tisdag 18 november 2014

Svenskt jordbruks historia - del 2

I denna andra del av det svenska jordbrukets historia - som utgår från fembandsverket med samma namn - tittar Nomen nescio närmare på medeltiden, som i ett svenskt sammanhang utgör en period omfattande cirka 700 år, från 800-tal till och med 1520, då den så kallade nyare tiden inleddes. Medeltiden påbörjas och avslutas vid olika tidpunkter i olika delar av Europa, och renässansen är som bekant ett kontinentalt snarare än norrönt fenomen, även om Sverige och andra nordiska länder givetvis har påverkats av kontinentala impulser även under sin respektive medeltid.

På grund av att politiska, ekonomiska, kulturella, sociala och filosofiska aspekter brukar vara frekvent förekommande på denna blogg, ämnar jag dock att - för omväxlingens skull - fokusera mer på den materiella och ekologiska kulturen. Delvis beror detta på att jag föreställer mig att många läsare redan är tämligen bekanta med medeltidens samhällssystem och sociokulturella förhållanden, samt digerdöden, men desto mindre bevandrade beträffande jordbruk och närliggande fenomen.

Som tidigare nämnts är de förefintliga uppgifterna betydligt fler än i jämförelse med pre-medeltida perioder men samtidigt mindre omfattande än efter nationalstatens konsolidering. Forskningen är beroende både av arkeologiska fynd och historikers filologiska aktiviteter - utöver lagar och andra, inte sällan religiösa texter, är mer eller mindre bevarade trästycken av olika slag de företeelser som experter tenderar att basera sina historiografier på. (Bland bevarade texter är Heliga Birgittas alster i en klass för sig.) Dopfuntar och andra stenföremål är också av relevans, samt kyrkokonst och annan konst, som ofta importerades från Nederländerna och Nordtyskland. Runstenar är ett annat slags viktig källa, liksom norsk och isländsk litteratur, som dock av naturliga skäl säger mindre om svenskt jordbruk. En del jordbruksrelaterad konst var förskönande, ungefär som vår tids reklam - åkrarna och redskapen avbildades finare än de troligtvis var i verkligheten. Många torde också känna till att det nedtecknades regionala lagar, där Västgötalagen torde vara den mest kända.

Av källorna utgår man från att nyodlingar, framför allt i norra Sverige, kunde ske ganska fritt. Denna expansion var gällande för stora delar av Europa och hängde samman med befolkningsökningar, varpå -minskningar växelvis skedde, i senmedeltidens fall naturligtvis på grund av digerdöden. Adeln kunde vara involverad i detta, vilket bland annat tycks ha gällt Älvdalen i norra Sverige. Vid Piteälven gjorde bland andra den högadlige Nils Asbjörnsson sig en förtjänst på jordbruksexpansion. Vi får genom ortsnamnsforskning också veta att suffixet -ryd betyder röjning, och suffixet -boda avser ett nyttjat utmarksområde.

De av jordbrukare bebodda husen, som givetvis kunde ha olika utseende beroende på en rad olika orsaker, är ett intressant delområde i sig och påvisar den utvecklade timmermansteknik som gjorde sig gällande i och med korsvirkeshus i Skåne och knuttimrade hus i norr. Detta hängde samman med innovationer på verktygsfronten. Loftbodar, som introducerades först under 1400-talet, var en del av gården. Sädeslador och häststall hörde vanligen också denna till, liksom logen, ett fenomen som tros ha vuxit fram under 1300-tal.



Kattlunds gård i Grötlingbo på Gotland - det enda bevarade om än partiellt restaurerade fähuset från medeltiden


Beträffande åkrarnas beskaffenhet var dessa i regel små, och på dessa samt ängar - inte minst den torra hårdvallsängen - användes vidvinklad kortlie och andra jordbruksredskap som var en del av en sammanhängande, kumulativ teknikutveckling. Andra redskapsinnovationer är till exempel järnskodd spade, årderbill, hacka, skära, järnskodda hävstänger (spett), skovel (ett slags skyffel, som alltså användes för att flytta jord), samt olika slags räfsor. Inom ramarna för skogs- och svedjebruk var yxans roll central.

Plogen och ådret var tillsammans med båtar den svenska medeltidens mer komplexa teknologiska företeelser, vilket påvisas genom det aktuella verkets illustrationer. Regionala skillnader har förekommit; exempelvis användes primärt fyrsidig plog i Värmland medan man i Skåne (och Danmark) använde hjulploge. Järnbill kom omkring år 1000 att nästan helt ersätta träbill, och var till åtminstone en början en dyrbarhet för merparten av brukarna. Järnanvändningen kom successivt att öka. Vattenkvarnen infördes relativt sent i norra Europa, i och med att den funnits i Romerska riket långt tidigare. Väderkvarnen spreds dock förhållandevis snabbt via Västasien och var en integral del av Europas kultur under 1100-tal.

I kombination med betande djur formades parkliknande landskap, mer eller mindre steniga, och med en stor andel ogräs som generellt tolererades (kanske för att det var svårt att handskas med). Torv användes som gödsel, men mot slutet av denna epok blev boskapsgödsel viktigt i sammanhanget, vilket i sin tur gjorde odlingarna mer näringsrika. Bol, attung och markland användes som måttenheter, i Skåne respektive Östergötland och Mälardalen. Skatteförpliktelser och bestämmelser inom byalagar ledde till att sådana ansågs väsentliga för att inte upplåta mer mark än vad som ansågs tillåtet för respektive brukare. Byalagen samarbetade även beträffande inhägnadsarbete - att avgränsa med hjälp av inte minst gärdesgårdar, vilket utgjorde ett ganska omfattande socialt förpliktelsekomplex - och skapade gemensamma tegskiften (även kallade solskiften). Precis som på många andra håll i världen, som exempelvis delar av Östasien, har adelns markägande skapat missbelåtna bönder i periferin under motsvarande europeisk medeltid och orsakat uppror.

Odlingsmässigt dominerar korn och vete den svenska medeltiden, och råg förefaller att ha utgjort endast fem procent av den totala skördade mängden. Rågets omfattning kom dock att öka på senare tid, varför är emellertid mindre klart. Korn kallades för övrigt inte sällan bjugg, vilket betyder säd i allmänhet. Ärter, bönor, rovor och hampa odlades också, samt givetvis humle för öltillverkning, något som skedde i trädgårdar.

Oxar och hästar var de gängse dragdjuren, men regionala skillnader förekom därvidlag. I vilken utsträckning gemene brukare ägde småkreatur som får, getter och grisar visavi nötkreatur är tämligen oklart men vissa uppgifter, som grundats på studier av benfragment från boskap, visar på att de sistnämnda utgjorde cirka 60-80% och de mindre djuren 20-40% av det totala antalet ägda djur. På grund av resursbrist var dessa ofta mycket undernärda, och man nödgades att använda undermåliga vegetabilier för att hindra dem från att dö av svält. Undernäring ledde också till att människor i gemen blev kortare än sin genetiska potential, men faktum är att under vissa medeltida perioder förefaller genomsnittslängden ha varit högre än i åtminstone början av den nyare tiden.

En annan viktig dimension var dikesgrävningen - från och med ungefär 1200-talet och framåt - vilket bland annat separerade smågårdar från varandra. Dessa var av förklarliga skäl dock inte lika djupa och breda som åkerdiken. Lagar föreskrev hur omfattande dessa skulle vara, och hur brunnar skulle hanteras och vilket ansvar som tillskrevs för att exempelvis inte djur fick lov att ramla ner i dem.

I den mån man ändå bör säga några kompletterande saker om sociokulturella förhållanden är det att kvinnor tenderade att primärt sköta inomhusarbete och barnpassning medan män följaktligen i första hand ansvarade för utomhusrelaterade göromål. Träldomen kom både "de jure" och "de facto" att vara avskaffad under 1330-talet, vilket markerade slutfasen av en gradvis avvecklingsprocess. Förhållandena var därvidlag inte dikotomiska, utan snarare trikotomiska, och det fanns därmed mellanformer mellan fria och ofria individer och grupper. Frigivningar av tidigare livegna hängde samman med den ovannämnda nyodlingsexpansionen.

Naturligtvis fanns också mycket distinkta klasskillnader, varför en fri men i lägre rang inordnad individ i princip levde under slavliknande förhållanden. Adeln och prästerskapet bildade samhällets dominerande strata, och de förra var militärt överlägsna lägre samhällsklasser och kunde ofta handskas med en större mängd upproriska bönder utan vidare. Lågadeln samarbetade inte sällan med högadeln, och hade administrativa uppgifter och viss möjlighet till "klassklättring" inom sin sociala kategori. Denna vertikala klassdimension var dock tvåsidig, såtillvida att de lågadliga i vissa skeden, inte minst under den innan digerdöden förestående agrarkrisen, kunde degradera till att bli storbönder; gränserna mellan de två sistnämnda kategorierna var sällan knivskarpa.

En annan intressant och inte nödvändigtvis helt välkänd aspekt är äganderätten, och under senmedeltid förekom utöver fria jordägande bönder också storgård respektive bondgård. Det sistnämnda blev på så vis ett slags mikrokosmos för det större feodala systemet med ett respektive decentraliserat "centrum" och dess tillhörande periferi.

I nästa inlägg behandlas det svenska jordbruket i förhållande till ungefär första halvan av den nyare tiden.

söndag 16 november 2014

Svenskt jordbruks historia - del 1

Av den oräkneliga mängd delämnen, epoker och aspekter som om svensk historia som är möjliga att belysa, ämnar jag redogöra för några huvuddrag i vår jordbrukshistoria, vilket sker ut ett diakront perspektiv - över tid. Det är ett sätt att ta upp någonting väsentligt, som till stor del har format det som vi svenskar är i dag, samtidigt som det påvisar hur väsensskild (sen)moderniteten är från de agrara samhällen som har funnits tidigare; det var inte länge sedan som merparten försörjde sig som jordbrukare medan de fåtaliga småbruken i dag blir allt färre, parallellt med att storbruken upplever politisk-ekonomiska bekymmer.

Utgångspunkten är verket Det svenska jordbrukets historia, vilket publicerades i fem band åren 1998–2001. I detta första inlägg redogör Nomen nescio för det allra tidigaste jordbrukets historia, varpå senare inlägg följaktligen behandlar senare historiska perioder och de tillhörande aspekter som inte redan har tagits upp.

Fynd från flintskäror, i kombination med andra arkeologiska data, är det som ger möjlighet att sätta samman en historiografi av det här slaget och säga någonting om hur jordbruket var beskaffat i arkaisk tid. Senare i historien, till exempel under medeltid, är kvalificerade gissningsövningar färre eftersom ortnamn, köpehandlingar med mera ger klarare indikationer på vad som faktiskt har skett. I modern finns tid omfattande tillika vederhäftig jordbruksstatistik.

Introduktionen av jordbruk i Skandinavien skedde för cirka 6000 år sedan, på gränsen mellan mesoliticum och neoliticum. En av de huvudsakliga ämnesdiscipliner som studerar detta område kallas paleoekologi, vari danske Johannes Iversen (1904-1971) är en centralfigur. Dennes kulturekologiska, lagbundna cykliska modell förefaller dock alltför förenklad sett till senare skeden av jordbrukshistorien, under vilka människans påverkan gör förloppen mer komplexa. Det är i alla händelser i och med den senare epoken relevant att tala om kulturlandskap, det vill säga geografiska och fysiska landskap som har påverkats av människors handlingar och inte bara existerar i sig själva. Jordbruket var givetvis väsensskilt för så lång tid sedan, och få redskap användes i det extensiva jordbruket - man använde händerna, hade inget gödsel, och människan som brukade jorden behövde inte vara särdeles effektiv eller energisk.

Den geologiska dimensionen är oerhört viktig i sammanhanget, vilket också betonas i ett tidigt skede av verket. Exempelvis är kalkrika berg av stor betydelse, eftersom kalkrika jordar innebär fruktbara förutsättningar för gynnsamt jordbruk. När det så kallade urberget vittrade sönder efter den senaste istiden bildades till stor del desto mer näringsfattiga jordar. Dock har Mellansverige givits näringsrika jordbruksmarker, ofta kalkrika sådana. Även nuvarande Skåne, Gotland, Öland och de som vi idag känner till som de östgötska slätterna har haft goda förutsättningar i det avseendet och har det delvis alltjämt. Värt att notera är att de flesta regioner i nuvarande Sverige är mångfacetterade, och det gäller inte minst i norr, där gynnsamma jordbruksområden varvas med fjäll-, barrskogs- och myrområden som är tämligen lönlösa att söka odla i anslutning till.

Som många torde känna till är det specifikt jordmånen, det översta skiktet, som är det allra viktigaste ur agrar synpunkt. Sura podsoljordar, nära barrskogsområden, är det man helst vill undvika. Leriga jordar är desto mer gynnsamma.

Klimatet är självfallet också av vikt, i flera hänseenden. Temperaturväxlingar under året och sett över längre tidsperioder, samt humiditet, är två viktiga variabler därvidlag. Landmassan som i dag utgör nationalstaten Sverige var i genomsnitt två-tre grader varmare för 6000 år sedan, och nederbördsmängden har successivt ökat. Mängden och andelen ädellövskog var desto mer utbredd, och därmed växte alm, ask, lind och hassel och hörde på så sätt till vanligen förekommande trädslag i det näringsrika humus.

Bokskog växte sedermera fram och bredde gradvis ut sig för cirka 3000 år sedan, medan den i dag dominerande granen likaledes bokstavligt talat började rota sig vid ungefär samma tidsperiod. Granen trivs i kallare och våtare regioner och har därmed gynnats av de ovannämnda klimatförändringarna. Enkel men inte desto mindre utbredd skogsröjning har i sin tur gjort landskapen öppnare och skogarna mindre täta än i tidigare skeden, och betesdjur har också haft påverkan på erosion och varit en central del i den naturliga gödslingsprocessen. Det rör sig då tveklöst om ett kulturlandskap, där människan lever i samspel med sin geologiska omgivning. Mer om det i senare inlägg.





söndag 9 november 2014

Interstellar

Den senaste tidens potentiella blockbuster är nästan dagsfärska Interstellar, som hade premiär på svenska biografer runtom i landet i fredags, med Matthew McConaughey (1969-), känd från bland annat filmen A time to kill (1996) och betydligt bättre tv-serien True Detective (2014), i huvudrollen.

Intresset för naturvetenskap och ekologiska hinder och möjligheter i en värld som alltmer tär på planeten Tellus materiella resurser är ständigt aktuell, vilket i sin tur tenderar att spegla en hel del populärkultur, både alternativ och mainstream.

Kopplingen till den breda genren science fiction blir då också naturlig, och det finns även fog för fler "realistiska" eller åtminstone hypotetiskt realistiska överlappningar mellan det futuristiska och dystopiska, och det som sker i vår redan högteknologiskt förankrade samtid.

Följaktligen är det även logiskt att det blir mindre fokus på utomjordingar och sensationella parallella galaxer med tillhörande aparta varelser, och mer på existentiella och vetenskapliga ämnen och spörsmål i Interstellar. Som jag ser det har väletablerade regissören Christopher Nolan, känd för bland annat briljanta Memento och den mer kommersiellt gångbara Batman-trilogin, ringat in ett intressant område och åtminstone sett till de större konturerna fogat samman ett relevant manus.

Problemet är dock att inuti detta ramverk finns oerhört många brister, både narrativt, tematiskt och dialogmässigt. Det beror visserligen på ens egna referenspunkter, men många tittare torde uppleva att de existentiella, ontologiska och epistemologiska aspekterna förefaller både förutsägbara och finesslösa - Maria Ferm framstår nästan som en djupare filosof än Nolan därvidlag.

Audiovisuellt finns det visserligen en del mer ödesmättade och melankoliska utsnitt, som för tankarna till både The Fountain (2006) och Kubricks kultfilm 2001: A Space Odyssey (1968), men den utstuderat amerikanska stämningen - med en inte obetydlig andel obligatoriska fånerier - i kombination med en hel del rena klichéer och stundtals undermåliga dialoger, gör det till en på sin höjd ganska medioker skapelse.

Dessutom är den väldigt lång, nästan tre timmar, vilket i och för sig nästan helt har att göra med sammanhang - en del filmer är, tvärtom, alltför korta - men när det förekommer minst sagt förutsägbara inslag och förtroendet för innehållet redan har underminerats på ett tidigt stadium, finns det all anledning att fråga sig varför man har betalat 150 kronor och slösat bort nästan tre timmar av sitt - fast allt är ju relativt! - korta jordeliv.




fredag 7 november 2014

Översiktligt om Japans ekonomi i nutid

Internationellt och utrikespolitiskt är det många i Sverige som oroar sig över företeelser som IS, ebola och förhoppningsvis även USA:s krigshets, fenomen som inte är oavhängiga varandra, och i vilket fall som helst kan få omfattande konsekvenser på många olika nivåer. Ja även för trygga Sverige och de som vistas i landet.

Intranationellt och inrikespolitiskt är bostadsbrist, vilket bland annat hänger samman med invandring och kräsenhet - två fenomen som inte heller de nödvändigtvis saknar samband med varandra eftersom många inte vill bo i till exempel Norsborg, trots att det torde finnas både ettor och tvåor lediga där - och en förestående bostadsbubbla som eventuellt spricker.

Vad som också är viktigt att ta fasta på - vare sig man så att säga vill det eller inte - är vad som sker i och med andra större länders ekonomiska eller snarare politisk-ekonomiska utveckling. I det avseendet är USA, Kina och Ryssland oerhört tunga pjäser på den globala spelplanen som behöver belysas med vissa mellanrum.

Hur är det då med Japans status, en annan omfattande maktfaktor i sammanhanget? Många känner till att landet har genomgått en mycket påtaglig ekonomisk boom i efterkrigstid som har lett till att den seglat upp till att vara världens näst största ekonomi under merparten av det man rimligen kan kalla det senmoderna tidevarvet (nu trea efter USA och Kina), men också haft sina beskärda delar av problem och sedan många år befinner sig i ett slags trögrörlig recession som innebär att statsskulden skenar i väg och tillväxten är alltför liten för att "råda bot" på det. I färska artikeln "Big Bazooka's"The Economists hemsida ges en del insikter i frågan. Det sägs bland annat:

Japan prizes caution and consensus. So it was remarkable when the Bank of Japan (BoJ) suddenly promised to buy ¥80 trillion ($705 billion) of government bonds a year until the economy is clear of deflation—and the government’s huge pension fund joined it, saying that it would double its holdings of Japanese and foreign equities. With annual purchases equivalent to over 15% of GDP, the BoJ is venturing into new territory. Relative to the economy, its balance-sheet will dwarf those of the Fed, the Bank of England or the European Central Bank.

The move was prompted by what the BoJ’s governor, Haruhiko Kuroda, described as a “critical” moment in Japan’s attempts to escape from deflation. Getting inflation up is central to the economic programme of the prime minister, Shinzo Abe. Mr Kuroda recently promised that core inflation would never again fall below 1%. But after a rise in the consumption tax in April, the economy slowed and in September core inflation dipped to Mr Kuroda’s threshold
.

Centrala gestalter inom de inhemska politisk-ekonomiska sfärerna har alltså vågat sig på ett tämligen djärvt initiativ för att på så sätt söka ta itu med Japans sedan länge oroväckande deflation. Likaledes tunga aktörer inom landet varnar dock för att en redan svag yen kan komma att bli ännu svagare, vilket påverkar hushållskonsumtionen i ett skede där reallönerna sjunker, något som följaktligen påverkar den nationella ekonomin på makronivå. För att klara trycket måste Shinzo Abe och hans, enligt The Economist inte tillräckligt handlingskraftiga administration, eventuellt höja inkomstskatterna, men även det är ett riskfyllt företag i ett skede där den privata konsumtionen inte är tillräckligt omfattande.

Vad som föreslås som botemedel är följande trestegsraket, som i sig utgör en svårbemästrad balansgång, "Boldness in monetary expansion; boldness in structural reform; caution in fiscal contraction. It will be a delicate operation: but Japan’s situation is indeed very delicate."







Relaterade blogginlägg
Copyriot - spridda anteckningar kring Japan, valutakrig och bitcoin
Copyriot - frågetecken kring Japan
Cornucopia - Hur länge överlever den japanska nolltillväxtekonomin?


lördag 1 november 2014

Terje Østebø om salafism och wahhabism

I detta nu och sedan en tid tillbaka pågår en både kurdisk och västerländsk motoffensiv mot IS, Islamiska staten - det fruktansvärda islamistnätverk i framför allt Irak som hämtar sin näring från de intimt relaterade moderna strömningarna wahhabism och salafism, som i sin tur har beröringspunkter med al-Qaidas idéer och metoder.

Jag har tidigare skrivit en del om båda dessa företeelser men då har det skett utan att förklara hur fenomenen har vuxit fram historiskt och med Saudiarabien (och i viss mån även Syd- och Sydostasien) som enda konkreta exempel.

Den norske religionsvetaren Terje Østebø har i verket Localising Salafism (2009) dock undersökt salafism utifrån ett annat lokalt och regionalt perspektiv, närmare bestämt Baleprovinsen i Etiopien. I inledningen av detta poängterar han varför begreppen salafism och wahhabism, trots sin semantiska likhet och idéhistoriska överlappningar, bör hållas isär:

Whereas I will return to the issue of Salafism more in detail in the next chapter, some remarks on my understanding and usage of the term are in order. The word itself is derived from the Arabic al-salaf al-sālih, “the pious ancestors”, and refers to a theological trait within Islam emerging during the Abbasid Caliphate. Although I in this study use the term in connection with the teaching Shaykh Muhammad ibn ʿAbd al-Wahhāb, it does not mean that I equate Salafism with Wahhabism. The reason for my avoidance of the term Wahhabism is its pejorative connotations, rejected by all Salafi informants.

Vidare betonas att salafism inte bör sammanblandas med den modernistiska så kallade Salafiyya-rörelsen som växte fram i 1800-talets Egypten, influerad av idéer från Jamāl al-Dīn al-Afghāni, Muhammad ʿAbduh, och Rashīd Rida.

Eventuellt kommer jag att utveckla detta mer längre fram, men tills vidare får detta räcka om de här företeelserna. Få behöver vara experter på detta område, men det är bra om en del grundläggande kunskap sipprar ner till alla de som intresserar sig för vad som sker i anslutning till konflikterna med IS.






Relaterade blogginlägg
Israel, IS och den dualistiska omvärldsanalysen
Pakistan - en översikt
Wahhabism
The Raid: Redemption

lördag 25 oktober 2014

Pat Buchanan om utrikespolitisk praxis

Följande utgör en mycket relevant utrikespolitisk utblick av den amerikanske konservative giganten Pat Buchanan, och berör Hilary Clintons neo-"konservativa" förhållningssätt till militära interventioner mot "tyranner".


When has Hillary Clinton ever been right on foreign policy?

The valkyrie of the Democratic Party says she urged President Obama to do more to aid Syrian rebels years ago. And last summer, she supported air strikes on Bashar Assad’s regime.

Had we followed her advice and crippled Assad’s army, ISIS might be in Damascus today, butchering Christians and Alawites and aiding the Islamic State in Iraq in overrunning Baghdad.

But if the folly of attacking Assad’s army and weakening its resistance to ISIS terrorists is apparent to everyone this summer, why were Clinton, Obama and Secretary of State Kerry oblivious to this reality just a year ago?

Consider the rest of Hillary’s record. Her most crucial decision as Senator came in 2002 when she voted to invade Iraq. She now concedes it was the greatest mistake of her Senate career.

She voted against the surge in 2006, but confided to Defense Secretary Bob Gates that she did so to maintain her political viability for 2008.

This is statesmanship? Not voting your convictions about what is best for your country at war, so as not to antagonize the liberals in the Iowa caucuses?

In 2009, Hillary presented a “reset button” to Vladimir Putin’s foreign minister. In 2011, she supported U.S. air strikes to bring down Col. Gadhafi and celebrated in Tripoli when he was overthrown and lynched.

How did that work out? Libya is today a hellhole of murder and mayhem and Islamists are threatening a takeover.

Who did Hillary think would rise when Gadhafi fell?

Hillary’s failure to anticipate or prevent the Benghazi massacre and her role in the botched cover-up, all concede, are burdens she will carry into the primaries in 2016, should she run.

Where, then, has Hillary exhibited the acumen to suggest she would be a wise and savvy steward of U.S. foreign policy in a disintegrating world?

Is this a convincing argument for the Republican alternative?

Hardly. The principal GOP voices on foreign policy, who get more airtime than Wolf Blitzer, are John McCain and Lindsey Graham.

Their track record: McCain wanted to confront Putin over South Ossetia. He and Graham wanted to arm Ukrainians to fight the Russians in Crimea, Luhansk and Donetsk. They wanted Moldova, Ukraine and Georgia brought into NATO, so that if war were to break out, we would be fighting the Russians alongside them.

This year, Graham was trolling around a Senate resolution to give Obama a blank check to attack Iran.

Last year, McCain and Graham were for attacking Assad’s army. This year they are for bombing ISIS, which is attacking Assad’s army.

But if Hillary, McCain and Graham have been repeatedly wrong about Syria, what do we now? Answer: Stop and think.

First, this war in Syria and Iraq, like all such wars, is eventually going to be won by soldiers, by boots on the ground, by troops who can take and hold territory. And in such wars, as Napoleon said, God is on the side of the big battalions.

America should declare to friends and allies in the Middle East, as Nixon did to our friends and allies in Asia in the Guam Doctrine of 1969, that while we will stand with them when they are attacked, they, not we, will provide the soldiers for their own defense.

No nation is less threatened by ISIS than ours. And as the Syrians, Turks, Kurds and Iraqis have the proximity and manpower to defeat ISIS, they should do this job themselves.

Turkey shares a 550-mile border with Syria and could march in and crush ISIS. But if President Recep Tayyip Erdogan wishes to play games with ISIS, out of hatred of Assad, let him and the Turks live with the consequences.

As for Syria’s army and regime, which either defeats ISIS or dies, let us cease impeding their efforts by backing a Free Syrian Army that has rarely won a battle and is only bleeding the Syrian army.

Kurdistan and its ethnic cousins in Syria, Turkey and Iran are capable of defending themselves, and we should encourage any nation, including Iran, that is willing to send them the weapons to fight ISIS.

As for Baghdad, if it wants its Sunni lands back, it either should fight for them or accept their loss. We Americans are living today with the consequences, in considerable losses of blood and treasure, of fighting other people’s wars in Afghanistan, Iraq and Libya.

Yet, we are suffering not at all from having kept out of other people’s wars — in Georgia, Crimea, Donetsk, Syria and Iran.

Speaking of the debate over U.S. air strikes in Syria, the New York Times writes, “There are too many unanswered questions to make that decision now, and there has been far too little public discussion for Mr. Obama to expect Americans to rally behind what could be another costly military commitment.”

Sometimes the Times gets it right.






fredag 17 oktober 2014

Dani Rodriks skepsis gällande afrikansk utveckling

Som bland andra historikern Niall Ferguson har konstaterat är det subsahariska Afrika en av de mest krigs- och konfliktdrabbade regionerna i hela världen. De västra delarna är dessutom i skrivande stund härjade av ebola, och ekonomiskt och materiellt är en stor andel områden eftersatta, även om det finns så att säga relativa ljusglimtar därvidlag som exempelvis Botswana. En del har påvisat att kontinentens största ekonomi, Nigeria, är ytterligare ett exempel i det hänseendet men det krävs knappast ens en skärskådning för att visa att kvantitet måste förstås i relation till genomsnitt om det är faktisk livskvalitet som avses.

Den kreative och skicklige Harvardekonomen Dani Rodrik är skeptisk och tämligen pessimistisk beträffande kontinentens framtidsutsikter för ekonomisk utveckling, vilket går att skönja i översiktsartikeln "An African growth miracle?" (2014). Som den nyanserande och problematiserande akademiker han är, handlar det förstås inte om att förneka faktisk tillväxt och att framställa en nattsvart bild, utan snarare om att leda i bevis att den ej är tillräckligt omfattande på många håll, långtifrån, och förklara varför.

Ett problem är utgångspunkten, som på de allra flesta håll är eller har varit synnerligen dålig i postkolonial tid. Efter den koloniala avvecklingen har det gått nedåt snarare än uppåt, varpå de olika respektive nationella ekonomierna måste kämpa i ännu brantare uppförsbacke, på ännu längre avstånd från ur ett globalt perspektiv mer normala höjder. Därmed måste tillväxtnivåerna vara väldigt höga för att dessa skall kunna komma ifatt rikare länder.

Visserligen har afrikanska stater, på grund av sina svaga integration i det transnationella världsekonomiska systemet, sluppit de värsta följderna av den globala finanskrisen, och därtill kunnat dra nytta av ökade investeringar - bland annat relaterat till Kinas expansion - under de senaste två decennierna, samt har i likhet med flera andra emerging markets en mängd så kallade komparativa fördelar visavi (post)industrialiserade nationer, men detta är alltså ej tillräckligt om man skall tro Rodrik. Denne argumenterar dock självkritiskt för att ledande ekonomer torde kunna påvisa vad som tenderar att orsaka omfattande kriser, men inte vad som kan förutsäga dito tillväxtmirakel, varför hans resonemang knappast bör ses som alltför självsäkra.

Överlag finns det i alla händelser många brister med neoliberal tillväxtteori (growth theory), och även kompletterande teoribildning kring sambanden mellan till exempel förbättrad politisk institutionell stabilitet och tillväxt förefaller otillräckliga i sin förklaringsräckvidd. Detta är ingen isolerad variabel, och länder som Sydkorea och Kina visar att tämligen utbredd korruption och nepotism inte måste innebära stötestenar beträffande ekonomisk tillväxt. Andra lokala och kontextuella faktorer tycks spela större roll, även om nu inte heller dessa är isolerade från större samband och andra dimensioner.

Någon särskilt tydlig re-industrialisering efter den postkoloniala avvecklingen är inte heller på gång i det subsahariska Afrika utan Rodrik konstaterar i stället krasst, "The even worse news for African manufacturing is the degree to which it is dominated by small, informal (i.e., underground) firms that are not particularly productive." Naturresurser är inte heller att hoppas alltför mycket på, bland annat på grund av att sådan exploatering inte genererar så många arbetstillfällen som man skulle kunna tänka sig.

Det ser alltså rätt så mörkt ut, både kortsiktigt i och med ebola, och mer långsiktigt beträffande humanitär, ekonomisk och materiell utveckling i denna sargade del av jorden. Åtminstone i relation till desto rikare områden.