tisdagen den 22:e april 2014

Globaliseringsparadoxen - del 5

Nomen nescio har ett slags artikelserie vid namn globaliseringsparadoxen, i vilken en rad olika motsägelsefulla tendenser - från ett svenskt mångkulturalistiskt och globalistiskt perspektiv - behandlas.

Det har även skrivits en alldeles utmärkt bok, The Globalization Paradox, som tar upp de potentiella och reella politisk-ekonomiska följderna av hyperglobalisering, det vill säga en intensifierad globalisering som gradvis rör sig i postnationell riktning. En av de paradoxala huvudpoängerna med verket är att för att ha fungerande globalisering krävs en lagom dos av globalism och följaktligen globalisering. Det kan bland annat liknas vid en skicklig formel 1-förare som växlar i hastighet och intensitet - ibland stannar han rentav, tankar och byter däck - för att det skall gå bra. Att hela tiden öka hastigheten, eller åtminstone hålla den konstant hög, fungerar inte.

Om vi överför tänkesättet till ett svenskt sammanhang kan ytterligare ett exempel på vad som händer eller riskerar att hända när de radikalglobalistiska krafterna får som de vill lyftas fram. Det rör sig om en av den svenska asylindustrins skarpaste och mest initierade kritiker, Merit Wager, och det hon säger om svenska pass successiva värdeminskning i en artikel i Svenska Dagbladet. Wager skriver bland annat:

I Sverige kan en person få ut i princip hur många pass som helst. Och alla som handlar med svenska pass vet att inget händer, hur många gånger de än falskeligen tillskansar sig det dokument som i de flesta länder ses som en av de viktigaste och mest värdefulla handlingarna.

Svenska pass har nu börjat få rykte om sig som ”B-pass” (även om de än så länge inte börjat beläggas med viseringskrav), och hederliga medborgare kan komma att drabbas av misstänksamhet och restriktioner när andra länder till fullo inser hur okontrollerade svenska pass och deras innehavare är.


Man kan tycka att det är hur hemskt som helst men världens stater kan delas in i en rad, delvis överlappande, kategorier - first world, emerging markets, och third world eller vilka specifika begrepp man nu använder - och att tillhöra den förstnämnda kategorin är önskvärt för både landet i sig och för merparten av dess invånare.

Relaterar man det i sin tur till globaliseringens mer önskvärda konsekvenser är smidigt resande naturligtvis en av dessa positiva följder. Det faktum att Sverige som (national)stat stegvis luckras upp riskerar dock, paradoxalt nog, att leda till att dess medborgare inte får ta del av de goda sidorna av en lagom dos globalisering inom ramarna för en värld med bibehållna stater och gränser. Relativ frihet emanerar ur ordning, som jag har sagt tidigare, varför neo-jakobinernas strävan inte är önskvärd även för en som upplever sig som frihetsälskare.

fredagen den 18:e april 2014

Gör om och gör rätt - några exempel på vanliga språkfel

Dagens inlägg ämnar belysa några irriterande språkfel inom ramarna för svenskt skriftspråk som man dessvärre ser alltför ofta i till exempel offentliga debatter. Det handlar självfallet inte om att uttömma ämnet utan endast att ge några exempel på den eskalerande fördumningen i "kunskapssamhället". Kanske kan dock informationssamhället - som torde vara en mer passande benämning på detsamma - bidra till att den aktuella kunskapen når fler.


1. Stor och liten bokstav
Att, med ytterst få undantag, "alla" meningar skall börja med stor bokstav vet redan de flesta. Fel i det avseendet ser man följaktligen sällan. Likaså vet de flesta att stor bokstav inleder namn på människor och andra varelser, geografiska platser, byggnader, organisationer, föreningar, partier etcetera. Allt färre tycks dock kunna skilja dessa från gruppmedlemmar och adjektiv som är kopplade till geografiska platser, organisationer, föreningar, partier etcetera, och följaktligen skriver folk "Sverigedemokrater" (sic), "Muslimer" (sic), "Ukrainska" (sic), "Svenska" (sic), "Europeiska" etcetera. Vidare tror uppenbarligen en hel del att religioner skrivs med stor bokstav - det heter dock inte "Islam" (sic) utan islam.

Detta kan delvis bero på anglosaxiska influenser - i engelskan skriver man generellt fler ord med stor bokstav, till exempel religioner. Även felaktiga särskrivningar kan partiellt förklaras med detsamma.


2. Skepticism i stället för skepsis
Som Rasmus Fleischer har påpekat flera gånger påverkar de anglosaxiska influenserna även såtillvida att engelskans talrika -ismer - som i detta språk inte enbart syftar på ideologiska, filosofiska och andra strömningar utan även mer allmänna fenomen - påverkar svenskan. Följaktligen skriver en hel del svenskar till exempel journalism i stället för journalistik, liksom professionalism i stället för professionalitet. Än vanligare torde dock skepticism, när det egentligen är skepsis som åsyftas, vara. Skepticism på svenska är däremot en ganska specifik idéströmning, till skillnad från det mer allmänna skepsis.


3. Visst kan man jämföra
Ett tredje exempel är den vanliga utsagan - både i tal- och skriftspråk - att man inte kan jämföra det ena med det andra om dessa två eller flera företeelser man jämför är alltför olika, inkongruenta eller vad det nu är man mer precist menar. Men faktum är att man kan jämföra precis vad som helst. Det går exempelvis att jämföra en miniräknare med en salafitisk självmordsbombare. Sedan kan man förvisso fråga sig hur relevant en sådan jämförelse ter sig men visst tusan går det! Och visst går det att jämföra den svenska invandringspolitiken på 1700-talet med den som gör sig gällande på 2000-talet.

Det man egentligen menar med till exempel det sistnämnda - men inte förmår att formulera korrekt - är att de aktuella fenomenen inte går att jämställa eller likställa, vilket emellertid inte alls är detsamma som jämföra. De jämförda fenomenen är av en mängd skäl alltför olika varandra eller ej att betrakta som likvärdiga, kompatibla, förenliga eller kongruenta. I några fall syftar man dock troligen snarare på att jämförelsen i sig är irrelevant eller åtminstone mindre relevant. Hur som helst använder man ordet jämföra fel i dessa fall.


4. Semikolon vid uppräkningar
Har man relativt goda språkkunskaper och dito språkkänsla går det att använda semikolon på ett korrekt och i viss utsträckning flexibelt sätt mellan olika huvudsatser och i några fall rentav bisatser. Det skall dock inte användas som alternativ till eller substitut för kolon eller kommatecken vid uppräkningar, oavsett om det gäller citat eller någonting annat. Detta har dock blivit tämligen vanligt men är likväl fel.

tisdagen den 15:e april 2014

Polly Wiessner - Taking the risk out of risky transactions

Det tycks vara få andra bloggare i åtminstone Sverige som bidrar till att diskutera migration, mångkultur och liknande företeelser på ett verkligt seriöst sätt, det vill säga utan starkt ideologiskt färgat resonerande vari den föregivna positionen försvaras eller argumenteras för utan att ta hänsyn till de data och perspektiv som motsäger ens tes och argument. Vetenskapligheten i diskussionsansatsen tenderar därmed att vara bristfällig eller obefintlig.

Nomen nescio har emellertid en annan infallsvinkel - utan att för den sakens skull söka ge sken av att att texterna som produceras i anslutning till dessa ämnen är helt objektiva, än mindre fullständiga - och har grundligt och nyanserat belyst bland annat flera artiklar och verk med en mångkulturkritisk prägel.

Nästa utgåva i det avseendet att belysa mer ingående, i åtminstone delar, är den av den australiensiske humanetologen Frank Salter sammanställda antologin Risky transactions: Trust, Kinship, and Ethnicity (2002). Närmare bestämt skall antropologiprofessorn tillika specialisten på Ju/'hoansi-bushmän i Botswana och Namibia, Polly Wiessners bidrag "Taking the risk out of risky transactions. A forager's dilemma", genomlysas.

Med risky transactions - riskfyllda avtal eller affärer med andra människor inom en grupp eller ett samhälle - kan man syfta på en mängd olika mellanmänskliga relationer och beteendemönster, men i grund och botten är det nästan alltid ett riskabelt företag att umgås med andra människor; och riskerna förefaller att öka ju större och mer mångfacetterat ett samhälle är, eller för all del om det finns antagonistiska grupper i den egna gruppens närhet. Det kan till exempel gälla att man blir mördad av mannen i huset bredvid eller att de som har stort inflytande över vad som sker i ens hemland är så kallade free riders. Men den reciproka altruismen, det vill säga den ömsesidiga välviljan människor emellan, kan också fungera relativt friktionsfritt, både i enklare och mer komplexa samhällen. Det kan man bland annat förstå genom att belysa mord- och annan relevant våldsbrottsstatistik.

Wiessner utgår från data från 1974/75 respektive 1995/96, vilka jämförs med varandra, och även om studien också kompletteras med forskning från många olika jägar-/samlarsamhällen - däribland historiska uppgifter om människans tidiga utvecklingsprocesser - och belyser olika aspekter av medlemmarnas samvaro och hur den har fungerat, är det ändå dem som mannen på gatan kanske känner till som Kalahari-bushmännen som är i huvudfokus. En del av dessa brukar specifikt kallas !Kung-folket eller Ju/'hoansi (khoisan på svenska).

Studien fokuserar framför allt på mönster inom xaro, vilket innebär ett slags system vari släktskap, giftermål och liknande organiseras och regleras. För att bli en del av xaro krävs också identifierade blodsband mellan medlemmarna och kan därför liknas vid det som bland andra Salter kallar ethny snarare än en etnisk grupp; etniska gruppers medlemmar och deras inbördes samband består inte sällan endast av så kallat fiktivt släktskap, som i genetisk mening endast är relevant i relation till mer avlägsna grupper. Därefter ingår man i ett reciprokt samspel i vilket man förväntas dela med sig av gemensamma tillgångar och beakta giftermål i samråd med andra. Giftermålen utgör i sin tur en permanent länk mellan två familjer. Det tycks finnas många fördelar med detta system men också inneboende risker eftersom avundsjuka kan väckas om resurserna inte fördelas lika och någon eller några medlemmar upplever sig förfördelade till andras förmån.

Xaro måste också förstås i relation till förändringar som sker i växelverkan med det omgivande makrosamhället, det vill säga Botswana och Namibia. Under 1970-talet skaffades 85% av livsuppehället - framför allt föda - genom att samla, men på grund av samhällsförändringar har fler inom grupperna övergått till att försörja sig på enklare lönearbeten och bland annat fått ta del av enklare välfärd, till exempel vattenreserver som respektive stat har försett dem med. Merparten av kaloriintaget är numer från boskap och annat som är relaterat till jordbruksreformer som har skett efter initiativ från den botswanska regeringens sida.

Xaro-nätverken har följaktligen också vidgats successivt, och innefattar generellt sett mer avlägsna grupper och följaktligen gruppmedlemmar än i tidigare skeden. Det har dock skett återförflyttningar som motvikt till enklare moderniserings- och småskaliga urbaniseringsprocesser, vilket delvis har fått stöd av den namibiska regeringen, och därmed finns vattenreserver och liknande välfärdskomponenter kvar. Väger då detta upp uppenbara släktskapsförändringar inom xaro?


Studiens relevans för Sverige
En annan fråga man rimligen kan ställa är hur stor relevans och generaliserbarhet denna studie har och om det den i resultatdelen indikerar är väsentligt för svenska förhållanden. Det rör sig om en kulturellt och genetiskt avlägsen grupp som har undersökts. Dock framhåller Salter och många andra specialister att människor är i grund och botten likadana i fråga om sina grundläggande behov - det finns en rad universella karakteristika som tycks gälla snart sagt över allt på jorden. Detta trots genetiska och fenotypiska skillnader samt kulturella betingelser. Därmed torde den ha viss relevans.

Sverige är visserligen ett rätt så litet land sett till befolkningsmängd, men redan innan massmigrationen startade för cirka fyra decennier sedan byggde delar av det inbördes släktskapet på "fiktivt" snarare än "reellt" sådant. Dock var landet i mycket hög grad etnokulturellt homogent, varför de förändrade demografiska mönstren har stor betydelse. Poängen med Wiessners studie är att större förändringar på olika nivåer - inte minst nationellt och internationellt - påverkar genetiska intressen och, både små och större, dimensioner av tillvaron. Delvis förefaller detta vara negativt:

Membership in larger groups confers many benefits, but the greater anonymity of such groups introduces ever more risks into transactions. In constructing larger groups, some aspects of the forager repertoire of social technologies are expanded, for instance the bonding of larger groups by extending family terms and ethos to distant and non-kin. [1]

I en hyperglobaliserad värld kan sådana förändringar rentav ske mycket skyndsamt, inte minst om det finns inflytelserika krafter som - till skillnad från till exempel östasiatiska regeringar, som endast är ute efter globaliseringens potentiella politisk-ekonomiska fördelar - vill förändra den demografiska kartan ytterligare. Sverige har gått från att vara mer Gemeinschaft till närmast renodlad Gesellschaft och det finns kanske risker med det, såtillvida att det i stort sett endast är det ekonomiska - via staten - som håller ihop samhället på makronivå. Vad händer när "nationalekonomin" inte håller streck? Utifrån befintlig litteratur finns det anledning att vara en aning pessimistisk.







[1] En sådan fördel diskuteras på sidorna 54-55 och 63-64 i Steven Pinkers The Better Angels of our Nature, nämligen att det dödliga våldet har minskat bland khoisan-grupper, särskilt i relation till andra grupper (kolonisatörer, bantufolk etcetera), parallellt med att allt stabilare statsbildningar har vuxit fram i Botswana och Namibia. Pinker refererar därvidlag till Joshua Goldsteins verk War and Gender (2001).


Relaterade blogginlägg
Frank Salter - Welfare, Ethicity, and Altruism
Frank Salter - On Genetic Interests
Steven Pinker - The Better Angels of our Nature
Reflektioner kring Botswana och Gabon

söndagen den 13:e april 2014

Dante - Convivio

De flesta som inte till fullo sov under de litteraturkunskapslektioner i gymnasiet som berörde medeltiden, torde känna till den italienske författaren och filosofen Dante Alighieri (1265-1321) och, om inte annat, dennes magnum opus Den gudomliga komedin. Mindre berömt är det något tidigare verketConvivio, som visserligen är synnerligen influerat av Aristoteles Den nikomachiska etiken, men vars titel likväl anspelar på Platons Gästabudet. Detta verk - som utgörs av fyra böcker, del av en ofullbordad antologi som var tänkt att omfatta hela 14 stycken - behandlas i dagens inlägg. Det rör sig om en moderniserad översättning av Paul Enoksson, utgiven av Atlantis år 2013.


Som Enoksson - vilken även har skrivit den tämligen initierade inledningen till denna utgåva - förkunnar fokuserar Dante på den aristoteliska filosofin och medeltida vetenskaperna och kärleken till dem, inte minst den förstnämnda. Aristoteles refereras till som Filosofen, och filosofin som Damen (i vilken han är förälskad - philo och sophos betyder ju att älska vishet/kunskap). Platon, Vergilius, Cicero, Severinus Boethius, Augustinus, och den arabiske astronomen al-Fraganus, för att nämna de mest centrala tänkarna, har dock också färgat flera av utläggningarna. Även Thomas av Aquino har haft ett indirekt inflytande, såtillvida att Dante utgick från dennes översättningar av Aristoteles alster - han själv behärskade ej grekiska.

En annan viktig dimension är att Dante ville nå ut brett med sitt skrivande, varför han skrev på folkspråket, det vi i dag kallar italienska, i stället för latin. Att skriva på folkspråket var inte minst att betrakta som ett tecken på frikostighet, en av Aristoteles kardinaldygder. Men en sann frikostighet måste också vara ändamålsenlig, det vill säga vara nyttig för mottagaren, och dessutom både ges och tas emot med välvilja, ty annars är det ingen genuin frikostighet det rör sig om. Med andra ord finns det både en sinnelagsetisk och telelogisk dimension i Dantes dygdetik. Det dygdetiska får särskilt stort utrymme i den avslutande fjärde och längsta boken, och specifikt behandlar ädelheten, men präglar i viss utsträckning även de tre första.

Det faktum att författaren i fråga vill nå ut brett med sina utläggningar leder dock inte till att innehållet nödvändigtvis är helt enkelt, utan den poetiska udden finns representerad genom att bok två, tre och fyra inleds med canzoner - det versmått som Dante själv utvecklade - som sedan kommenteras utförligt. Den tolkningsmetod som används är den för medeltiden typiska quadriga, och det finns utöver det bokstavliga och allegoriska även en del exempel på tropologiska (moraliska) och anagogiska (Gud och det översinnliga lovprisas) avsnitt. En av flertalet mer allegoriskt präglade passager är följande:

En godhet som bara är potentiell är därför inte fullkomlig. Det är som med guld, pärlor och andra skatter som ligger nergrävda i jorden [...] och det som finns i den giriges hand befinner sig ännu längre ner än den jord som döljer skatten.

Det finns också en hel del måltidsmetaforer, och verket är som sagt inspirerat av Platons kända dialog "Gästabudet", i vilken det som kommit att betecknas som den platonska kärleken diskuteras grundligt. Men som sagt, här är det snarare kärleken till kunskap och filosofi som är i fokus än själva idén om det sköna.

Vetenskapligt - med den förfelade geocentriska världsbilden och andra för medeltiden rudimentära, om än delvis så att säga uppdaterade inslag - är detta inget särskilt imponerande eller viktigt alster, men som stilistiskt tilltalande allegorisk litteratur, och som lovprisning av filosofin är det desto mer högkvalitativt. För den som redan har läst Den gudomliga komedin kan det därför vara värd ens uppmärksamhet, men för merparten finns troligen viktigare verk inom en tänkt västerländsk kanon att beta av, till exempel Aristoteles och Platons mest centrala texter. För den som uppskattar synteser mellan grekisk filosofi och katolsk teologi är det också av viss relevans.






måndagen den 7:e april 2014

Steven Pinker - Naturvetenskapen är inte din fiende

Den vid Harvard University verksamme kanadensiske psykologiforskaren, tillika populärvetenskapligt inriktade författaren Steven Pinker, är ett återkommande namn på bloggen. Bland annat har Nomen nescio skrivit en av de mest uttömmande recensioner som över huvud taget finns tillgänglig på svenska av det våldsrelaterade mastodontverket The Better Angels of our Nature, och har refererat till en del av densammes övriga verk i ett flertal inlägg.

Under augusti förra året publicerades en relativt intressant artikel av Pinker i New Republic betitlad "Science is not your enemy", som alltså finns tillgänglig på internet i dess ursprungsversion. Eftersom det dock har förekommit önskemål från läsare om färre engelska citat ämnar jag dock belysa den svenska översättningen som återfinns i senaste numret av den upplysningsrationalistiskt inriktade tidskriften Sans.

Pinker inleder med att kritisera den kritik som naturvetenskapen ofta associeras med - reduktionism, positivism, essentialism, scientism, rentav imperialism, folkmord och rashygien - och fortsätter med att lyfta fram den så kallade scientismens (i begreppets positiva bemärkelse) många förtjänster, potentiellt även för de humanioraföreträdare som ofta framför kritiken:

Man skulle lätt kunna tro att humanister är förtjusta och stimuleras av denna kaskad av nya idéer från naturvetenskapen. Men man tror fel. Trots att alla välkomnar naturvetenskapen när den kan bota sjukdomar, påvisa miljöförändringar eller användas som slagträ mot politiska motståndare, så uppstår en stark motvilja när naturvetenskapen dristar sig att inkräkta på humanioras område. Lika illa omtyckt är användningen av naturvetenskapliga resonemang inom religionen; många debattörer utan ett spår av gudstro vidhåller att det är opassande för naturvetenskapliga forskare att lägga sig i de största livsfrågorna. De naturvetare som vägrar att bli vid sin läst anklagas i debattartiklar regelmässigt för determinism, reduktionism, essentialism, positivism och – värst av allt – något kallat ”scientism”.

Vidare förklarar han vad naturvetenskapen i själva verket handlar om:

Scientism, i positiv mening, innebär inte en tro på att de som utövar naturvetenskaplig forskning är ovanligt kloka eller nobla. Tvärtom är naturvetenskapens metoder – exempelvis öppen debatt, peer review och dubbelblinda forskningsstudier – avsiktligt utformade för att eliminera de fel och försyndelser som forskare, liksom andra människor, kan begå. Scientism innebär inte att alla nu existerande naturvetenskapliga hypoteser är sanna; merparten av de nyaste är inte det, eftersom naturvetenskapens livsluft utgörs av ett evigt kretslopp av gissningar och vederlägganden. Scientism handlar inte om en imperialistisk drift att ockupera humaniora; naturvetenskapen har potential att berika och variera humanioras intellektuella redskap, inte att utplåna dem. Och det handlar inte heller om en dogmatisk tro att fysiska föremål är det enda som existerar. Naturvetare lever själva omgivna av det eteriska medium som kallas information, inklusive matematiska sanningar, logiken i deras teorier och de moraliska värderingar som vägleder dem genom forskningsprojekten. Ser man det på det viset går naturvetenskapen hand i hand med filosofin, förnuftet och upplysningens humanism. Den skiljer ut sig genom att uttryckligen bekänna sig till två grundteser – och det är dessa som scientismen försöker applicera på övriga intellektuella områden.

Mer precist handlar naturvetenskapens kärna om två grundteser, nämligen dessa:

Den första grundtesen är att världen är begriplig. Upplevda fenomen kan förklaras av principer som är mer generella än fenomenen själva. Principerna kan i sin tur förklaras av ännu mer fundamentala principer, och så vidare. När vi ställer frågor om världen ska det finnas mycket få tillfällen då vi tvingas svara att ”så är det bara”, eller ”det är magi” eller ”för att jag sa det”. Grundtesen om begriplighet bygger inte bara på en fast övertygelse, utan den stärks undan för undan när en allt större del av tillvaron blir möjlig att förklara i vetenskapliga termer. Livets processer, exempelvis, brukade förklaras med en mystisk livskraft – nu vet vi att de drivs av kemiska och fysikaliska reaktioner mellan komplexa molekyler.

De som demoniserar scientismen blandar ofta ihop begriplighet med ett oskick kallat reduktionism. Men att förklara ett komplext skeende i termer av underliggande principer är inte detsamma som att förneka dess djup och nyanser. (...)

Den andra grundtesen är att insamlande av kunskap är svårt. Världen anstränger sig inte precis för att avslöja sina mekanismer för oss, och även om den gjorde det, är vi människor starkt benägna att hemfalla åt illusioner, felslut och vidskeplighet. De flesta traditionella grunderna för våra övertygelser – tro, uppenbarelser, dogmer, auktoriteter, karisma, konventionellt klokskap, den stärkande glöd som följer av subjektiv övertygelse – leder fel och borde förkastas som kunskapskällor. För att förstå världen måste vi hitta sätt att kringgå våra kognitiva begränsningar, exempelvis genom sunt tvivel, öppen debatt, akademisk precision och empiriska studier vilka ofta kräver en enorm uppfinningsrikedom. Den rörelse som kallar sig ”vetenskaplig” men som inte erbjuder några möjligheter till falsifiering av sina egna uppfattningar (i synnerhet när den mördar eller fängslar personer av avvikande mening) är inte en vetenskaplig rörelse.


När Pinker i nästa stycken kritiserar de, bland andra Stephen Jay Gould, som vill dela upp naturvetenskapen och religionen i två isolerade sfärer närmar han sig dock delvis den typ av simplistisk reduktionism som många förknippar med Richard Dawkins och liknande tänkare:

Det här är traditionellt religionens territorium, och religionens försvarare tenderar också att vara scientismens lättretligaste kritiker. De omfamnar ofta den idé om vattentäta skott mellan naturvetenskap och religion som Stephen Jay Gould lade fram i sin sämsta bok, Rocks of ages: Science and religion in the fullness of life. I den argumenterar han för att naturvetenskapen och religionen ska ägna sig åt helt olika frågor, de tillhör ”icke överlappande magisterier”. Naturvetenskapen får det empiriska universum, religionen får frågorna om moraliskt syfte och värde.

Olyckligtvis faller det här arrangemanget i bitar så snart man synar det närmare. Den moraliska världsbilden hos en naturvetenskapligt inriktad person – en som inte bär fundamentalismens skygglappar – kräver en radikal brytning från religionens uppfattningar om syfte och värde.


Ironiskt nog innebär det också ett slags liberalismkritik, såtillvida att Pinker inte vill göra en distinkt åtskillnad mellan den naturvetenskapliga och moraliska sfären eftersom Pinker tänker sig att scientismen som livsåskådning får moraliska följder, närmare bestämt i det hänseendet att religiösa föreställningar inte bör influera människors syn på rätt och fel. I samband med detta tar Pinker också ställning för en utilitaristisk position som antas överensstämma med en humanistiskt präglad demokratisk värld. Noterbart är dock att dessa resonemang är betydligt mer utvecklade i Pinkers längre verk, varför man inte bör attackera denne för alltför långtgående förenklingar - fastän nu även dessa har brister därvidlag. Det rör sig i allt väsentligt om en förenklad och populariserad artikel av en mindre förenklad och populariserad analys och beskrivning av religiösa och andliga föreställningar så som de tenderar att förstås genom naturvetenskapens postulat och metoder.

Noterbart är att ett resonemang som troligen går många förbi är den kritik av Kevin MacDonalds A People that Shall Dwell Alone - även David Sloan Wilson har haft liknande forskningsansatser, om än utan judiskt fokus - som framförs mellan raderna:

En kraftfull sporre för dem som fördömer scientismen har varit att användningen av neurovetenskap, evolution och genetik som redskap för att förstå människan. Helt klart är många sådana tillämpningar vårdslösa eller felaktiga och bör därför kritiseras: exempelvis har väljares hjärnor skannats medan de tittat på politikers ansikten, man har försökt förklara uppkomsten av krig med en gen för aggressivitet och man har beskrivit religion som en evolutionär anpassning för att hålla samman grupper. Men det händer faktiskt någon gång ibland att även intellektuella som är helt oskyldiga till naturvetenskap för fram idéer som är felaktiga eller illa underbyggda. Ändå är det ingen som ropar om att humanisterna ska gå tillbaka till sina studiebås och hålla sig borta från diskussioner om viktiga saker. Det är ett allvarligt misstag att använda ett fåtal ogenomtänkta studier som ursäkt för att utesluta all naturvetenskap från våra ansträngningar att förstå människans natur. [1]


Mot slutet av artikeln återknyter Pinker till inledningens humaniorakritik och ger flera konkreta förslag på hur naturvetenskap och humaniora skulle kunna sammanföras på fruktbara sätt. Det är onekligen en viktig poäng som Pinker gör och som har slagit en flera gånger tidigare. Dessvärre rör det sig mest om självklarheter, och de tendenser till kulturkonservatism som har kunnat skönjas i delar av Pinkers akademiska produktion - bland annat en skarp kritik av Le Corbusier - lyfts inte fram över huvud taget. Det är viktigt att det framförs relevant kritik mot humaniora och samhällsvetenskap men man skulle önska att den var bredare och djupare och inte hänföll åt den typ av simplistiska redogörelser som dess företrädare säger sig vilja värja sig från.


[1] För den som är obekant med Pinkers häftiga kritik mot MacDonalds studier, se denna text.

söndagen den 6:e april 2014

Jan Olof Bengtsson - excerpter

Den svenske kulturkonservative och idéhistoriskt synnerligen brett och djupt bevandrade Jan Olof Bengtsson fortsätter att producera insiktsfulla texter av lite olika slag. Dennes bloggfokus är andlighet, konst och Europas politisk-filosofiska situation - tre sfärer som med vederbörandes synsätt för övrigt förefaller att överlappa och vara ömsesidigt beroende av varandra - och följaktligen är resultatet alltifrån talrika inspirerade kulturhistoriska bilder, till korta kommentarer av diverse filosofiska och politisk-filosofiska verk, och mer komplexa utläggningar kring både specifika och allmänna idéhistoriska företeelser. På sistone har det också bjudits på en del tämligen initierade alster om geopolitiska samband i världen, främst relaterat till situationen i Ukraina.

Den senaste längre texten av denne utgör en mycket uttömmande recension av den kanadensiske filosofen Stephen Hicks postmodernismkritiska verk Explaining Postmodernism: Scepticism and Socialism from Rousseau to Foucault. Denna tar upp ett flertal olika aspekter, och bland annat finns en betoning av Carl Rudbecks postmodernistiska, rentav västmarxistiska, prägel - något som jag visserligen inte var oförstådd inför men som ändå har antagits vara någonting underordnat eller åtminstone inte tydligt överordnat de liberal-kapitalistiska och kulturkonservativa komponenterna i dennes tanke- och skriftställande verksamhet. Det sarkastiska kollage som ingick i det första numret av Samtidsmagasinet salt - i vilken Rudbeck utseendemässigt, men naturligtvis framför allt idémässigt, bland annat liknades vid Foucault - kan därför ses som mer träffsäkert och mindre tillspetsat än man kanske först kunde tänka sig.

Utöver den Timbro-relaterade kritiken belyses än en gång den vid sidan om (lägre) romantik och upplysningsrationalism brist på alternativ som finns inom den svenska så kallade borgerliga sfären - dessa två strömningar har också levt i ett slags dialektisk växelverkan och torde endast partiellt vara att betrakta som varandras motsatser. Följande utdrag sätter fingret på kärnan av resonemanget:

Som filosofihistoriskt fenomen säger den nämligen utan tvekan en hel del om just den upplysningstradition Hicks står för och vill ersätta den med. Han har som sagt rätt i kopplingen till romantiken. Men han förstår såvitt jag minns ingenting av det djupa inre sambandet, dialektiken mellan romantiken och upplysningsrationalismen i västerlandets hela moderna historia. Postmodernismen är en ny upplaga av den romantik som aldrig övervunnits. Och anledningen till att den aldrig övervunnits är att det bara är upplysningsrationalismen som setts som dess alternativ – på samma sätt som upplysningsrationalismen aldrig övervunnits för att det bara är romantiken som setts som dess alternativ. Under ytan av motsats och ömsesidig polemik är dessa strömningar nära förbundna, beroende av varandra, låsta i en dialektik som i verkligheten definierar moderniteten och utan vilken denna inte kan förstås.


torsdagen den 3:e april 2014

Gramsci och Machiavelli

Italienaren Niccolò Macchiavelli (1469-1527) hör till västerlandets allra kändaste och mest inflytelserika politiska filosofer. Den betydligt senare landsmannen Antonio Gramsci (1891-1937) är i sin tur en av marxismens viktigaste tänkare och därtill en av dem som har integrerat delar av Macchiavellis terminologi och tänkesätt inom sitt eget område. Detta har skett i framför allt The Modern Prince.

Utöver att vända sig direkt till primärkällorna kan det vara relevant att belysa några av de akademiker som har redogjort för de influenser som Gramsci fått från Macchiavelli. Nomen nescio tittar därför närmare lite grann på verket On the relations between hegemony and power (1993) av Benedetto Fontana.

I de två inledande kapitlen redogörs Gramscis tankevärld i förhållande till en annan viktig inspirationskälla, nämligen landsmannen Benedetto Croce. En avgörande skillnad mellan dessa är att Gramsci är mer folklig och eftersöker en växelverkan mellan filosoferna och folket:

Gramsci often employs the term realta etfettiva to emphasize the transformative effects of human action on sociopolitical and historical reality, a term that is closely related to Machiavelli's notion of verita effettuale, a term that describes a constantly changing reality perceived as the product of political action (of the "uomini virtuosi"). Both Gramsci and Machiavelli use their respective terms as critical theoretical tools to unmask and uncover a "truth" and a "reality" that are not simpy in "error," but rather are products of a belief system and a moral-intellectual construction whose function within this verita effettuale is to veil this very reality, so that the accepted and perceived reality becomes a function of these systems of thought. (...)

The unity of philosophy and history (or what Gramsci calls "absolute historicism") is made concrete hie et nunc through political action, where "political" is understood in its "integral" (and classical) sense of the unity of theory and practice. The Crocean totus politicus, therefore, is retranslated into the Gramscian political subject constituted as the totality of memory, philosophy, and action. The Gramscian lotus politicus may be compared to the notion of the politikos inancient Greek politics, where the distinction between philosopher and statesman had not yet attained prevalence, nor was it desired as a positive result. The classical politifios represents the philosopher-actor that elaborates the sociopolitical institutions and the moral-intellectual practices of the polis, where he incarnates the moral and political knowledge of the conditions necessary not just for life, but for the good life. It is this politicus that Gramsci has in mind in his critique of Croce and his idealist philosophy. As Gramsci often points out, the foundation of a state is in itself a form of philosophical activity. For if, as Croce would have it, the state should be seen as an ethico-political entity, then the "work" necessary for its coming to be is not simply "practical," nor is it entirely the result of the activity of the Spirit, but is rather the result of the formation and elaboration of a conception of the world that has become "life," that has become the "practice" of the people, so that this life and this practice are the concrete, specific expression of the moral and intellectual totality that it incarnates.


Denna typ av hegemoni påminner delvis om hierarkierna som gör sig gällande i katolska kyrkan, i vilka prästerna och de troende förenas i böner och ritualer. En annan kristendomsrelaterad koppling som görs är till reformationen, då latin helt eller delvis ersattes av respektive folk- eller nationalspråk. Detta ledde till att glappet mellan prästerskapet och de troende minskade. Katolicismen var jämförelsevis mer kosmopolitisk och aristokratisk.

Gramscis hegemonisyn kan även relateras till hans av Hegel, Marx och Feuerbach influerade historicism i vilken historia, filosofi och politik - liksom tanke och handling, teori och praktik - hänger samman som en totalitet av interagerande beståndsdelar och dimensioner. Den så kallade demokratiska filosofen är därmed å ena sidan en historiker som belyser det förgångna, och å den andra en politisk aktör som verkar i nuet. Machiavelli hade också ett delvis motsvarande förhållningssätt, och i det avseendet finner Gramsci (och Fontana) en parallell mellan dessa två.

I en annan italienares verk, nämligen Julius Evolas Men Among the Ruins (1953), behandlas Machiavellis syn på folket och det politiska kritiskt i ett koncist kapitel. Evola betonar visserligen den distans till folket som Machiavelli förespråkar - vilket från Evolas mer andligt aristokratiska perspektiv är att betrakta som någonting positivt - men är desto mer negativt inställd till den råstyrka och manipulativa slughet (lejonet i kombination med räven) som präglar den ultimata fursten. Gramsci å andra sidan är som sagt mer folklig, och beroende på vilken sida av Machiavellis tanke- och skriftställande verksamhet man betonar, kan man lägga fokus på endera:

In effect, the interpretation of Machiavellian thought is central—and pregnant with political and historical consequences—to both Croce and Gramsci: Machiavelli the discoverer of "pure politics," a scientist and thinker isolated from the masses, one who lives and thinks within the self-enclosed circle of his thought and science; or Machiavelli the man of action, who creates an "active and operating politics" (politico attiva eo pemnte), whose knowledge is the embodiment of the people—not of a people envisioned as a static, passive "mass," but of a people that is a constantly becoming subject, a hegemonic force that initiates and carries forward a moral and intellectual reform that lays the basis for the democrazia cittadina.

Jag har på intet sätt uttömt förhållandet mellan Gramsci och Machivaelli men åtminstone belyst några centrala aspekter kring detta. Fördelen med detta verk är också att det överlappar ett flertal olika tänkare och idéer, och hjälper en att förstå både Machivelli - främst The Prince och Discourses - och Croce, och i viss mån andra för både Gramsci och Machiavelli centrala sådana.