade män att ta hand om typiskt manliga göromål, som att köra hästen på åkern, men variationer förekom och kvinnors arbetsuppgifter var förstås också av mer eller mindre fysisk karaktär.

Noterbart är att hästen varit en manbarhetssymbol och hästar kan sägas ha tillhört en manlig sfär. Detta kan kontrasteras mot det sena 1900-talets och alltjämt dagens mer brokiga förhållanden i det avseendet, men då det åtminstone som fritidsintresse - det finns emellertid en viss övervikt av manliga proffsryttare - utgör en typiskt feminin syssla att intressera sig för hästar och vara "hästtjej".

Under slutet av 1800-talet påbörjades en avfolkning inom jordbruket, vilken sedan fortsatte under i stort sett hela 1900-talet. Detta hade flera orsaker, bland annat missväxtåren 1867 och 1868, följt av emigration, befolkningsminskningar, samt intensifierad modernisering och industrialisering, som i sin tur lett till att arbetskraft förflyttats till andra näringsgrenar.

Emigrationen som sådan är dock ett ganska komplext historiskt fenomen och hänger inte minst samman med både svenska och amerikanska nationalekonomiska förhållanden. Dess utveckling var allt annat än linjär och pågick under en period som sammanlagt omfattande ungefär 60 år. Familjeutvandringen var till en början mycket omfattande, varpå ensamutvandringen - framför allt av yngre svenska män - i stället kom att öka på senare år inom denna tidsram. Synen på emigrationen har historiskt skiftat inom Sveriges gränser. Generellt har den dock blivit mer illa sedd allteftersom, bland annat på grund av att den skedde under en period som trots allt innebär successivt ökat välstånd. Samtidigt har naturligtvis många enskilda individer och familjer räddats undan fattigdom på grund av utvandring eller åtminstone fått det materiellt sett bättre.

För en ännu mer välgrundad förståelse av denna företeelse krävs dock att man studerar ett flertal push-, pull- och transportfaktorer, och i det sista avseendet är det viktigt att betona den transportrevolution som ägde rum under slutet av 1800-talet då ångfartyg och ånglok kom att bli viktiga för transport av både varor och människor. Det gäller både mellan och inom länder, och i det avlånga Sverige har godståget haft stor betydelse för en mer effektiv handel av till exempel mjölk, som därmed var otänkbar innan den första industriella revolutionen. Under mellankrigstiden fick lastbilar allt större betydelse för handel och distribution.

Vid sidan av detta kan innovationer som till exempel skumning av mjölk sägas ha haft stor betydelse. Tyska centrifugalskumningsmaskiner togs i bruk under slutet av 1870-talet, och kylapparater, pastöriseringsanläggningar med mera blev gradvis alltmer komplexa. Mejeriernas expansion beror på denna och en rad andra små eller större uppfinningar. På grund av massproduktion kunde dock kvaliteten komma att minska, men i senare skeden har tillverknings- och distributionsprocesserna lett till fler hygienkontroller och fastställda fetthalter. Sverige är ett tämligen byråkratiskt land, och det rör sig om ett flertal processer som har inkorporerats i olika faser snarare än att snart sagt allt har skett under denna socialdemokratiska eran. Viljan att ha ordning och reglera olika verksamheter genom lagstiftning har en tradition som omfattar cirka 1000 år, och i enskilda avseenden även längre tid än så. (Den som läst del två av denna serie inlägg torde ha noterat det.) Det hela blev även till ett slags politisk fråga, och mjölkkooperativ bildades under första halvan av 1900-talet för att påverka produktion, distribution och prissättning av mjölk.

Det svenska jordbruket tycks dock mest ha påverkats av upp- och nedgångar i industrisektorn - när dessa hade ljusare tider valde många att lämna jordbruken till förmån för näringar inom denna, inklusive byggandet och utvidgandet av infrastruktur och andra företeelser som ju också delvis skedde i statens regi. Dock är den ekonomiska historien snårig och öppen för tolkningar, och det finns därmed ganska få entydiga förklaringar att ta fasta på. Prisfrågor på en alltmer internationaliserad marknad är i sin tur en orsak till komplexiteten.

Efter andra världskrigets intensifierades dessa processer och ännu färre försörjde sig som jordbrukare. I stället blev det allt vanligare att arbeta med den teknologiskt alltmer utvecklade skogs- och sågbruksindustrin och i den fortsatta utvidgningen av järnvägsnät. Särskilt i norr var skogsindustrin central, och i kombination med högre nativitet i landets norra regioner ledde det till tillfällig kolonisation av fruktbara områden, processer som dock avtog efterhand. Urbaniseringen innebar också att det dels uppstod lokala marknader i och med vilka man köpte och sålde till exempel fläsk, mjölk, ost och smör, dels att städernas invånare blev beroende av både en begynnande globalisering och export och import av till exempel kött, fisk och frukt, samt omkringliggande bondgårdars produktion och distribution. Charkuterierna ökade i antal, liksom behovet av de som kunde sköta transporten av både spannmål, slaktdjur och det utvunna köttet. Grundläggande regler och restriktioner kring kötthantering befästes under början av 1900-talet, men Sverige har inte varit vaccinerat från dåliga förhållanden i det avseendet.

Stegvis ökade också mängden och andelen animaliskt fett i kosten, bland annat på grund av ökad konsumtion av fläskkött, men även godis, bakelser och liknande. Även alkoholkonsumtionen ökade. Som väntat innebär också dessa processer att när grundläggande kostbehov tillgodosetts, läggs mer pengar på umbärliga ting, så som bakelser, godis och alkoholhaltiga drycker. Mejerier, bryggerier och sockerbrukens betydelse ökade därmed. Modernisering och fetma hänger alltså samman i viss mening.

Mer om 1900-talets jordbruk och omkringliggande fenomen i kommande inlägg.

tisdag 25 november 2014

Globaliseringsparadoxen - del 6

De två i Sverige, och i hög utsträckning västvärlden i stort, dominerande ideologiska idealtyperna - postliberalism och postmarxism - har sina ursprung i bland annat upplysningstiden men har också vuxit fram i samspel och förnyats i och med ännu färskare idéer och samhälleliga processer på olika nivåer. På flera sätt bryter dessa med sina respektive, och delvis likartade ideologiska ursprung, och övergår därmed i någonting delvis nytt, oavsett om det är genom blandningar med idéer från andra ideologier eller att något annat läggs till eller dras ifrån.

I min korta analys av riksdagsvalet förutspådde jag bland annat att alltfler relativt välbärgade individer, företag och familjer - låt vara osagt ungefär hur många och hur stor andel - kommer att söka sig bort från Sverige som en följd av bland annat den av både "vänstern" och "högern" förda invandrings- och integrationspolitiken. (I ett tidigare inlägg i serien har sådana idéer förfäktats men här adderas ytterligare några perspektiv på ämnet.)

Det är sin tur en logisk, men också paradoxal följd av hur postliberalismen och postmarxismen samverkar och vad som ser ut att bli deras reella eller potentiella konsekvenser. För å ena sidan innebär deras inre logiker - oavsett om huvudfokus är på identitetspolitik eller ekonomiska och materiella dimensioner - både var för sig eller i samspel med varandra, att människor, framför allt etniska svenskar, bör ge upp sin kulturella och nationella identitet till förmån för mångkultur och en alltmer djupgående globalisering.

Men i och med det finns heller ingen anledning att stanna i Sverige och till exempel bekosta invandrings- och integrationspolitiken. En logisk följd av den kosmopolitiska individualismen är att man lika gärna kan söka lyckan i attraktiva, och till viss del kulturellt närbesläktade länder som till exempel Schweiz, Australien eller Kanada.

Samtidigt inbegriper, framför allt postmarxismen, att man som svensk medborgare - i synnerhet som etnisk svensk eftersom man då är särdeles privilegierad och därmed har ett extra ansvar för att sona sin inneboende synd medelst betalning och annan botgöring - bör stanna kvar och ställa upp för Mänskligheten.

Ännu ett exempel på det som med Avpixlatprosa kan kallas PK syntax error, och ännu ett uttryck för den svenska globaliseringsparadoxen.

söndag 23 november 2014

Svenskt jordbruks historia - del 3

I denna tredje del om det svenska jordbrukets historia, tittar Nomen nescio närmare på ungefär första halvan av den så kallare nya tiden, framför allt 1700-talet. Men detta sekel kan inte förstås som isolerat från det som skedde tidigare, i den fas som innebär slutet av den svenska medeltiden och början av den nyare tiden.

Under 1500- och 1600-talen byggdes statsapparaten ut i och med att nationen Sverige successivt bildades, avgränsades och konsoliderades. Detta ledde i sin tur till ökad produktion, men utvecklingen var kurvlinjär snarare än linjär, bland annat på grund av upp- och nedgångar i jordbruksindustrin, inte minst som en konsekvens av ett antal synnerligen ogynnsamma missväxtår. Det skedde visserligen en påtaglig teknologisk utveckling men denna var inte alltför omfattande och revolutionerande, och under 1500-talet fanns alltjämt feodala strukturer som betingade förutsättningarna för produktion, distribution och konsumtion.

Den ökade användningen av järn var dock betydelsefull, liksom påtaglig befolkningstillväxt - det fanns inga motsvarigheter till pesten som ledde till lika omfattande -minskningar, även om demografiska kurvor alltid förekommer under historiens brokiga lopp. Socialt påbördades många jordbrukare tunga skatter under senmedeltid, men efter bland annat det centrala Engelbrektsupproret (1434-1436) skedde påtagliga lättnader, vilka dock inte allena kunde råda bot på produktionsunderskottet som skedde på grund av agrara kriser. Man kan delvis säga att naturen har sin gilla gång, åtminstone i pre-moderna tider men i viss mån gäller det än i dag. Blir det goda skördar så blir det, och vice versa.

Det finns också en väsentlig utrikespolitisk dimension med i bilden - den ökade utvinningen och sedermera exporten av järn, koppar, tjära och pottaska var tänkt att delfinansiera Sveriges krigföring. (Som historikern Niall Ferguson har förkunnat tenderar krig att leda till ökade vetenskapsinnovationer.) Det är dock svårt att på ett entydigt sätt säga hur detta har påverkat jordbruket men stort fokus riktades åtminstone mot andra områden.

Under mitten av 1700-talet reste den svenske pionjären Carl von Linné land och rike runt och bildade sig en fördjupad förståelse för bland annat svenska jordbruksförhållanden. Han konstaterade, i enlighet med det som förkunnades i det första inlägget om landmassans geologiska förutsättningar, att Skåne - med sin morän och därmed sina leriga och kalkrika jordar - var särskilt viktigt för spannmålsproduktionen, och det gäller inte minst under 1700-talet. Vissa skånska byar bestod rentav av 40-50 gårdar, och för övre klasser fanns också talrika säterier, sammanlagt cirka 130 stycken vid denna tidsperiod, där naturligtvis även människor från lägre klasser arbetade. Linné imponerades av herresätenas arkitektoniska och estetiska prakt och ansåg många av dem vara slottsliknande. Densamme iakttog delvis motsvarande förhållanden i det bördiga Uppland, om än i mindre utsträckning.

Säteriernas dominans i förhållande till vanliga bondgårdar berodde inte minst på större antal (nöt)kreatur, men även goda ängs- och åkermarker som medförde stora höskördar. Det uppstod på så vis också gynnsamma växelverkansprocesser eftersom bättre utfodring innebar bättre mjölkproduktion. De som skötte merparten av jordbruken vid säterierna kallades frälsebönder (mer om frälsejordar nedan) men de rent praktiska göromålen utfördes i regel av drängar.





Stora andelar av exempelvis Småland, södra Östergötland, Västergötland och Närke hade dock desto surare och följaktligen sämre jordbruksjordar. Svedjebruk ledde emellertid till att det åtminstone temporärt gick att anlägga större jordbruksbara ytor av totalarealen i dessa regioner. Produktionen av animaliska produkter så som kött, ost, och smör ökade, delvis som en följd av att människor nödgades att fokusera på annat slags produktion, särskilt i gränstrakterna mellan skog och slätt där man inte riktigt kunde förlita sig på spannmålsproduktion. Noterbart är att även slöjdproduktionen, -distributionen och -konsumtionen ökade och blev en allt viktigare näringsgren för (tidigare) jordbrukare i delar av framför allt södra och mellersta Sverige. Längs kusterna, till exempel i Bohuslän och på Gotland, hade fisket av naturliga skäl stor betydelse. På grund av dåliga intranationella kommunikationsmöjligheter fick många lov att röra sig inom begränsade områden och ta till vara på de förutsättningar som fanns lokalt och regionalt. Detta var som bekant innan utvandringen till Amerika.

I Bergslagen betydde utvinning av järnmalm väldigt mycket - malmen gjordes till tackjärn och omformades därefter till smidbart järn - och denna något oskarpt definierade region hade inte förärats några kalkrika moränjordar. Järnet stod vid 1700-talets början för cirka 70% av Sveriges totala export. Svenskar har förmått att ta tillvara på sina naturresurser.

I norr fanns en gräns som blivit kallad limes norrlandicus, vilket avser ett slags biologisk och kulturell "Norrlandsgräns", vid ungefär linjen Karlstad-Strömstad-Gävle. Ovanför denna tänkta gräns var områdena i regel glesbefolkade, även om det norrländska åkerbrukets betydelse inte skall förminskas. Som konstaterades i det första inlägget är Norrlands geologiska förhållanden varierade, om än generellt sett naturligtvis påverkade av mycket låga temperaturer under vinterhalvåret som medför väldigt korta odlingssäsonger. I likhet med andra områden av landet som präglats av sämre jordbruksförhållanden, satte detta också fart på produktionen av animaliska produkter, saluslöjd, och sedan en alltmer utvecklad virkesindustri. Den mycket låga befolkningstätheten, för det fåtal som bebodde de norrländska markerna, ledde i sin tur till fruktbara förutsättningar för jakt. För samernas vidkommande ersattes dock jakt och fiske gradvis med omfattande renskötsel. På sätt och vis var samerna privilegierade vid denna tidsperiod, även om Linné anmärkte på deras alltför ensidiga fiskdiet som inte föreföll hälsosam.

Ägarfrågan är återigen central och tämligen komplicerad: Vilka ägde jordarna och på vilka villkor? Jag skall bara återge några grunddrag. Man kan dela in ägandet genom så kallade jordnaturer, som i sin tur inlemmades i tre ungefär lika stora andelar - skattejord, kronojord, och frälsejord. Skattejorden ägdes primärt av vanliga bönder, kronojorden av staten och delvis även militärer, präster och ämbetsmän, och frälsejorden av adelsmän. Det kan tyckas en aning semantiskt missvisande då man automatiskt torde förknippa frälsejord med kyrkan. Dock fanns en närmast egen underkategori till kronojorden kallad kyrkojord - än i dag bebos en hel del så kallade prästgårdar av olika slag och omfattning och sedan år 2000 tillfaller detta slags kronojord Svenska kyrkan. Staten beskattade de två första kategorierna med grundskatt och "jordräntor".

Det fanns stora regionala skillnader mellan jordnaturerna, men eftersom de flesta var bönder utgjorde skattejorden det största antalet ägda jordbruk, oavsett om det rörde sig om små jordbruk eller flera bondgårdar. Andelsmässigt var dock skattejorden mycket liten i framför allt Stockholm, Uppsala, Halland, Kristianstads län och Malmöhus där i stället frälsejorden dominerade; denna var dock avgjort mer sällsynt i Norrland, Dalarna och på Gotland. Kronojorden var andelsmässigt dominerande i framför allt Östergötlands, Blekinge och Kalmar län.

Inte heller detta referat fokuserar särskilt mycket på politiska, ekonomiska, sociala och kulturella dimensioner, utan snarare på geologiska och materiella sådana. Man kan dock behöva tillägga lite grann om de feodala strukturerna som delvis alltjämt levde kvar i samband med det svenska jordbrukets framväxt och då till viss del genom beskattning som tillföll högre klasser, vilka möjliggjordes av ett visst produktionsöverskott även hos småbrukare. Det så kallade indelningsverket ledde dock till att bönderna gynnades, och i relation till klassmotsvarigheter inom andra delar av Europa hade de svenska bönderna bättre förhållanden i det avseendet. Ett incitament från statens sida var att en utarmning av bönderna skulle innebära att dessa inte kunde användas i reell eller potentiell krigföring varpå en viss asymmetrisk ömsesidighet uppstod. Reguljära soldater har därmed haft vissa förmåner, om än aldrig utgjort någon ens med dåtidens mått mätt särskilt förmögen samhällsgrupp. De individer och grupper som i allmänhet tycks ha haft de allra sämsta materiella förhållandena utgjordes av så kallade inhyseshjon och backstugusittare. En inte obetydlig andel av dessa var kvinnliga änklingar och vissa av dem försörjde sig endast som tiggare. De som blev inhysta hos jordägande bönder kunde dock hålla sig flytande genom lönearbete.

I nästa inlägg ligger fokus på 1800- och tidigt 1900-tal.

tisdag 18 november 2014

Svenskt jordbruks historia - del 2

I denna andra del av det svenska jordbrukets historia - som utgår från fembandsverket med samma namn - tittar Nomen nescio närmare på medeltiden, som i ett svenskt sammanhang utgör en period omfattande cirka 700 år, från 800-tal till och med 1520, då den så kallade nyare tiden inleddes. Medeltiden påbörjas och avslutas vid olika tidpunkter i olika delar av Europa, och renässansen är som bekant ett kontinentalt snarare än norrönt fenomen, även om Sverige och andra nordiska länder givetvis har påverkats av kontinentala impulser även under sin respektive medeltid.

På grund av att politiska, ekonomiska, kulturella, sociala och filosofiska aspekter brukar vara frekvent förekommande på denna blogg, ämnar jag dock att - för omväxlingens skull - fokusera mer på den materiella och ekologiska kulturen. Delvis beror detta på att jag föreställer mig att många läsare redan är tämligen bekanta med medeltidens samhällssystem och sociokulturella förhållanden, samt digerdöden, men desto mindre bevandrade beträffande jordbruk och närliggande fenomen.

Som tidigare nämnts är de förefintliga uppgifterna betydligt fler än i jämförelse med pre-medeltida perioder men samtidigt mindre omfattande än efter nationalstatens konsolidering. Forskningen är beroende både av arkeologiska fynd och historikers filologiska aktiviteter - utöver lagar och andra, inte sällan religiösa texter, är mer eller mindre bevarade trästycken av olika slag de företeelser som experter tenderar att basera sina historiografier på. (Bland bevarade texter är Heliga Birgittas alster i en klass för sig.) Dopfuntar och andra stenföremål är också av relevans, samt kyrkokonst och annan konst, som ofta importerades från Nederländerna och Nordtyskland. Runstenar är ett annat slags viktig källa, liksom norsk och isländsk litteratur, som dock av naturliga skäl säger mindre om svenskt jordbruk. En del jordbruksrelaterad konst var förskönande, ungefär som vår tids reklam - åkrarna och redskapen avbildades finare än de troligtvis var i verkligheten. Många torde också känna till att det nedtecknades regionala lagar, där Västgötalagen torde vara den mest kända.

Av källorna utgår man från att nyodlingar, framför allt i norra Sverige, kunde ske ganska fritt. Denna expansion var gällande för stora delar av Europa och hängde samman med befolkningsökningar, varpå -minskningar växelvis skedde, i senmedeltidens fall naturligtvis på grund av digerdöden. Adeln kunde vara involverad i detta, vilket bland annat tycks ha gällt Älvdalen i norra Sverige. Vid Piteälven gjorde bland andra den högadlige Nils Asbjörnsson sig en förtjänst på jordbruksexpansion. Vi får genom ortsnamnsforskning också veta att suffixet -ryd betyder röjning, och suffixet -boda avser ett nyttjat utmarksområde.

De av jordbrukare bebodda husen, som givetvis kunde ha olika utseende beroende på en rad olika orsaker, är ett intressant delområde i sig och påvisar den utvecklade timmermansteknik som gjorde sig gällande i och med korsvirkeshus i Skåne och knuttimrade hus i norr. Detta hängde samman med innovationer på verktygsfronten. Loftbodar, som introducerades först under 1400-talet, var en del av gården. Sädeslador och häststall hörde vanligen också denna till, liksom logen, ett fenomen som tros ha vuxit fram under 1300-tal.



Kattlunds gård i Grötlingbo på Gotland - det enda bevarade om än partiellt restaurerade fähuset från medeltiden


Beträffande åkrarnas beskaffenhet var dessa i regel små, och på dessa samt ängar - inte minst den torra hårdvallsängen - användes vidvinklad kortlie och andra jordbruksredskap som var en del av en sammanhängande, kumulativ teknikutveckling. Andra redskapsinnovationer är till exempel järnskodd spade, årderbill, hacka, skära, järnskodda hävstänger (spett), skovel (ett slags skyffel, som alltså användes för att flytta jord), samt olika slags räfsor. Inom ramarna för skogs- och svedjebruk var yxans roll central.

Plogen och ådret var tillsammans med båtar den svenska medeltidens mer komplexa teknologiska företeelser, vilket påvisas genom det aktuella verkets illustrationer. Regionala skillnader har förekommit; exempelvis användes primärt fyrsidig plog i Värmland medan man i Skåne (och Danmark) använde hjulploge. Järnbill kom omkring år 1000 att nästan helt ersätta träbill, och var till åtminstone en början en dyrbarhet för merparten av brukarna. Järnanvändningen kom successivt att öka. Vattenkvarnen infördes relativt sent i norra Europa, i och med att den funnits i Romerska riket långt tidigare. Väderkvarnen spreds dock förhållandevis snabbt via Västasien och var en integral del av Europas kultur under 1100-tal.

I kombination med betande djur formades parkliknande landskap, mer eller mindre steniga, och med en stor andel ogräs som generellt tolererades (kanske för att det var svårt att handskas med). Torv användes som gödsel, men mot slutet av denna epok blev boskapsgödsel viktigt i sammanhanget, vilket i sin tur gjorde odlingarna mer näringsrika. Bol, attung och markland användes som måttenheter, i Skåne respektive Östergötland och Mälardalen. Skatteförpliktelser och bestämmelser inom byalagar ledde till att sådana ansågs väsentliga för att inte upplåta mer mark än vad som ansågs tillåtet för respektive brukare. Byalagen samarbetade även beträffande inhägnadsarbete - att avgränsa med hjälp av inte minst gärdesgårdar, vilket utgjorde ett ganska omfattande socialt förpliktelsekomplex - och skapade gemensamma tegskiften (även kallade solskiften). Precis som på många andra håll i världen, som exempelvis delar av Östasien, har adelns markägande skapat missbelåtna bönder i periferin under motsvarande europeisk medeltid och orsakat uppror.

Odlingsmässigt dominerar korn och vete den svenska medeltiden, och råg förefaller att ha utgjort endast fem procent av den totala skördade mängden. Rågets omfattning kom dock att öka på senare tid, varför är emellertid mindre klart. Korn kallades för övrigt inte sällan bjugg, vilket betyder säd i allmänhet. Ärter, bönor, rovor och hampa odlades också, samt givetvis humle för öltillverkning, något som skedde i trädgårdar.

Oxar och hästar var de gängse dragdjuren, men regionala skillnader förekom därvidlag. I vilken utsträckning gemene brukare ägde småkreatur som får, getter och grisar visavi nötkreatur är tämligen oklart men vissa uppgifter, som grundats på studier av benfragment från boskap, visar på att de sistnämnda utgjorde cirka 60-80% och de mindre djuren 20-40% av det totala antalet ägda djur. På grund av resursbrist var dessa ofta mycket undernärda, och man nödgades att använda undermåliga vegetabilier för att hindra dem från att dö av svält. Undernäring ledde också till att människor i gemen blev kortare än sin genetiska potential, men faktum är att under vissa medeltida perioder förefaller genomsnittslängden ha varit högre än i åtminstone början av den nyare tiden.

En annan viktig dimension var dikesgrävningen - från och med ungefär 1200-talet och framåt - vilket bland annat separerade smågårdar från varandra. Dessa var av förklarliga skäl dock inte lika djupa och breda som åkerdiken. Lagar föreskrev hur omfattande dessa skulle vara, och hur brunnar skulle hanteras och vilket ansvar som tillskrevs för att exempelvis inte djur fick lov att ramla ner i dem.

I den mån man ändå bör säga några kompletterande saker om sociokulturella förhållanden är det att kvinnor tenderade att primärt sköta inomhusarbete och barnpassning medan män följaktligen i första hand ansvarade för utomhusrelaterade göromål. Träldomen kom både "de jure" och "de facto" att vara avskaffad under 1330-talet, vilket markerade slutfasen av en gradvis avvecklingsprocess. Förhållandena var därvidlag inte dikotomiska, utan snarare trikotomiska, och det fanns därmed mellanformer mellan fria och ofria individer och grupper. Frigivningar av tidigare livegna hängde samman med den ovannämnda nyodlingsexpansionen.

Naturligtvis fanns också mycket distinkta klasskillnader, varför en fri men i lägre rang inordnad individ i princip levde under slavliknande förhållanden. Adeln och prästerskapet bildade samhällets dominerande strata, och de förra var militärt överlägsna lägre samhällsklasser och kunde ofta handskas med en större mängd upproriska bönder utan vidare. Lågadeln samarbetade inte sällan med högadeln, och hade administrativa uppgifter och viss möjlighet till "klassklättring" inom sin sociala kategori. Denna vertikala klassdimension var dock tvåsidig, såtillvida att de lågadliga i vissa skeden, inte minst under den innan digerdöden förestående agrarkrisen, kunde degradera till att bli storbönder; gränserna mellan de två sistnämnda kategorierna var sällan knivskarpa.

En annan intressant och inte nödvändigtvis helt välkänd aspekt är äganderätten, och under senmedeltid förekom utöver fria jordägande bönder också storgård respektive bondgård. Det sistnämnda blev på så vis ett slags mikrokosmos för det större feodala systemet med ett respektive decentraliserat "centrum" och dess tillhörande periferi.

I nästa inlägg behandlas det svenska jordbruket i förhållande till ungefär första halvan av den nyare tiden.

söndag 16 november 2014

Svenskt jordbruks historia - del 1

Av den oräkneliga mängd delämnen, epoker och aspekter som om svensk historia som är möjliga att belysa, ämnar jag redogöra för några huvuddrag i vår jordbrukshistoria, vilket sker ut ett diakront perspektiv - över tid. Det är ett sätt att ta upp någonting väsentligt, som till stor del har format det som vi svenskar är i dag, samtidigt som det påvisar hur väsensskild (sen)moderniteten är från de agrara samhällen som har funnits tidigare; det var inte länge sedan som merparten försörjde sig som jordbrukare medan de fåtaliga småbruken i dag blir allt färre, parallellt med att storbruken upplever politisk-ekonomiska bekymmer.

Utgångspunkten är verket Det svenska jordbrukets historia, vilket publicerades i fem band åren 1998–2001. I detta första inlägg redogör Nomen nescio för det allra tidigaste jordbrukets historia, varpå senare inlägg följaktligen behandlar senare historiska perioder och de tillhörande aspekter som inte redan har tagits upp.

Fynd från flintskäror, i kombination med andra arkeologiska data, är det som ger möjlighet att sätta samman en historiografi av det här slaget och säga någonting om hur jordbruket var beskaffat i arkaisk tid. Senare i historien, till exempel under medeltid, är kvalificerade gissningsövningar färre eftersom ortnamn, köpehandlingar med mera ger klarare indikationer på vad som faktiskt har skett. I modern finns tid omfattande tillika vederhäftig jordbruksstatistik.

Introduktionen av jordbruk i Skandinavien skedde för cirka 6000 år sedan, på gränsen mellan mesoliticum och neoliticum. En av de huvudsakliga ämnesdiscipliner som studerar detta område kallas paleoekologi, vari danske Johannes Iversen (1904-1971) är en centralfigur. Dennes kulturekologiska, lagbundna cykliska modell förefaller dock alltför förenklad sett till senare skeden av jordbrukshistorien, under vilka människans påverkan gör förloppen mer komplexa. Det är i alla händelser i och med den senare epoken relevant att tala om kulturlandskap, det vill säga geografiska och fysiska landskap som har påverkats av människors handlingar och inte bara existerar i sig själva. Jordbruket var givetvis väsensskilt för så lång tid sedan, och få redskap användes i det extensiva jordbruket - man använde händerna, hade inget gödsel, och människan som brukade jorden behövde inte vara särdeles effektiv eller energisk.

Den geologiska dimensionen är oerhört viktig i sammanhanget, vilket också betonas i ett tidigt skede av verket. Exempelvis är kalkrika berg av stor betydelse, eftersom kalkrika jordar innebär fruktbara förutsättningar för gynnsamt jordbruk. När det så kallade urberget vittrade sönder efter den senaste istiden bildades till stor del desto mer näringsfattiga jordar. Dock har Mellansverige givits näringsrika jordbruksmarker, ofta kalkrika sådana. Även nuvarande Skåne, Gotland, Öland och de som vi idag känner till som de östgötska slätterna har haft goda förutsättningar i det avseendet och har det delvis alltjämt. Värt att notera är att de flesta regioner i nuvarande Sverige är mångfacetterade, och det gäller inte minst i norr, där gynnsamma jordbruksområden varvas med fjäll-, barrskogs- och myrområden som är tämligen lönlösa att söka odla i anslutning till.

Som många torde känna till är det specifikt jordmånen, det översta skiktet, som är det allra viktigaste ur agrar synpunkt. Sura podsoljordar, nära barrskogsområden, är det man helst vill undvika. Leriga jordar är desto mer gynnsamma.

Klimatet är självfallet också av vikt, i flera hänseenden. Temperaturväxlingar under året och sett över längre tidsperioder, samt humiditet, är två viktiga variabler därvidlag. Landmassan som i dag utgör nationalstaten Sverige var i genomsnitt två-tre grader varmare för 6000 år sedan, och nederbördsmängden har successivt ökat. Mängden och andelen ädellövskog var desto mer utbredd, och därmed växte alm, ask, lind och hassel och hörde på så sätt till vanligen förekommande trädslag i det näringsrika humus.

Bokskog växte sedermera fram och bredde gradvis ut sig för cirka 3000 år sedan, medan den i dag dominerande granen likaledes bokstavligt talat började rota sig vid ungefär samma tidsperiod. Granen trivs i kallare och våtare regioner och har därmed gynnats av de ovannämnda klimatförändringarna. Enkel men inte desto mindre utbredd skogsröjning har i sin tur gjort landskapen öppnare och skogarna mindre täta än i tidigare skeden, och betesdjur har också haft påverkan på erosion och varit en central del i den naturliga gödslingsprocessen. Det rör sig då tveklöst om ett kulturlandskap, där människan lever i samspel med sin geologiska omgivning. Mer om det i senare inlägg.