onsdag 19 augusti 2015

Frank Salter - Welfare, ethnicity and altruism

Nomen nescio recenserar i dag den ämnesdisciplinärt mångfacetterade, om än sociobiologiskt inriktade antologin Welfare, Ethnicity, and Altruism: New Findings and Evolutionary Theory (2004), vars redaktör heter Frank Salter, och vars övriga artikelförfattare heter till exempel Irenäus Eibl-Eibesfeldt, Patrick James, Maragaret McMillan, Stephen Sanderson, Tatu Vanhanen och William Masters, och därmed utgörs av framför allt humanetologer, antropologer, ekonomer, och statsvetare. Det är ett synnerligen viktigt verk som alltfler borde bli varse om. Inte minst då den berör ett ämne som är ett av de mest omdiskuterade i dag: välfärd i förhållande till mångkulturella samhällen i globaliseringens tidevarv.


År 1999 hölls ett symposium i Bad Homburg, Tyskland, under vilket de olika deltagarna presenterade olika förslag till forskningsartiklar. Den gemensamma nämnaren var välfärd utifrån Frank Salters evolutionära hypotes, att ökad etnisk heterogenitet leder till minskad välfärd.

Ämnet har i sin tur analyserats ur ett flertal perspektiv och på olika nivåer, och har några år senare mynnat ut i ett mer sammanhållet verk. Deltagarna har diskuterat och delvis utgått från varandras alster, fastän studierna överlag ändå är att betrakta som självständiga. Antologins centrala innehåll och bidrag till den akademiska debatten kan beskrivas enligt följande:

The volume makes three main contributions:

1. It provides generally consistent evidence of the depressing effect of ethnic diversity on welfare.
2. It provides an evolutionary frame for interpretating these data.
3. It advances ideas about how these findings are relevant to policy and political theory.

The symposium illuminates several empirical and theoretical issues at the nexus of welfare and ethnicity, and suggests new lines of investigation. The volume presents nine empirical studies. Five deal with how ethnic diversity affects welfare provisions, two concern the related subject of cross-ethnic charitableness, and two report effects of kinship and group identity on altruism in primates and early hominid societies. Three of the studies are cross-national, four are national or city case studies (two of the US, one of Canada, one of Moscow), and two are cross-species analyses.


Som synes ovan är merparten av studierna kopplade till interetniska förhållanden och dessa har i sin tur studerats internationellt, (intra)nationellt och på stadsnivå. Ytterligare en studie berör altruism hos primater. Antologin består av fyra huvuddelar som överlappar varandra i stor utsträckning. Den första är dock mer inriktad på förhållandet mellan etnisk heterogenitet (EH) och altruism i bemärkelsen välfärd, den andra på EH i relation till ekonomisk utveckling, den tredje fokuserar på i vilken utsträckning evolutionär teori kan förklara välfärdsmönster, och den fjärde ger några olika förslag på hur man kan förhålla sig politiskt med forskningsresultaten i åtanke. Vidare ämnar jag följaktligen redogöra för några utsnitt av innehållet från dess samtliga huvuddelar.

Ett exempel från den första är en stadsstudie som behandlar tiggeri i Moskva, och resultaten indikerar att etniska ryssar tenderar att favorisera etniskt ryska tiggare, följt av etniskt moldaviska tiggare, och sist etniskt romska tiggare. Detta bekräftar den i etnisk nepotism förankrade tesen i och med att etniska ryssar är mer närbesläktade med andra etniska ryssar, som i sin tur är mindre besläktade med etniska moldavier, vilka emellertid är mer besläktade med etniska ryssar än etniska romer. Resultaten gör sig gällande trots att inga (etniska) konflikter äger rum i Moskva, men det tycks ändå som att sociobiologiska förklaringsmodeller endast har partiell räckvidd. Det kan nämligen handla om rationalisering från etniska ryssars sida, men också sociokulturella orsaker och ideologiska preferenser torde spela viss roll.

Två internationella undersökningar som är av stor relevans är Stephen K. Sanderson och Tatu Vanhanens studier, som kommer fram till delvis olika slutsatser. Vanhanens mindre precisa uppdelning mellan majoritetsgruppen och övriga grupper inom respektive samhälle, som indikerar graden av EH, påvisar att EH minskar benägenheten att vara altruistisk i välfärdspolitiken, men inte i den utsträckning som Sandersons resultat indikerar. I en kort gemensam diskussion förklarar de den aktuella diskrepansen studierna emellan med att Sandersons parametrar är mer detaljerade och fångar komplexiteten på ett mer utförligt sätt. I övrigt är de samstämmiga.

Det är återigen den fjärde och avslutande delen av verket som inriktar sig på att ge olika förslag på hur man kan förhålla sig politiskt och etiskt till detta, men både Salters utmärkta artikel i del två - som belyser ekonomisk utveckling i förhållande till EH och ekologisk hållbarhet, och därmed är ett komplement till On Genetic Interests - och Sandersons studie avslutas med tips till mångfaldsförespråkare. Den senare skriver:

I would like to end with some lessons for multiculturalists. Today we are bombarded with messages of the wonders of multiculturalism. We are urged that diversity, especially racial and ethnic diversity, is a good thing in and of itself. Yet the results of this study suggest that this is not necessarily the case. One negative outcome of ethnic and racial diversity is that it severely handicaps the ability of a society to provide minimum standards of living for its least advantaged members. To the extent that we regard provision of such a standard as a good thing, then multiculturalism should be judged a bad thing. In addition to the preceding analyses, I calculated the correlation coefficient between level of economic development (as measured by GDP) and Ethnoracial Differentiation. It turns out to be -0.438. This correlation turns out to be -0.247 when the level of democracy and the degree of labour organization, two strong correlates of economic development, are removed. Nevertheless, a correlation remains, and the conclusion is that ethnic heterogeneity inhibits economic development as well as welfare spending.


Mer skeptisk till etnisk nepotism och andra evolutionära teoriers räckvidd är statsvetaren Roger Masters, som i stället för EH i förhållande till välfärd poängterar klimatologiska, migrationsmässiga, religiösa, demografiska och teknologiska dimensioner - vilka är del av en komplex, interagerande multikausal förklaringsmodell - och dennes bidrag blir på så vis en välbehövlig motvikt till Sanderson, Vanhanen, Salter och Eibl-Eibesfeldt.

Sistnämnde förespråkar, vilket har förkunnats tidigare i samband med genomgången av ovannämnda On Genetic Interests, så kallad internationell mulitikulturalism, som är i stort sett samma sak som etnopluralism, samnationalism och liknande. Så här uttrycker sig denne om förhållandet mellan fictive kinship och etnicitet:

By declaring the troublesome phenomenon of ethnicity to be merely a construction, we raise the prospects of getting rid of it through deconstruction. The argument being that since ethnicity is only fictive kinship, it is nothing to be excited about, and certainly no reason to cause any harm.

Nevertheless, fictive kinship as such is a reality. After all, many Kurds, Armenians, Turks, and many others are prepared to sacrifice their lives in order to perceive their 'fictive' identity.


Om fördelarna med internationell multikulturalism i förhållande till intrastatliga varianter sägs följande:

The disadvantages of intra-state multiculturalism are as clear as the advantages of the international variety. When immigrants come in large numbers from distantly related ethnic groups, minorities stick to their ethnicity and compete with autochthonous populations for scarce resources such as housing, jobs, and social welfare. This results in inter-ethnic competition, threatening internal peace. It also complicates international relations.

Möjligen är denne något onyanserad eftersom det mig veterligen finns åtminstone några relativt välfungerande mångetniska stater som har en EH-grad långt över tio procent, vilket Salter med flera tycks se som ett generellt kritiskt tröskelvärde när det gäller bland annat benägenhet till välfärd - Kanada, Malaysia, Nya Zeeland, Singapore och Surinam. Dessutom bör det givetvis inte vara en omöjlighet att bilda nya multietniska stater om det av någon anledning skulle vara rimligt och genomförbart. Någon global apartheid bör det därmed inte vara tal om utan snarare en blandning mellan thin globalism och etnokulturell hegemoni som ett genomgående globalt mönster. Det är åtminstone min förhoppning i egenskap av både nationalkonservativ och kosmopolit.

Överlag tror jag, beträffande sambanden mellan EH och välfärd, att det är i stor utsträckning kontextbundet och betingat av ideologiska preferenser. Det är givetvis stora skillnader mellan amerikanska republikaner och svenska socialdemokrater, oavsett graden av EH inom respektive land. Detta kan i sin tur ha historiska förklaringar och kopplas till både konstitution och tradition. [1] Vidare tror jag att det kommer att komma en både nationalistisk och vänsterpopulistisk intensifierad våg av det man kan kalla mjuk protektionism, som innebär att man vill slå vakt om välfärden som ett i allra första hand intranationellt och bara i andra hand internationellt projekt. Alltfler inser att det inte är rimligt att hjälpa tredje världens överklass på bekostnad av den första världens underklass. Man kan också tänka sig en blandning mellan lågskattepolitik och högerpopulism, men en sådan kan få svårt att få fotfäste i ett högskatteland som Sverige. Nyliberaler torde därför jobba i motvind under förestående framtid.

Svenska mångfaldsintresserade forskare och debattörer som Jan Tullberg, Tino Sanandaji, Andreas Johansson-Heinö, och Niklas Bernsand har här ett synnerligen relevant verk att ta fasta på och införliva i den svenska migrations- och integrationsdebatten. Det är även väsentligt för välfärdsdebatten i stort.


[1] För en akademisk undersökning, se "Why Doesn’t the United States Have
a European-Style Welfare State?"
(2001).





Relaterade blogginlägg
Frank Salter - On Genetic Interests
Byron Roth - The Perils of Diversity
Dani Rodrik - The Globalization Paradox
Etnokulturell hegemoni som globalt mönster
Är välfärd en universell rättighet?
Är fri rörlighet en universell rättighet?
Mångkulturkritisk läslista
Free riding

måndag 10 augusti 2015

Richard Nisbett - The Geography of thought

En av poängerna med den förnuftiga perspektvismen är att den säger att man aldrig någonsin kan belysa ett fenomen, en sak eller en företeelse, i sin helhet. Utgår man från ett perspektiv, tvingas man tvivelsutan ignorera - åtminstone temporärt - andra tänkbara relevanta infallsvinklar. I psykologiprofessorn Richard Nisbetts verk The Geography of Thought: How Asians and Westerners Think Differently...and Why (2004) lämnas arv åt sitt öde till förmån för miljö, men på grund av just det kan kunskapen om det mänskliga tänkandet bli mer fullständigt. Det är således ett, trots vissa brister, utmärkt komplement till evolutionspsykologi.

Nisbett är känd för att tona ner den hereditära, det vill säga medfödda aspekten beträffande mänskligt tänkande, och har inte ens inkluderat en evolutionär översikt i det aktuella verket, något som annars hade kunnat sätta de två studerade makrogrupperna - East Asians (hankineser, japaner och koreaner) och Westerners (européer, nordamerikaner) - i varsitt sammanhang. I det här verket närmar sig Nisbett tveklöst också en partikularism/kulturell relativism eftersom en av utgångspunkterna är att belysa skillnader två distinkta grupper emellan. Han menar sålunda att den kognitiva universalismen är problematisk, och även om det finns överlappningar - inte minst i den nutida globaliseringens tidevarv - går det att iaktta generella skillnader på gruppnivå. Nisbett säger sig själv ingå i den ryska kulturhistoriska psykologiskolan, vari Lev Vygotsky (1896-1934) var en förgrundsgestalt.







Komparativ översikt - brister och förtjänster
De tre första kapitlen utgör en historisk översikt av de övergripande tankemässiga skillnaderna mellan östasiater och västerlänningar, och Nisbett pekar då ut filosofiska och i mindre utsträckning religiösa skillnader mellan greker och kineser. Han menar dock att dessa var produkter av olika miljöer - grekerna levde i stadsstater, inte sällan på berg och nära hav och livnärde sig på handel och fårskötsel, medan kineser levde på slätter och ofta livnärde sig på risodling och jordbruk. Även om det finns tendenser till favorisering av östasiater i delar av verket implicerar Nisbett även att grekernas framgång berodde på xenofil nyfikenhet:

Another factor sometimes invoked to explain Greece’s uniqueness is that its maritime location made trading a lucrative occupation, which meant that there was a substantial mercantile class who could afford to have their sons educated. (…) The drive toward education was apparently the result of curiosity and a belief in the value of knowledge for its own sake. The curiosity characteristic of the Greeks may in turn be explained in part by the location of the Greeks at a crossroads of the world. They were constantly encountering novel and perplexing people, customs, and beliefs. For any Greek living near the coasts (and that would have been the great majority), encountering people representing other ethnicities, religions, and polities would have been common. Athens itself would have been rather like the bar in Star Wars.

De generella skillnaderna kan dock sammanfattas genom följande karaktärsdrag och nyckelord:

Östasiater: vätskor, kontinuum, föränderlighet, cykliskt tänkande, holism, harmoni, relationer, beroende av varandra (interdependent), konflikträdda, gyllene medelvägen, svårt med argumentation/retorik, kollektivism

Västerlänningar: objekt, atomer och partiklar, dikotomiskt och kategoriskt tänkande, linjärt tänkande, retorisk och analytisk betoning, självständiga (independent), individualism

Hur pass mycket man håller med om detta beror på ens egna kunskaper och förförståelse, samt hur kongenial man är som läsare. Det är ingen lätt uppgift att göra distinktioner och peka ut generella skillnader utan att samtidigt förbise alltför många likheter och överlappningar. Nisbett har i min mening gjort ett bra jobb på det hela taget, men utelämnandet av några uppenbara likheter de två makrogrupperna och kultursfärerna emellan är oacceptabla. Nisbett nämner att den grekiske filosofen Herakleitos, som betonade konstant föränderlighet (panta rhei, allting flyter), introducerade ett dialektiskt tänkande men säger att denne var en historisk anomali. Nå väl. Däremot nämner han inte ens att föreställningen om motsatsrelaterade vätskor och principer, som är ett kännetecken både för taoism och konfucianism och följaktligen östasiatiskt tänkande i gemen, även finns välrepresenterade i annan grekisk filosofi än Herakleitos. "Läkekonstens fader" Hippokrates tankar om kroppsvätskor och beteende (humoralpatologi), och vikten av att ha en god inre balans mellan dem - de ansågs inte bra att vara alltför mycket av en sangviniker, koleriker, flegmatiker eller melankoliker, utan man bör ha en balans dem emellan även om man tenderar att ha en övervikt av någon av dessa - har haft synnerligen stort inflytande på europeiskt tänkande fram tills 1800-talet, även om nu förstås inte varje europeiskt land under varje sekel har brytt sig särdeles mycket om idéerna.

Cykliskt tänkande fanns därtill välrepresenterat i det vi i dag kallar Norden - föreställningen om att efter Ragnarök kommer världen att skapas på nytt - och de mer linjär-historiefilosofiskt inriktade tänkesätten är i mångt och mycket en extern kristen influens med rötterna i Mellansöstern snarare än något som har att göra med grekiskt eller över huvud taget europeiskt tänkande. Man kan också notera att det cykliska tänkesättet lever kvar inom Europa som ett slags komplement till den linjära tidsuppfattningen i form av årstider och (kristna) kalenderår. Beträffande begrepp som harmoni och medelvägar så finns även detta välrepresenterat inom grekiskt och europeiskt tänkande, vilket märks genom bland annat statyer och de olika tidsrelaterade synerna på den ideala kroppen (eloquentia corporis). Skillnader beträffande begreppsrelationer och språkbruk är dock mer uppenbara.

Slutligen kan man också nämna att Nisbett inte nämner att demokrati bara var ett slags styrelsesätt som var representerat i Grekland med omnejd under samma antika tidsramar: vissa stadsstater var demokratiska med mer inslag av individualism, medan Spartas styre liksom Filip II av Makedonien och dennes son, Alexander den Stores dito, var betydligt mer autokratiska/totalitära. I och under det romerska rikets tidevarv och medeltiden var samhällena mer kollektivistiska, hierarkiska och "harmoniska", men även där fanns vissa möjligheter för inte minst framgångsrika köpmän - plebejer respektive borgare - att göra plutokratiska karriärsklättringar.


Skillnader i nutid
Efter den komparativa överblicken ger sig Nisbett i kast med nutida skillnader östasiater och västerlänningar emellan. Han betonar då fortsatta skillnader mellan individualism och kollektivism, och vikten av harmoni inom gruppen beträffande östasiater:

Twentieth-century psychologists have provided evidence that economic and social factors can affect perceptual habits. Herman Witkin and his colleagues showed that some people are less likely than others to separate an object from its surrounding environment. They called their dimension “field dependence” – referring to the degree to which the perception of an object is influenced by the background or environment in which it appears.

Som stöd för detta har Nisbett återknutit till en rad kulturpsykologiska rön och mättekniker och det ger åtminstone en del övertygande resultat som bekräftar hans teser. Detta verk är inte särdeles tungt och forskningsbetonat utan ger mer av en överblick av det specika ämnesområdet, antingen för psykologer inom andra discipliner som inte är insatta i fältet eller för psykologistudenter och lekmän. Den intresserade har dock en hel del referenser att gå vidare till.


Fruktbara begrepp
Mest intressant är att Nisbett erbjuder fruktbara begreppsverktyg som kan användas vid analyser av demografiska förändringar i världen och inom samhällen. Nisbett betonar att östasiater tenderar att göra tydligare distinktioner beträffande In group/Out group - mellan den egna etnicitetens medlemmar och "den Andre". När en östasiat studerar i USA eller Sverige är den fortfarande sin nation trogen, medan européer tenderar att känna sig mer som världsmedborgare och vill absorbera och smälta in i de nya omgivningarna. Det kan finnas en stor pragmatisk socioekonomisk poäng med att större mängder kineser flyttar till utvecklingsländer i exempelvis Afrika, men det kan ockå finnas risk för att utsugning och nykolonialism uppstår eftersom kineser bryr sig föga om Out group-människor. Liknande frågeställningar är förstås synnerligen relevanta beträffande migration och mångkulturella samhällen, och kommer att fortsätta vara det så länge det finns olika grupper som befolkar moder jord.

Intressanta är också kopplingarna som görs till Ferdinand Tönnies (1855-1936) begrepp Gemeinschaft och Gesellschaft. Nisbett menar att östasiatiska samhällen har en högre grad av det första medan det omnämnda är fallet med västerländska dito, åtminstone i nutid. Detta kan ifrågasättas men tål att tänkas på, inte minst med tanke på att länder som Singapore, Japan, Sydkorea, Taiwan, Hongkong och successivt även Kina blivit alltmer materialistiska och konsumtionsinriktade.

Sammanfattningsvis är detta en intressant bok som ger en inblick i tankemässiga skillnader mellan östasiater och västerlänningar (inklusive Asian Americans) som har sin grund i kulturella, sociala, ja rentav topografiska faktorer. Vissa skillnader är ganska triviala medan andra torde vara mer väsentliga att ta fasta på. Som sagt så bör man dock ha i åtanke att komparativa studier som syftar till att identifiera skillnader tvingas bortse från likheter och överlappningar men dessa kan man som läsare fylla i egenhändigt.





lördag 8 augusti 2015

Singapore strävar aktivt efter att bibehålla sin etniska balans

Jag har ända sedan starten skrivit en hel del utförliga inlägg om Singapores immigrations- och integrationspolitik, kriminalpolitik och ekonomiska politik - och i viss mån även andra aspekter - och ämnet har fortfarande aktualitet. Denna lilla stadsstat kan alltjämt utgöra en inspirationskälla för Sverige, även om det verkar osannolikt i många avseenden med tanke på de trender som råder för tillfället i det avlånga tillika aparta landet i norr.

Ett exempel på det är i alla fall det som The Economist härförleden skrivit om det sydostasiatiska landets etniska balans, som även kan kallas etnokulturell hegemoni:

It is also politically controversial that much of the population growth has come from immigration. Despite three decades of encouragement by their government to procreate, Singaporeans are having very few children. The “total fertility rate” (the number of children a woman, on average, may be expected to bear) is especially low among the Chinese majority. Since the government wishes to maintain the ethnic balance (roughly 76% Chinese, 15% Malay and 7% Indian) many immigrants have come from China.

Det som är slående är inte det deskriptiva, att Singapore har en specifik etnisk balans, utan att landets regering normativt ser den som eftersträvansvärd att bevara.

För den som är intresserad finns flertalet andra, mer utförliga artiklar om Singapore att finna här på bloggen.


Relaterade blogginlägg
Lee Kuan Yew - From third world to first
Är Singapores immigrationspolitik värd att influeras av?
Disneyland med dödsstraff eller gemensamma nämnare?




onsdag 5 augusti 2015

Ferdinand Tönnies - Community and Society

Nomen nescio har i samband med ett flertal inlägg nämnt den tyske sociologen Ferdinand Tönnies (1855-1936) begreppspar Gemeinschaft och Gesellschaft (1887) och ämnar nu redogöra för detta något närmare i samband med att den engelska översättningen, Community and Society (1957), diskuteras. Min förhoppning är att denna överblick kan leda till att fler aktörer med bildningsambitioner börjar använda dessa i samband med både meta- och realpolitiska diskussioner.

Sociologiprofessorn Tönnies intellektuella arbeten rör sig över ett flertal ämnesfält, som sinsemellan förhåller sig till den kontinentala filosofins olika grenar på olika vis, men kan i huvudsak sägas ingå i teoretisk sociologi. Ibland beskrivs begreppsparet Gemeinschaft och Gesellschaft felaktigt som idealtyper när de i själva verket är så kallade normaltyper. Medan en idealtyp syftar på en förenklad bild av ett reellt historiskt fenomen är en normaltyp en rent teoretisk konstruktion som kan användas som analysverktyg för att förstå ett historiskt fenomen, företrädesvis ett slags samhälle när det gäller de aktuella begreppen. Samtidigt är dessa två olika begrepp inte varandras motsatser eftersom Tönnies konstruktioner var färgade av hans empirisk-historiska föreställningar. När man läser Community and Society inser man att de teoretiska modellerna är knutna till historiska tendenser, och framväxten av Gesellschaft hängde samman med flera av de västeuropeiska urbana samhällen som kom att utvecklas efter första och andra industriella revolutionerna. Jag skall återkomma till det spörsmålet, men för att begreppsparet skall kunna bibehålla sin relevans i dag krävs det givetvis att man uppdaterar och aktualiserar dessa i sina respektive tid- och rummässiga kontexter.







Tönnies redogörelse för Gemeinschaft är något enklare än densamma av Gesellschaft, som är mer komplex och inbegriper flera av de olika slags huvudsakliga ekonomiska mönster som återfinns i moderna samhällen. Arvet från Karl Marx arbeten är därvidlag bitvis mycket distinkt och tar sig bland annat uttryck genom värdeteoretiska diskussioner om exchange value. Tönnies konstaterar krasst:

The merchants or capitalists (the owners of money which can be increased by double exchange) are the natural masters and rulers of the Gesellschaft.

De två normaltyperna i fråga är emellertid betydligt mer komplexa än att gälla en motsättning mellan kapitalism och socialism, och täcker in ett helt fält av mellanmänskliga och ekonomiska tendenser, mönster och förhållningssätt:

The theory of the Gesellschaft deals with the artificial construction of an aggregate of human beings which superficially resembles the Gemeinschaft in so far as the individuals live and dwell together peacefully. However, in the Gemeinschaft they remain essentially united despite of all separating factors, whereas in the Gesellschaft they are essentially separated despite of all uniting factors. In the Gesellschaft, as contrasted with the Gemeinschaft, we find no actions that can be derived from an a priori and necessary existing unity; no actions, therefore, which manifest the will and the spirit of the unity even if performed by the individual; no actions which, in so far as they are performed by the individual, take place on behalf of those united with him. In the Gesellschaft such actions do not exist. On the contrary, here everybody is by himself and isolated, and there exists a condition of tension against all others.

Det enklaste och mest pedagogiska är emellertid att göra två listor med olika karakteristika för respektive normaltyp. I ett introduktionskapitel har översättaren och redigeraren Charles P. Loomis tillsammans med kollegan John C. McKinney gjort ett sådant slags dikotomischema. Undertecknad har följt detta i stora drag men lagt till några punkter för att komplettera och tydliggöra vissa karaktärsdrag:

GEMEINSCHAFTSSAMHÄLLE
organiskt, kollektivistiskt, affektiv reciprocitet, ekonomiskt equilibrium, partikularism, ruralt (landsbygd eller småstad), socialism eller småskalig kapitalism, lokalt och nationellt, traditionalistiskt (andligt och i andra avseenden), naturlig vilja, familjemässigt

GESELLSCHAFTSSAMHÄLLE
mekaniskt, individualistiskt, icke-affektiv reciprocitet, ekonomisk asymmetri, neutral universalism, urbant (storstad eller metropol), liberalism och storskalig kapitalism, globalt och internationellt, rationalistiskt (sekulärt), rationell vilja, kontraktsmässigt

Överlag går det att urskilja en motsättning - huruvida denna är skenbar eller inte kan redan på detta stadium ifrågasättas - mellan å ena sidan det småskaliga, kanske socialistiskt präglade lokalsamhället, och å andra sidan det liberalkapitalistiska, internationella marknadssamhället, som utgår mer från individuella och i viss mån gruppmässiga kontrakt än autentiska relationer.

I del två diskuteras skillnaderna mellan naturlig och rationell vilja, utläggningar som knyter an till både existentiell filosofi och den proto-social- och -utvecklingspsykologi som det sena 1800-talet hade att erbjuda. Ett sätt att uppdatera insikterna är att läsa exempelvis verk av Pierre Bourdieu (om habitus) och Hans Eysenck efter att man tagit del av Tönnies text. Ett annat sätt att förstå människor är genom distinktionen intrinsikalt respektive instrumentellt värde, som bland andra den brittiske filosofen G.E. Moore har skrivit initierat om. Inom Gesellschaftssamhället leder den rationella viljan fram till att egenskaper som intelligens och arbetsmoral har instrumentella värden, medan de i Gemeinschaftssamhället har ett naturligt egenvärde och inte exploateras på samma sätt. När man betänker exempelvis Goldman Sachs rekryteringsprocesser och yrkesutövande får man kanske en bild av det jag vill ha sagt, och det Tönnies menar med organiskt respektive mekaniskt tänkande.

Tysken var inte misogyn, utan kan snarast betraktas som ett slags socialdemokrat för sin tid, men hans utläggningar om mentala skillnader mellan män och kvinnor skulle förstås inte falla likhets- och radikalfeminister i smaken:

Among the arts those connected with speech belong more to the realm of the women than do the plastic arts. Also the musical arts are her field because music, above all singing, is a gift of woman; her high, clear, soft and smooth voice is the organ of defense and attack. Yelling and screaming, jubilation and bemoaning, like laughing and weeping in words, are the expression of the feminine soul.

Härvidlag kan man dock passa på att betona skillnaden mellan att sympatisera med den första vågen av liberalfeminism och särartsfeminism i gemen, och likhets- och radikalfeminism. Enkom den okunnige tror att feminism är ett enhetligt fenomen.

Den tredje delen av verket diskuterar olika slags lagar - natural law, common law, statute law, commercial law, customary law, etcetera - och resonemangen är inte helt lätta att förstå sig på om man inte redan är bekant med dessa. Trots att de övergripande karaktärsdragen och skillnaderna är lättförståeliga är detta sammantaget inget lätt verk - och knappast särskilt underhållande heller - och kan kräva att man läser om flera delar för att fördjupa sin förståelse för de olika fenomen och samhällskomponenter som det belyser.


Gemeinschaft och Gesellschaft i nutid och framtid
Det är dock mycket intressant att använda begreppsparet när man belyser utvecklingsprocesser i både dåtid, nutid och framtid - det har funktionen av att vara både beskrivande (hur samhällen ser ut) och normerande (hur man vill att det skall se ut), vilket förstås också hänger samman. I Östasien kan man, beroende på land, iaktta snabba utvecklingar från Gemeinschaft till Gesellschaft under det sena 1900-talet och i takt med detta även ökat välstånd. Men medan Singapore är ett närmast renodlat Gesellschaftssamhälle är geografiskt och befolkningsmässigt betydligt större länder som Japan och Sydkorea mer diversifierade därvidlag. Något liknande kan sägas om USA och de flesta europeiska länder. Exempelvis lilla Slovenien genomsyras överlag av mer Gemeinschaft, men kommer man in i huvudstaden Ljubljana byts de samhälleliga och socioekonomiska mönstren ut mot renodlad Gesellschaft.

Ett annat intressant perspektiv är de närmast dagliga växlingar som sker i exepelvis den övre medelklassen och överklassens Stockholm med omnejd. Människor som bor i exempelvis Vaxholm eller de finare delarna av Värmdö åker vardagligen in till sina kontor i centrala Stockholm, men föredrar att tillbringa sin fritid i ett lugnare och mer familjärt samhälle på landsbygden. De som bor i lägenhet i innerstan lägger i stället miljontals kronor på exempelvis fritidshus i skärgården eller på Gotland. Ett annat förhållningssätt - som tycks bli allt vanligare med tanke på den sociala oron i de större svenska städerna - är att spara pengar genom att bo i en liten ort eller rentav på landsbygden för att i stället spendera än mer pengar på resor (inte sällan till Gesellschaftssamhällen).

Alltså tycks många människor - oavsett klassbakgrund - ha ett behov av både Gesellschaft och Gemeinschaft, och att det sker en växelverkan mellan dessa båda typer. Rent ekonomiskt och instrumentellt tjänar både hela länder och enskilda människor företrädesvis på Gesellschaft, men i andra avseenden, som rör exempelvis familj och psykiskt välmående, söker man sig till de mönster som karakteriserar Gemeinschaft. Det finns också distinkta skillnader mellan olika branscher och företag: att sälja mobiltelefoner är troligen mer själsdödande och mekaniskt än att sälja varor och/eller tjänster som man verkligen är intresserad av; det senare minskar sålunda glappet mellan Gesellschaft och Gemeinschaft. En av globaliseringens ironiska paradoxer är att vissa - inklusive undertecknad - använder Gesellschaftssamhällets instrument och mekanismer för att ta sig till en liten ö på andra sidan jorden utan en enda människa i närheten.



Relaterade blogginlägg
Mång-, mono- och multikulturalism
Mång-, mono- och multikulturalism - del två
Richard Nisbett - The Geography of Thought

söndag 2 augusti 2015

Thomas Pangle - Aristotle's teaching in the Politics

I min korta redogörelse av den amerikanske statsvetaren Thomas L. Pangles (1944-) artikel om Aristoteles (se nedan) redogjorde jag för några beståndsdelar som behandlas i både den Nikomachiska etiken och efterföljande Politiken, till exempel förhållandet mellan lagar och laglydighet, och hur dennes didaktiska strategi tycks vara beskaffad. Det längre verket Aristotle's teaching in the Politics (2013) breddar och fördjupar dessa ämnen, och Nomen nescio presenterar i dag en översiktlig bild av detta.


Denna utgåva består i stora drag av en utförlig genomgång av Politics (trots att en del latiniserade grekiska termer förekommer arbetar Pangle med en kvalificerad engelsk översättning och använder angliserade aristoteliska termer). Analysen är både beskrivande och förklarande, och i någon mån normerande. Det sista finns det skäl att återkomma till med tanke på att Pangle kan klassificeras som straussian, anhängare av Leo Strauss politisk-filosofiska skola.

Huvudfokus ligger i att söka redogöra för Aristoteles didaktiska strategi, det vill säga att vara kongenial med hur Aristoteles förhöll sig som lärare i förhållande till den faktiska publik som han hade på sin tid. I mitt inlägg om Pangles artikel från 2011, som det aktuella verket kan ses som en fortsättning på, skrev jag följande om Aristoteles olika mottagare:

En annan viktig komponent är den didaktiska retorikens icke-dikotomiska publik: man kan, på mer begriplig svenska, å ena sidan läsa Aristoteles och tillägna sig insikter som är ganska lättförståeliga och grundläggande, men å den andra också fördjupa sig i materialet och urskilja mer komplexa tankemönster som kan vara relevanta för vissa individer och grupper. Aristoteles tilltänkta mottagare är sålunda både filosofer och lekmän, och de senare kan stegvis förvärva en högre - eller djupare beroende på viket bildspråk man använder - visdom, i den mån man nu anser att det är det som det rör sig om.

Utöver att det delvis var otydligt skrivet, bör man understryka att Aristoteles syn på samhället och följaktligen hans publik i åtminstone utgångspunkten inte är dikotomisk utan trikotomisk, det vill säga tredelad, och består av de bästa, de ädla, och de odugliga. Min poäng var dock att i takt med att de mindre kunniga förvärvar en utökad förståelse för världen löses denna dikotomi, eller för all del trikotomi, upp - det går inte längre att skilja mellan de bra och de dåliga när de förra stegvis närmar sig de senare. Trots Aristoteles ganska framträdande essentialism skulle denne troligtvis gå med på detta. En av Pangles huvudpoänger är dock att Aristoteles förväntar sig att åtminstone en stor andel av hans åhörare är aristokrater. För att förstå Aristoteles didaktiska strategi måste man därför kliva utanför sina egna demokratiska fördomar:

If we today are to understand the educative train of thought in the Politics, we have to step outside our inherited, prodemocratic direction, anti-aristocratic bias, to recognize that Aristotle is addressing primarily readers who will usually or most characteristically begin with the opposite bias. Aristotle cannot except his listeners and readers to come from the class of those who have to work for living - be they small farmers or artisans or laborers. He must except most of his readers to come from the leisured upper classes.




En stor del av Politics ägnas åt att redogöra för - både empiriskt och teoretiskt - olika regimer som fanns vid tidpunkten för när verket sammanställdes och för de som är åtminstone tänkbara. Aristoteles tänkte sig att det finns dels en bästa möjliga regim i teorin, och dels en faktisk bästa regim, samt ett antal mer eller mindre bra och dåliga regimer i fallande skala, vari demokrati utgör ett av de sämre och tyranni det allra sämsta. Det är åtminstone en av utgångspunkterna i dennes långa utläggningar om olika ideala regimer och deras respektive perverteringar. Med Karthago som exempel kan man förstå hur väl det korresponderar med polity, den blandning av republikansk aristokrati och demokrati som Aristoteles idealiserade:

Carthage, though it is the best actual regime on record, fall short of realizing even the lower, merely balanced, version of polity (the version of polity at which it does aim). So far from being well-balanced, the Carthaginian regime "in some respects inclines rather to the populace, in some respects to oligarchy." Aristotle's specific criticisms seem to suggest that in a truly balanced polity, neither the popular majority nor the wealthy minority ought to have exclusive say over any important matter.

När det gäller det som är rimligt och möjligt i realiteten argumenterar dock Aristoteles för att demokrati och oligarki - som är perverteringar av polity respektive aristokrati - tenderar att göra sig gällande i en rad olika former, antingen mer var för sig eller i kombination med varandra. Polity utgör i realiteten ett slags balansakt mellan demokrati och oligarki, men med övervikt åt det förra, enligt Aristoteles (och Pangle). Virtus behövs också för att regimen skall bli bättre och mer välfungerande. Det etiska och politiska hänger nära samman.

Ett argument som belyses under talrika sidor och mynnar ut i en ganska distinkt slutsats, är att Aristoteles didaktiska strategi är att först framhäva förtjänsterna med kungadömen och aristokrati och bristerna med demokrati, men successivt sluta sig till att demokrati, åtminstone i kombination med aristokrati (eller oligarki), är ett av de bättre eller i alla fall mindre dåliga regimalternativen. Han lyfter också fram medelklassens viktiga funktion i ett stratifierat samhälle, utan att på något vis framhäva den som bäst utan tvärtom som medioker. Det är den typen av insikt som alltjämt går att applicera på västerländska samhällsmodeller. Enligt många ses också Aristoteles som en mer "modern" filosof än Platon.

Noterbart är, som ovan sagts, att Pangle är straussian. Som kritiker av neo-"konservatism" och neo-jakobinism, vore det därmed motsägelsefullt att omfamna Pangles idéer? Ett sådant antagande bygger dock på en grov förenkling i flera steg. Som Oskorei påpekar är kopplingen mellan Strauss och neo-"konservatismen" för det första knappast entydig och självklar, och som Jan Olof Bengtsson förkunnar är inte alla neo-konservativa neo-jakobiner. Vissa av dem är reellt nykonservativa snarare än imperialistiskt pseudokonservativa. Pangle är mer än någonting annat en skicklig och intressant akademiker som tar den antika politisk-etiska filosofin på stort allvar, och hans tänkande och bidrag är mycket förtjänstfulla. Det är det huvudsakliga. Exempelvis kritiserar han konservativ historicism på ett insiktsfullt sätt:

We overlook, Aristotle would contend, the basic fact that our privatized or individualized world, with its peculiar notions of "state" and "society", is primarily the product of a specific regime change - the American Founding, and the spread of its often distorted influence around the world. The spiritual shallowness and atomization that was the inevitable outcome of the new liberal constitionalism gave rise to the turn, in the late eightteenth and the nineteenth centuries, to "History": History looked to in an unprecedented way, as the source of richer and higher collective meaning, history as "culture" (Kultur) that trancends mere "civilization", not least by the way of national religious tradition. "History" was supposed to give crucial guidance, both in the form of the inherited growh of unique Volk or national "spirits" and "cultures", and in the form of "universal", "world-historical" culture, supposedly culminating in some sort of millennial "end of history". To all this, an authentic Aristotelian perspective would observe that every form of recourse to history, be it nationalist or universalist, be it secular or sacred, imposes a mythic teleology on what is in fact nothing but the record of the ever-open - because freely debated and humanly chosen - temporal sequence of outcomes of contests among regimes.

Han tycks mena att man inte skall tillskriva historien alltför stort - allra minst mytologiserade och teleologiskt - värde eftersom det gällande politik handlar om en serie av val mellan olika regimer. Om då en sämre slags regim väljs - tyranni och andra former av auktoritär autokrati är exempelvis sämre än demokrati - bör man då helt enkelt se till att detta ändras på? Det skulle, om ja, ingalunda behöva innebära att man stödjer imperialism, eller att synteser mellan en historiskt framvuxen kultur och polity inte är ett bättre alternativ än revolutionär samhällsomvälvning i enlighet med progressiva västerländska liberaldemokratiska ideal.

Aristotle's teaching in the Politics är sett till omfång inte särskilt omfattande, 267 sidor. De fem kapitlen som kommer efter introduktionen är dock långa och bräddfyllda med akademisk prosa. Pangle skriver mycket väl och utan onödigt intrikata formuleringar - även han är didaktiskt skicklig i det avseendet - men stora delar kan nog ändå uppfattas som ganska kärva att ta sig igenom. Därför är det ingen bok som jag rekommenderar utan reservation för att den är en aning tung, om än inte för sådana med adekvat bildningsnivå och läsvana. Undertecknad är ingen Aristoteles-expert och kan därför inte uttala mig om den sekundärlitteratur som amerikanen refererar till, men det torde likväl kunna sägas att detta är en gedigen och mycket välunderbyggd studie av en av den politiska filosofin och teorins mest centrala och klassiska verk. För de med idéhistoriskt intresse i allmänhet och för den antika politiska filosofin i synnerhet är det omistligt i sammanhanget, och kan delvis fungera som inspiration till mer fruktbara synteser av den klassiska periodens idealtypiska regimer.





Relaterade blogginlägg
Thomas L. Pangle - excerpter
Aristoteles - Politiken
Platon - Staten


onsdag 29 juli 2015

John Fowles - The French lieutenant's woman

Engelsmannen John Fowles (1925-2005) är en av det senmoderna tidevarvets allra främsta författare, och tiden är nu kommen till att tittare närmare på ytterligare en av dennes romaner - The French Lieutenant's Woman (1969).


Den viktorianska tiden - som varade mellan ungefär år 1830 till efterkommande sekelskifte - är känd för sitt hyckleri och sin moralism, och dessa saker är tveklöst i blickfånget i Fowles roman. Samtidigt är det ett alster som rymmer betydligt mer än så, liksom denna era inkluderade avsevärt mer än rigida regler och sexuella tabun. Exempelvis författade Karl Marx sina minst sagt inflytelserika skrifter och Charles Darwin sitt banbrytande magnum opus On the Origin of Species by Means of Natural Selection, or the Preservation of Favoured Races in the Struggle for Life (1859). Faktum är, att om man skall förenkla, så är dessa tre dimensioner - och följaktligen offentlig moral, klassfrågor och survival of the fittest - de som tematiskt dominerar The French Lieutenant's Woman och detta görs inte minst genom manifest intertextualitet, det vill säga referenser till Marx, Darwin och andra välkända skriftställare och deras respektive texter.

I centrum av berättelsen står den grubblande aristokraten Charles (!) Smithson, som är trolovad med den välbärgade medelklasskvinnan Ernestina, men som förälskat sig i en fransk löjtnants kvinna (eller hora, som omgivningen betraktar henne), Sarah Woodruff. Miss Woodruff har nämligen haft en liaison med en fransk löjtnant som lämnat henne i sticket för en annan kvinna, varpå hon automatiskt blir nersvärtad av omgivningen. Således finns en tydlig relationsrelaterad intrig med distinkta kopplingar till det omgivande samhällets förväntningar, normer och sociokulturella koder.



I vanlig Fowlesordning rör det sig om en synnerligen snyggt skriven roman, med snillrika utvikningar, och hänförande miljö- och personbeskrivningar:

He moved round the curving lip of the plateau, to where he could see the sleeper's face better, and it was only then that he realized whom he had intruded upon. It was the French Lieutenant's woman. Part of her hair had become loose and half-covered her cheek. On the Cobb it had seemed to him dark brown; now he saw that is had red tints, a rich warmth, and without the then indispensable gloss of feminine hair-oil. The skin below seemed very brown, almost ruddy, in that light, as if the girl cared more for her health than a fashionably pale and languid-cheeked complexion. A strong nose, heavy eyebrows...the mouth he could not see. It irked him strangely that he had to see her upside down, since the land would not allow him to pass around for the proper angle.

Ytterligare ett framträdande drag är det metaberättande som återfinns, främst i den andra hälften av verket, då Fowles frångår den sedvanliga författarrollen för att kunna kommentera och dokumentera vad som sker i berättelsen och hur han förhåller sig till sitt eget skrivande - den sortens "postmodernistiska" grepp som föreföll innovativa för fyra decennier sedan. Det är emellertid allt som oftast väldigt lyckat, inte minst när det leder in på mer traditionalistiska och arketypiska tankegångar:

This dilemma may seem a very historical one to you; and I hold no particular brief for the Gentleman, in 1969 far more of a dying species than even Charle's pessimistic imagination might have foreseen on that long-ago April evening. Death is not in the nature of things; it is the nature of things. But what dies is the form. The matter is immortal. There runs through this succession of superseded forms we call existence a certain kind of after-life. We can trace the Victorian gentleman's best qualities back to the parfit knights and preux chevaliers of the Middle Ages; and trace them forward into the modern gentleman, that breed we call scientists, since that is where the river has undoubtedly run. In other words, every culture, however undemocratic, or however egalitarian, needs a kind of self-questioning, ethical elite, and one that is bound by certain rules of conduct, some of which may be very unethical, and so account for the eventual death of the form, through their hidden purpose is good: to brace or to act as structure for the better effects of their function in history.

Perhaps you see very little link between the Charles of 1267 with all his newfangled French notions of chastity and chasing after Holy Grails, the Charles of 1867 with his loathing of trade, and the Charles of today, a computer scientist deaf to the screams of the tender humanists who begin to discern their own redundancy. But there is a link: they all rejected or reject the notion of possession as the purpose of life, whether it to be of a woman's body, or of high profit at all costs, or of the right to dictate the speed of progress. The scientist is but one more form; and will be superseded.



The French Lieutenant's Woman är inte lika lång som The Magus, men saknar ändå den intensitet och det koncisa narrativ som karakteriserar The Collector, varför en och annan läsare lär dra sig från sträckläsning. På grund av intertextualiteten, utvikningarna, detaljerna, metaberättandet och de många teman som berörs så är det visserligen ett verk som förtjänar att tas itu med åtminstone en andra gång men det får i så fall dröja för min del.






Relaterat blogginlägg
John Fowles - The Collector


tisdag 28 juli 2015

Johan Lundberg - Ljusets fiender

Litteraturvetaren och kulturskribenten Johan Lundberg (1960-), kanske mest känd för att ha varit chefredaktör för tidskriften Axess under sex års tid, har författat och härförleden fått utgiven den intressanta boken Ljusets fiender. Västvärldens självkritik och den svenska idédebatten (2013) av Timbro, som Nomen nescio tittar närmare på i dagens inlägg.


Under sina år på Axess utmärkte sig Lundberg som en liberal och kulturkonservativ kraft i den svenska idé- och kulturdebatten, och under 2011 och 2012 kunde en sällan skådad åsiktspluralism skönjas på Axess tillhörande blogg, i vilken bland många andra undertecknad inte sällan gjorde sig hörd genom ömsom polemiska, ömsom tämligen välunderbyggda utsagor. I den mån disparata eller åtminstone en ganska kalejdoskopisk skara debattörer - liberaler, liberalkonservativa, libertarianer, identitärer, nationalkonservativa, högerpopulister etcetera - konvergerade var det i en gemensam kritik mot den dubbelmoraliska kulturvänstern och dess motbjudande moralism. Inom samma tidsram lanserades även Best of Axess-antologin Under omprövning, som också behandlats av undertecknad (se nedan), för vilken Lundberg agerade redaktör. Kombinerat med tidskriftens generella inriktning och innehåll var det en positiv plattform som Lundberg var med och utvecklade och upprätthöll. Det var inte många andra inom det så kallade etablissemanget som var intresserade av liknande initiativ och förhållningssätt.

Emellertid gjorde sig både antiintellektuella, missriktat polemiska, och dito apologetiska åsikter och utspel sig gällande med Lundberg som avsändare. Det kunde handla om alltifrån slapphänt guilt by association åt både ytterhöger och -vänster till servila brasklappar med högst oklara tilltänkta mottagare i vilka denne sökte distansera sig från den så kallade extremhögern. Och visst får man propagera för både fri global rörlighet och helhjärtat omfamna USA:s utrikespolitiska praxis, men man bör då göra det med substantiella och rationella argument (ett ideal som ligger denne varmt om hjärtat). Därför trodde jag, inte minst efter att Lundberg lierat sig än mer med Timbro, att vederbörande var uträknad som relevant debattröst i det offentliga svenska samtalet. Kan då Ljusets fiender ge mig tji?

Detta verk tar avstamp i den kritik mot nutida svensk postmodernistiskt inriktad kulturvänster som Lundberg har ägnat sig åt de under senaste tre-fyra åren, inte minst på den ovannämnda, numer nedlagda Axess-bloggen och i diverse debattartiklar i svenska kvälls- och morgontidningar. Mycket av denna kritik har riktats mot multikulturalism och postmodernistiskt färgad relativism, som i sin tur har mynnat ut i apologier för det som Lundberg kallar neofundamentalistisk islamism och oförblommerat manshat. I skottlinjen för Lundbergs moteld återfinns personer som Mattias Gardell, Edda Manga, Jan Guillou, Åsa Linderborg, Göran Greider, Anders Lindberg, Andreas Malm, Ali Esbati, Maria Sveland, Martin Aagaard, Tobias Hübinette samt ett antal kontroversiella utländska figurer som Gilad Atzmon och Israel Shamir.

Som titeln antyder handlar boken primärt om Sverige och dess debattklimat, så som det ter sig i vissa särskilda offentliga sammanhang utformat av vissa särskilda personer, men också mer generellt. Överlag är det centrala och etablerade mer i blickfånget än det perifera och obskyra - en av huvudpoängerna är att det är statligt sanktionerade individer och grupperingar som ägnar sig åt subversiva verksamheter, vilka i många avseenden står i bjärt kontrast mot flera av upplysningens bärande idéer: rationalism, universalism, individualism, och åtskillnad mellan privat och offentligt och andra samhällssfärer.

Lundberg ägnar hela del ett av sin bok åt att reda ut de historiska och ideologiska förutsättningarna för det svenska debattklimatets nuvarande beskaffenhet. Denne spårar aversionen mot upplysningstänkande i modernismens vurm för det ursprungliga, starka och vitala på bekostnad av det säkra och trygga - antiborgerliga sentiment som gjort sig gällande i både den tyska nazismen, den italienska fascismen, och den internationella kommunismen. Man kan rentav tala om ett slags totalitärt släktskap mellan dessa.

Under kalla kriget intog en del debattörer en så kallad tredje ståndpunkt: man vägrade ta parti för det liberala Väst på bekostnad av det kommunistiska Öst, och legitimitet fick man genom att påvisa att USA hade antidemokratiska tendenser. Detta förhållningssätt är i sin tur analogt med det slags postmodernistiskt relativiserande som är utmärkande för dagens upplysningskritiska idé- och kulturdebatt. USA begår oförrätter och västerländska liberaldemokratier har brister, och därför är dessa inte bättre än till exempel Iran eller Libyen, resonerar man. Eller? Det är precis detta tänke- och förhållningssätt som Lundberg vänder sig mot.

Diskussionen breddas och fördjupas också genom att belysa en rad konkreta exempel. Det gäller bland annat den tolerans för neofundamentalistisk islamism som har visat sig i samband med publiceringen av Lars Vilks famösa rondellhund men också antisemitiska tendenser i samband med dödsskjutningarna i Toulouse och den häftiga kritiken av Israel. Diskussionen är växlande mellan det historiska idébygget och de nutida exemplen, och är mestadels snillrikt sammansatt. Detta är någonting delvis annat än de mer polemiska och mindre välunderbyggda texter som annars varit Lundbergs signum i framför allt bloggsammanhang. I kritiken mot Gardell övergår det sakliga dock i en del mer raljanta utsagor, vilket emellertid inte nödvändigtvis innebär att Lundberg har fel. Mycket av det som sägs har redan sagts men när diskussionen blir mer mångsidig, utförlig och välgrundad kastar den klarare ljus över dessa företeelser. Relevansen är stor; substansen i argumenten går oftast inte att ta miste på.


Kritik mot Lundberg
Lundberg representerar ett slags blandning mellan kulturkonservatism (i kulturfrågor), liberalism (i samhälls- och ekonomiska frågor), och neo-"konservatism" (i utrikespolitiska frågor). Följdfrågan är dock om den är så balanserad som han själv vill göra gällande. Denne skriver på sidan 50:

Upplysningens fiender är från detta perspektiv obskurantismen, auktoritetstron och fanatismen. Sådant tycks uppstå med varje ny generation, om än i ständigt nya skepnader, inte minst inom ramen för ett vantolkat upplysningstänkande som likställer upplysningen med fanatisk relativism, med rigid ateism eller med absolut tillit till vetenskap och förnuft. Men upplysningens fiender är i lika hög grad - med tanke på den balans mellan pluralism och homogenitet, eller mellan mångfald och särart som Todorov urskiljer som upplysningens motor - de som verkar för protektionistisk nationalism, de som vill stänga gränser och förhindra rörlighet och utbyte mellan länder och kontinenter, liksom de som inte inser vikten av att religiös pluralism bejakas och att den klassiska bildningen och olika kulturtraditioner värnas och aktivt underhålls. Upplysningstänkandet är således mer än ett system av teoretiska idéer och maximer; det är ett tänkande som har vuxit fram ur reflektionen över sina egna förutsättningar, vilka i sin tur implicerar en samhällssyn som bygger på ambitionen att hitta en balans mellan odlandet av den egna särarten och toleransen för det annorlunda.

Detta generella synsätt framstår förvisso som rimligt och överensstämmer i mångt och mycket med mitt eget, men varför skall då inte även migration och demografi balanseras på ett liknande vis? Varför tar Lundberg parti för Fredrik Segerfeldt och dennes blamerande och på många sätt icke-liberala migrationsfetischism men inte den här typen av förhållningssätt? Varför skall inte globaliseringen balanseras på exempelvis ett sådant vis som Harvardekonomiprofessorn Dani Rodrik har föreslagit, snarare än att omhulda Johan Norbergs simplistiska skolpojksglobalism? Varför anses det extremistiskt att servera fläsksoppa men inte att vilja att USA och Nato medelst krigföring undergräver staters suveränitet och dödar civila på kuppen?

Åter till invandringsfrågan så skulle Lundberg visserligen kunna avfärda resonemanget på ungefär samma sätt som han avfärdar den svenska periferins partier - Feministiskt initiativ, Kommunistiska partiet, Svenskarnas parti, Nationaldemokraterna etcetera - genom att luta det mot att den förnuftiga majoriteten minsann tycker annorlunda än dessa radikaler. Men faktum är att i ett vidare globalt perspektiv - den synvinkel och nivå som Lundberg et consortes så gärna lovsjunger - förespråkar merparten av världens liberaldemokratier inte fri invandring utan är i många fall synnerligen selektiva och restriktiva i sina förhållningssätt. Ännu en globaliseringsparadox och ännu ett aber för Timbro och deras åsiktsfränder.

Dessutom är det frapperande att Lundberg ägnar så mycket utrymme åt att kritisera neofundamentalistisk islamism men inte säger någonting om USA:s allianspartner, Saudiarabien, och dess både totalitära och obskurantistiska exoterism. Ledande skikt inom detta land fungerar som finansiell motor åt många sunnitiska terrornätverk i världen, inklusive "svenska" jihadisters krigiska förehavanden. Jag vet inte exakt vad negligeringen beror på men det är åtminstone en brist för argumentationens faktamässiga stomme. Än märkligare förefaller det med tanke på att boken omfattar - tomma blad och fotnotsavsnitt exkluderat - närmare fyrahundra sidor.


Sammanfattande ord
Trots partiella brister och i vissa avseenden avgörande skillnader mellan mina egna ståndpunkter och Lundbergs dito, är det ett gediget verk som denne har sammanställt. Det accentuerar modernismen, totalitarismen och relativismens brister, samtidigt som det sätter fingret på liberalismen och kulturkonservatismens förtjänster. Inte minst kastar den ett behövligt ljus över det svenska debattklimatets många tillkortakommanden i form av bristande koherens, flagrant dubbelmoral, problematiska apologier, och allmänt osunt förnuft. Kort sagt, allt som är den diametrala motsatsen till upplysningstraditionen.






Relaterade blogginlägg
Johan Lundberg - Under omprövning
Johan Lundberg - några rätt och flera fel
Johan Lundberg och multikultirasismen
Samuel Huntington - The Clash of Civilizations
Foucault - episteme
Axess sista chans