söndag 1 februari 2015

Julius Evola - The Hermetic tradition

Julius Evolas (1898-1974) böcker är i de flesta fall mycket intressanta, och berör olika aspekter av en högre orienterad andlighet, som skiljer sig från kristendomen och i viss mån även andra världsreligioner, vilka ofta har framträdande sentimentala och moralistiska inslag, och/eller mest fokuserar på exoteriska dimensioner och hur man därmed skall bete sig i samhället. För Evola är den esoteriska delen den viktigaste, och han ser världens olika traditionella manifestationer - i deras ursprungliga former - som olika representationer av samma grundläggande idé. Ett centralt exempel bland många är den hermetisk-alkemiska traditionen som The Hermetic tradition (1995, La tradizione ermetica gavs ut 1931) handlar om.

Trädet är att betrakta som en universell symbol och kraft i världen, enligt Evolas förståelse av den hermetiska traditionen, men också mer allmänt i traditionella samhällen är det ett faktum. Detta har tagit särskilda uttryck i de judiska Toraböckerna, Bibeln, kabbala, grekisk, indisk, nordisk och romersk religion, zoroastrism och många, många andra traditionella former av andlighet som har dykt upp i åtminstone den mer "civiliserade" delen av världen. Man skall dock återigen komma ihåg att trots det omfattande textstudiet, är Evolas ansats i grunden metafysisk snarare än religionshistorisk - dessa ses inte "bara" som symboler eller arkaiska förklaringsmodeller utan reella krafter, om än något som transcenderar den förnimbara verkligheten. Så också trädet.

I likhet med religionshistorikern Mircea Eliade fokuserar Evola också mer på likheter och korrespondenser än skillnader, utan att för den sakens skull bortse från de historiska betingelserna för den hermetisk-alkemiska utvecklingen över tid och rum. Sammantaget har denna en cirka 1500 år lång historia, och som ofta sägs av Evola kan dess beståndsselar ha anses blivit degenererade och vantolkade på en rad olika sätt i olika sammanhang. Fokus är därför på att förklara traditionens kärna, som kan specificeras som the royal art, och sedan knyta den till mer tydliga förhållningssätt för den utövande hermetikern.

Det är ett flertal symboler, utöver trädet, som tas upp. Ett central dualistiskt förhållande råder mellan sol och måne, och solgudar eller -hjältar som Apollo, Herkules, Horus och Jonus tas upp som exempel på representationer av denna "solära heroism" som manifesteras i flera av de kända myterna. Evola ser solen som en symbol för en manlig, viril och icke-materiell princip som hänger samman med guld, till skillnad från silver-vatten, som är en flytande, kvinnlig princip. Aristoteliska begrepp som form och innehåll används också, liksom korssymbolen, som kan ses som en syntes mellan manligt och kvinnligt och/eller mellan den vertikala och horisontella dimensionen. Det handlar återigen mer om att finna likheter och korrespondenser än att fokusera på skillnader och till synes oförenliga principer. Därför ser Evola också korset som kvintessensen av de fyra elementen eld, vatten, jord och luft. I några kapitel diskuteras andra viktiga siffror, inte minst talet sju (till exempel de sju planeternas betydelse).

Vad är då det alkemiska, och metallurgiska, elementet i sammanhanget? Återigen handlar det om en djupare, andlig symbolik - den rödaktiga färgen som kan uppstå vid tillverkning av järn symboliserar solen, som som sagt hänger samman med en viril, heroisk och kunglig princip. Initiation är också centralt och intimt förbundet med doktrinen. Detta tänkesätt kan knytas till det grekiska begreppet iosis. Evola identifierar dock paralleller med vediskt-hunduiskt och buddhistiskt tänkande, i vanlig ordning genom språkliga studier (etymologiska och semantiska samband mellan olika andliga traditioner). Vidare diskuteras odödlighet, och den "historiska vulgariseringen" i och med till exempel den antika och sedermera kristna tanken om "själens odödlighet".

Kanske särskilt intressant är de kapitel och/eller avsnitt där det teoretiska och praktiska binds samman i närmast intensiva, men ändå till synes "objektiva" beskrivningar, av de olika tillstånd som den hermetisk-alkemiska doktrinen kan leda till, inklusive patologiska eller mentala symtom som epilepsi, minnesförlust och schizofreni. Det är i det hänseendet väsentligt att som hermetiker inte hamna i mystisk-extatiska tillstånd utan verkligen nå en högre andlig nivå. Kvicksilver och svavel och legeringar mellan dessa anses därvidlag ha stor betydelse, och det rör sig än en gång om symbolik som utgör någonting mer än det endast allegoriska.





Evolas studie torde också ha influerat en del esoteriskt inriktade nyandliga rörelser i och med detta verk och dess engelska översättning (till exempel Temple of Set och Dragon Rouge). På så vis blir idéerna mer lättillgängliga. Noterbart är dock att Evola själv studerade en betydande andel av primärkällorna på originalspråk, om än redigerade utgåvor av dessa, och behärskade därmed klassisk grekiska och det med italienskan som bekant mycket närbesläktade latinet i åtminstone betydande utsträckning. Med det sagt har han även använt sig av en inte obetydlig andel yngre sekundärkällor, inklusive sitt eget verk Introduzione alla magia. Noterbart är att Jacob Böehemes centrala verk De signatura refereras till i flera avsnitt.

Det finns inget så att säga rent praktiskt i detta verk eftersom en doktrin, så också den hermetisk-alkemiska, består av både "teori" och "metod" som hänger nära samman, men den hermetiska asketismen är det som kommer närmast det senare. Förhållandet mellan kropp, själ och ande, och att kontrollera de animaliska och kroppsliga begären och drifterna, är vad detta delvis - förenklat sett - handlar om, men även den djupare symboliken och kopplingarna till de fyra elementen har fortsatt betydelse. Parallellerna mellan olika andliga traditioner och deras respektive esoteriska dimensioner blir påtagliga även i detta avseende - asketism inom "hinduism", buddhism, kristendom, islam och andra traditioner som har ett slags esoterisk dimension.

The Hermetic tradition är uppbyggd kring korta och innehållsrika kapitel som behandlar olika termer och aspekter kring ämnet. Det gör visserligen inte boken mer eller mindre enkel att ta sig igenom, och det krävs utan tvekan ett visst mått av intresse för den här typen av ämnen för att läsningen skall uppfattas som relevant. Det är svårt att säga hur pass viktigt detta verk kan anses vara i fråga om det totala författarskapet, men det berör en esoterisk form av andlighet som har haft mer betydelse än vad många känner till och som sagt påverkat både enskilda individer och sentida så kallade nyreligiösa rörelser med esoterisk prägel.

Det som det garanterat kan ge människor som inte själva är esoteriskt utövande, eller ens särskilt intresserade av den hermetisk-alkemiska traditionen, är intellektuella perspektiv på företeelser som religion, andlighet och den moderna världen. Det skrev Evola själv i en intervju som återfinns i den intellektuella självbiografin The Path of cinnabar, beträffande sitt författarskaps generella relevans.

fredag 23 januari 2015

Julius Evola - The Hermetic Tradition - excerpter

Jag har för avsikt att sammanställa ett flertal bokrecensioner framöver, bland andra Julius Evolas verk om den hermetiska traditionen, The Hermetic tradition som det heter i engelsk översättning (eller Traditionen, för att vara mer så att säga fenomenologiskt kongenial med italienarens synsätt).

Nomen nescio inleder dock med några utdrag från det inledande författarförordet, som sätter fingret på utgångspunkten för studiet av ämnet:

In the present work we shall use the expression "hermetic tradition" in a special sense that the Middle Ages and the Renaissance gave it. It will not refer to the ancient Greco-Egyptian cult of Hermes, nor will it refer solely to the teachings comprising the Alexandrian texts of the Corpus Hermeticum. In the particular sense that we shall use it, hermeticism is directly concerned with the alchemical tradition, and it is the hermetico-alchemical tradition that will be the object of our study. We shall attempt to determine therein the real sense and a spirit of a secret doctrine, practical and workable wisdom that has been faithfully transmitted from the Greeks, through the Arabs, down to certain texts and authors at the very threshold of modern times.

Evola ser vidare den (sanna) hermetisk-alkemiska doktrinen och dess tillhörande praktiker som en verklig, supra-rationell vetenskap, och därmed skiljer sig denna från mysticism och den naturvetenskapligt reduktionistiska synen på alkemi som en rudimentär, eller rentav infantil kvasivetenskap. Men mer om det lite senare.








Relaterade blogginlägg
Julius Evola - Meditations on the Peaks
Julius Evola - Ride the Tiger
Julius Evola - The Mystery of the Grail
Julius Evola - The Yoga of Power

onsdag 14 januari 2015

Den senaste intelligensforskningen

Ämnesdiscipliner som utvecklingspsykologi, evolutionspsykologi, personlighetspsykologi, beteendegenetik, och specifikt intelligensforskning, är företeelser som jag försöker hålla mig a jour med i någon utsträckning. Ett sätt att göra det är att följa ett antal experter inom området, som Robert Plomin, och redogöra för vad deras senaste offentliggjorda forskning tycks påvisa.

Därför har Nomen nescio läst artikeln "Genetics and intelligence: five special findings" (Nature, 2014), som nämnde Plomin åstadkommit i samarbete med likaledes distingerade psykologen, skotske Ian Deary.

Det som - och detta sedan ganska länge om man ser till de större dragen - har konstaterats tidigare genom tvillingforskning, och på senare år även mer komplex beteendegenetik där man söker urskilja "viktiga" gener från "oviktiga", är att arv och miljö samspelar och att den genetiska basen påverkar alla fenotyper - beteende, utseende, personlighet, intelligens med mera - i betydande utsträckning, samt att gener tenderar att vara så att säga "aktiva" gällande individers val av miljöer. Miljöfaktorer är dock alltid väsentliga i någon utsträckning, även om de är mindre dominanta beträffande vissa fenotyper (och mer påtagliga beträffande andra).

Vilka de specifika generna är kan dock endast i begränsad utsträckning påvisas, och även om man hittar till exempel "intelligensgener" så kommer den eller dessa av mycket att döma endast påverka specifika fenotyper i viss utsträckning, och analogt kan flera fenotyper påverkas av en eller flera gener. Det hela är alltså tämligen komplext.

En annan sak som är påtaglig, och mera säkerställt inom detta närmast multidisciplinära forskningsområde, är att den så kallade heritabiliteten (graden av procentuell "medföddhet") ökar dramatiskt från barndom till vuxen ålder. Barn påverkas mer av det som sker i deras respektive omgivning, medan vuxna och äldre påverkas i högre grad av sin individuella "genetiska profil".

Man skall dock komma ihåg att dessa företeelser, gener och miljöpåverkan, korrelerar, och det har i åtminstone mer demokratiska (och meritokratiska) samhällen att göra med just genernas "aktiva" potentialer, i och med att individer söker sig till miljöer som passar deras genetiska profil, och sedan påverkas av denna i ett slags multikausalt feed-back-mönster.

Samtidigt kan förstås slumpfaktorer vara avgörande, till exempel om en person drabbas av en allvarlig sjukdom eller råkar ut för en trafikolycka (kanske för att någon med låg grad av conscientiousness kört rattfull?). Kausalitetsfrågan kommer därmed aldrig att bli helt klarlagd eftersom individer i samhällen utgör och påverkas av många parallella processer, och därför kan man kanske i så att säga bästa fall tala om övergripande, relativt stabila mönster, och sannolikhet för att det ena eller andra skall hända, än några statiska samband. Men att intelligens är av betydelse för samhällsutveckling är dock i sig ganska okontroversiellt att påstå, och det har hög predicative value för utbildningsnivå, inkomstnivå, sjukdomsbenägenhet med mera.

Nedan följer några citat som är centrala för delar av studiens huvudfokus:

Why does the heritability of intelligence increase so dramatically from childhood to adulthood, as seen in twin studies? A clear yet apparently contradictory finding constrains possible answers to this question. Despite this great increase in heritability, the same genes affect intelligence from age to age. For example, a recent twin study reported a genetic correlation of 0.75 (standard error=0.08) from age 7 to age 12, despite increasing heritability from 0.36 (0.03) to 0.49 (0.04) and despite mean changes in brain structure and function from childhood to adolescence.55 GCTA analyses in the same study but using unrelated individuals yielded a highly similar genetic correlation of 0.73 (0.29) from age 7 to age 12. Most strikingly, a 60-year longitudinal study of intelligence, which was the first application of bivariate GCTA, yielded a genetic correlation of 0.62 (0.22) from age 11 to 69.46

Thus, the question becomes, why does the heritability of intelligence increase during development despite strong genetic stability from age to age? That is, the same genes largely affect intelligence across the life course and yet genes account for more variance as time goes by. Increasing heritability despite genetic stability implies some contribution from what has been called genetic amplification. This has recently been supported in a meta-analysis of 11500 twin and sibling pairs with longitudinal data on intelligence that found that a genetic amplification model fit the data better than a model in which new genetic influences arise with time. Genotype-environment correlation seems the most likely explanation in which small genetic differences are magnified as children select, modify and create environments correlated with their genetic propensities. This active model of selected environments—in contrast to the traditional model of imposed environments—offers a general paradigm for thinking about how genotypes become phenotypes.


Ovanstående påvisar inte särskilt mycket nytt. Dock är en intressant och viktig aspekt att man kan tala om "positiva gener" i sammanhanget - oavsett om de går att urskilja eller inte - i stället för att fokusera på det negativa, de gener som leder till nedsättning av kognitiv förmåga, psykiska sjukdomar med mera. Det är där som fokus ligger, eller bör ligga, beträffande intelligensforskning, menar Plomin och Deary:

Unlike psychiatric and other disorders, intelligence is normally distributed with a positive end of high performance as well as a problematic end of intellectual disability. High intelligence is responsible for exceptional performance in many societally valued outcomes, as documented in long-term longitudinal studies.82 Although many other traits, such as those related to athletic performance, are also normally distributed, the importance of high intelligence makes it especially interesting. Genetic exploration of the positive tail of normally distributed traits is important conceptually because it moves away from the notion that we are all the same genetically except for rogue mutations that cause disorders, diseases and disabilities.


Vidare kan det slås fast att gener för hög intelligens ser ut att vara i lika hög grad medfödda som gener för normal intelligens. Dessutom poängteras att heritabiliteten för så kallad assortative mating är hög i moderna, meritokratiska samhällen, vilket har tagits upp i Charles Murrays bok Coming Apart. Högutbildade skaffar generellt sett barn med andra högutbildade, och liknande mönster återfinns beträffande lågutbildade och allt däremellan. Korrelationerna är som starkast beträffande verbal intelligens (0.5). Sådana mönster är förstås generella och skillnaderna rör sig över ett kontinuum snarare än att de konstruerade, men ändå reella kategorierna, är absoluta. Dessutom visar ytterligare studier att människor tenderar att skaffa partners som är relativt sett genetiskt lika dem själva, om än naturligtvis för det allra mesta en bra bit utanför den egna, närmaste släkten.

Sammantaget är det en riktigt intressant översiktsstudie som bör läsas i sin helhet av de med visst intresse för området. För de som inte ämnar göra det kan dock följande fem slutsatser nämnas som avslutning (kan man inte förstå dessa så är det heller ingen idé att läsa studien):

1. Heritability of intelligence increases dramatically from infancy through adulthood despite genetic stability

2. Intelligence indexes general genetic effects across diverse cognitive and learning abilities

3. Assortative mating is greater for intelligence than for any other trait

4. Thinking positively: the genetics of high intelligence

5. Intelligence brings (some) genetics to ‘social’ epidemiology




Relaterade blogginlägg
Paulina Neuding - några rätt och flera fel
Hur bra kan Nisse i Hökarängen bli i fotboll?
Gener och intelligens
Gener och fetma
Mikromiljöer


torsdag 8 januari 2015

Islamistisk terrorism och det politiska

Så här skriver Carl Schmitt i sin kända text Der Befriff des Politischen (1931):

Die spezifisch politische Unterscheidung, auf welche sich die politischen Handlungen und Motive zurückführen lassen, ist die Unterscheidung von Freund und Feind. Sie gibt eine Begriffsbestimmung im Sinne eines Kriteriums, nicht als erschöpfende Definition oder Inhaltsangabe. Insofern sie nicht aus anderen Kriterien ableitbar ist, [27] entspricht sie für das Politische den relativ selbständigen Kriterien anderer Gegensätze: Gut und Böse im Moralischen; Schön und Häßlich im Ästhetischen usw. Jedenfalls ist sie selbständig, nicht im Sinne eines eigenen neuen Sachgebietes, sondern in der Weise, daß sie weder auf einem jener anderen Gegensätze oder auf mehreren von ihnen begründet, noch auf sie zurückgeführt werden kann. Wenn der Gegensatz von Gut und Böse nicht ohne weiteres und einfach mit dem von Schön und Häßlich oder Nützlich und Schädlich identisch ist und nicht unmittelbar auf ihn reduziert werden darf, so darf der Gegensatz von Freund und Feind noch weniger mit einem jener anderen Gegensätze verwechselt oder vermengt werden. Die Unterscheidung von Freund und Feind hat den Sinn, den äußersten Intensitätsgrad einer Verbindung oder Trennung, einer Assoziation oder Dissoziation zu bezeichnen; sie kann theoretisch und praktisch bestehen, ohne daß gleichzeitig alle jene moralischen, ästhetischen, ökonomischen oder andern Unterscheidungen zur Anwendung kommen müßten. Der politische Feind braucht nicht moralisch böse, er braucht nicht ästhetisch häßlich zu sein; er muß nicht als wirtschaftlicher Konkurrent auftreten, und es kann vielleicht sogar vorteilhaft scheinen, mit ihm Geschäfte zu machen. Er ist eben der andere, der Fremde, und es genügt zu seinem Wesen, daß er in einem besonders intensiven Sinne existenziell etwas anderes und Fremdes ist, so daß im extremen Fall Konflikte mit ihm möglich sind, die weder durch eine im voraus getroffene generelle Normierung, noch durch den Spruch eines »unbeteiligten« und daher »unparteiischen« Dritten entschieden werden können.

Här är delar av samma citat i svensk översättning:

Begreppen vän och fiende ska förstås i konkret, existentiell mening, inte som metaforer eller symboler, inte hopblandade med och urholkade av ekonomiska, moraliska eller andra idéer, och allra minst i en personlig, individualistisk mening som ett psykologiskt uttryck för personliga känslor och böjelser. (...) Konkurrenter eller motståndare i allmänhet är alltså inga fiender, inte heller den personliga antagonisten som man känner motvilja eller hat mot. En fiende existerar bara när det finns en reell möjlighet att en kämpande grupp av människor kommer att konfrontera en liknande grupp. Fienden är alltid en offentlig fiende, eftersom allt som har att göra med en sådan grupp av människor, särskilt ett helt folk, blir offentligt.

Läs och begrunda, eller kanske ännu hellre, inse att detta just nu inte (primärt) är en samhällsanalytisk eller ens moralisk fråga, utan en existentiell sådan. Och det är just det som är andemeningen i det politiska i schmittsk mening - att skilja mellan vän och fiende. De som skjuter ihjäl människor, vare sig det sker i Frankrike eller andra delar av västvärlden, hotar helt enkelt vår civilisation och hela vårt, mycket övergripande, sätt att leva, om än inte fullständigt, men så till den grad att det blir ett reellt hot. Det kan vara din flickvän eller förälder som stryker med nästa gång den här typen av terrorister är i farten, och till exempel faktiskt lyckas med att spränga en bomb i centrala Stockholm. Västvärldens "eliters" arrogans har definitivt påverkat detta, visst är det så, och detta handlar inte om muslimer i allmänhet - alla vettiga sådana tar givetvis avstånd från det här - och inte om missriktad alarmism, utan om att det hela helt enkelt är mycket, mycket allvarligt.

Och för guds skull, de flesta av mina återkommande läsare består så vitt jag vet inte av någon pöbel - de flesta av dem (få) som frekvent kommenterar är både vettiga och verbala - men attacker mot muslimer, allra minst fysiska sådana, i Sverige, eller någon annanstans heller för den delen, är inte på något sätt acceptabelt. Inte heller är det konstruktivt att angripa "islam" som vore det en essentiell kärna eller ett subjekt. Det är enbart destruktivt och ökar spänningar där de inte nödvändigtvis måste finnas.

söndag 4 januari 2015

Nya Zeeland - en översikt

I den sista delen om det svenska jordbrukets historia, nämndes Nya Zeeland som i ett nuläget överlag mycket framgångsrikt jordbruksland, som försvårar för konkurrenter på världsmarknaden. Följaktligen ämnar Nomen nescio titta lite närmare på landet i fråga i dagens inlägg. Fokus är på politisk-ekonomiska och kulturella aspekter, men även några andra områden tas kortfattat upp.

I likhet med många andra länder inom den västerländska kultursfären - eller civilisationen, för att använda Samuel Huntingtons begrepp och modell - har detta i Oceanien belägna land, med drygt fyra miljoner invånare, på ganska kort tid upplevt en snabb utveckling från agrart, till industriellt, till delvis postindustriellt samhälle. I likhet med många andra stater upplevde man dock problem i samband med den globala ekonomiska krisen omkring 2008 och framåt. Så här beskriver The World Factbook utvecklingen och även ekonomins nuvarande skick:

Over the past 20 years the government has transformed New Zealand from an agrarian economy dependent on concessionary British market access to a more industrialized, free market economy that can compete globally. This dynamic growth has boosted real incomes - but left behind some at the bottom of the ladder - and broadened and deepened the technological capabilities of the industrial sector. Per capita income rose for ten consecutive years until 2007 in purchasing power parity terms, but fell in 2008-09. Debt-driven consumer spending drove robust growth in the first half of the decade, helping fuel a large balance of payments deficit that posed a challenge for economic managers. Inflationary pressures caused the central bank to raise its key rate steadily from January 2004 until it was among the highest in the OECD in 2007-08; international capital inflows attracted to the high rates further strengthened the currency and housing market, however, aggravating the current account deficit. The economy fell into recession before the start of the global financial crisis and contracted for five consecutive quarters in 2008-09. In line with global peers, the central bank cut interest rates aggressively and the government developed fiscal stimulus measures. The economy pulled out of recession late in 2009, and achieved 2-3% per year growth in 2010-13. Nevertheless, key trade sectors remain vulnerable to weak external demand. The government plans to raise productivity growth and develop infrastructure, while reining in government spending.


En annan ganska central delnäring är turism. Nya Zeeland är bitvis ett synnerligen vackert land och med en mångfacetterad natur, som innefattar ett brett spektrum som sträcker sig mellan tempererade områden i syd och subtropiska sådana i norr. Bergsmassiven gör att tankar förs till norska fjäll, och Lord of the Rings-filmerna är - som många torde vara medvetna om - i hög grad inspelade i landet.

Etniskt och kulturellt dominerar européer, varav en stor andel med brittiskt ursprung, med sina drygt 70%. Maorier utgör cirka 14%, asiater 11% och pacific islanders nästan 8%, varav resten består av en mängd mindre grupper. Religiöst dominerar inte minst några olika av kristendomens protestantiska förgreningar, men det förefaller också finnas en stor andel icke-troende.

Det har i en del studier fokuserats på rasism och friktion mellan den europeiskättade majoritetsgruppen och, framför allt, maorier. Kvalitativa data indikerar att en del av detta kan relateras till frågan om assimilering respektive integration och multikulturalism. Skall man som maorier försöka bli en del av det moderna samhället och ge upp sitt (lågt värderade) kulturella arv helt och hållet? Eller bara delvis? I förbifarten kan man nämna att det dock inte föreligger några etniska konflikter i Nya Zeeland. Enligt The Economists demokratiindex från 2012 får landet 9,26 och placerar sig på plats fem i världen. När det inte finns någon eller väldigt lite explicit rasism att ta fasta på, fokuserar samhällsforskare mer på "symbolisk rasism", "strukturell rasism" och liknande, mer subtila företeelser. Därmed inte sagt att den här typen av frågor bör negligeras.

För att återgå till det politisk-ekonomiska, kan det sägas en del om den ack så viktiga jordbruksindustrin. För det första finns det en mycket omfattande produktion av inte minst mjölk och andra dairy products. Denna är dock inte subventionerad av staten utan klarar sig på egen hand. Det finns även omfattande skogsbruk och dito fruktplantager, varav en del frukter endast säljs inom landet medan andra exporteras. Kiwiproduktionen - andra stora producenter är Italien och Chile - är mycket omfattande och har blivit lite av en symbol för landet. Nya zeeländare kallas inte sällan för Kiwi's, och termen används kanske än mer bland dem själva, varför den inte bör betraktas som nedsättande.

Varför har då jordbruket blivit så framgångsrikt? Till stor del kan detta förklaras med det gynnsamma klimatet och det moderna tidevarvets utvecklade produktions-, distributions- och exportmöjligheter. Nya Zeeland är ett modernt och högteknologiskt utvecklat land, i vilket humankapital också spelar roll. Teoribildning och studier om humankapitalets betydelse på mikro- och makronivå är minst sagt öppna för tolkningar på olika nivåer, men med tanke på att teknik tenderar att spridas till andra delar av världen - inte minst mer stabila sådana - kan det givetvis anses vara en självklarhet att en förutsättning för att bedriva effektivt jordbruk är att tekniken har nått landet i fråga och att brukarna och jordägarna har adekvat kunskap om de verksamheter som de bedriver. Klimat, kunskap och globalisering kan därmed förklara mycket i sammanhanget, men det finns alltid andra delfaktorer att ta fasta på.









Om det politiska systemet och dess nuvarande utformning finns kanske inte alltför mycket intressant att säga. Det är en i huvudsak fungerande demokrati med flerpartisystem. Flaggfrågan har dock kommit att - i dubbel bemärkelse - bli symboliskt viktig på senare tid och en ny officiell flagga kan bli aktuell inom några års tid. En ny sådan skulle kunna öka den historiska distansen till Storbritannien, vara mindre lik Australiens dito, och samtidigt betona landets mångetniska och mångkulturella karaktär. Faktum är att landets första flagga, från 1834, valdes av maoriska företrädare, medan den aktuella, från 1902, alltså fick en mer brittisk prägel. Många inom landet är, diskussionerna om detta till trots, dock överens om att till exempelvis välfärdsfrågor är betydligt väsentligare än flaggfrågan.

Avslutningsvis kan det sägas lite om landets drog- och sexualpolitik. 2013 blev landet det första att inom lagens råmärken kontrollera syntetiska droger, åtminstone en betydande andel av dem. I likhet med Portugal handlar det om att reglera och kontrollera denna marknad snarare än att göra den "helt fri". Liknande förslag har förts fram i andra länder men har inte mottagits med öppna armar på, bland annat, internationell nivå.

Gällande sexualpolitik kan det nämnas att prostitution är lagligt på Nya Zeeland sedan 2003 och det juridiska ramverket liknar de generella förhållningssätt som är rådande i Tyskland. För den som är intresserad av dessa frågor finns det mycket relevant tillgänglig information att tillgå om man bara kollar runt lite på webben.




tisdag 30 december 2014

Svenskt jordbruks historia - del 7 (sista delen)

I samband med detta sista inlägg om det svenska jordbrukets historia vidgar jag fokuset från att primärt utgöra ett referat av Det svenska jordbrukets historia (1998-2001) till att bli mer analytiskt och anknytas till lite av det som andra har skrivit om detta ämne. Jag har i samband med det använt några av Cornucopias texter, liksom en del relevanta nyhetsartiklar, samt grundläggande data från Jordbruksverket och EU.

Med det sagt utgår jag ändock till en början från delar av det sista bandet av det aktuella verket, det femte, och det framgår förhoppningsvis tydligt i texten när det rör sig om antingen referat av detta eller är knutet till annat material. Fokus ligger emellertid framför allt på politisk-ekonomiska dimensioner, men även en del materiella och ekologiska faktorer, som förändrade kostvanor, tas upp mot slutet av inlägget. Vissa av de köns- och identitetsrelaterade aspekterna ägnas ganska mycket utrymme i det aktuella verket, liksom betydelsen av LRF (Lantbrukarnas riksförbund) och deras regionala förbund, samt vardagslivet på bondgårdar bland småbrukare, men är något som jag inte fokuserar särskilt mycket på.

Trots den ökade liberaliseringen i Sverige sedan slutet av 1980-talet och framåt, har inte byråkratiseringsprocesserna i anslutning till svenskt jordbruk blivit mindre omfattande utan snarare tvärtom. Detta kan till stor del relateras till den vidare regionala nivån, det vill säga EU, som sedan ett par decennier är så oerhört central för den aktuella näringsgrenen och erbjuder förslag och generella direktiv för hur jordbruket ska bedrivas.

EU har i sin tur specifika mål för både regionens jordbruk överlag, och specifikt gällande ekologiskt bruk och "greening". Ett mål är till exempel, "maintaining an ‘ecological focus area’ of at least 5 % of the arable area of the holding for farms with an area larger than 15 hectares (excluding permanent grassland) — i.e. fallow land, landscape
features, buffer strips, afforested area, catch crops and nitrogen fixing crops." Detta dokument är överlag intressant och läsvärt då det även tas upp en del kring fiskenäringen. Det talas till exempel om "organic aquaculture", vilket onekligen låter snyggt. Det blir dock översiktligt, varför man bör vända sig till fördjupande dokumentation för att få större insikter i dessa spörsmål.

I samband med att Sverige gick med i EU den 1 januari 1995, som en följd av 1994 års folkomröstning, rådde delade meningar bland bönder om hur man skulle förhålla sig. Som tidigare konstaterats var merparten av böndernas övergripande situation sammanflätad med välfärdsstaten och det socialdemokratiska folkhemmet, om än möjligen inte i alla avseenden - vissa av de konservativa värderingarna levde alltjämt kvar och den progressiva ådran har inte kunnat skönjas inom dess ramar i samma utsträckning som i andra samhällsdomäner och yrkesområden. Därför strävade många bönder efter att hitta en stabil och långsiktig plattform för att bedriva sin verksamhet utifrån. EU, med sina förslag på omfattande stöd, kunde ge åtminstone vissa andelar av Europas bönder en sådan, varför stödet för EU därmed blev ganska omfattande.

Noterbart är att kvinnor var lätträknade inom jordbrukspolitiken, trots att de till och från tog hand om en stor andel av arbetsbördan inom både svenskt jordbruk och periodvis även svensk industri. En viktig förklaring till det är att i och med att den nästan permanenta säsongsarbetskraften, främst drängar och pigor, försvann från jordbruken, fick kvinnor ersatta en del av detta arbete och fick således multipla roller. För den intresserade rekommenderas givetvis läsning av de avsnitt som berör dessa frågor i framför allt band fem och Katrine Kielos bok Det enda könet.

Som konstaterats redan i inledningen av det första inlägget i serien, och har upprepats i senare inlägg, är svenskt jordbruk på väg att tunnas ur, vilket har skett stegvis, genom och som en följd av kumulativa processer på olika nivåer i Sverige och världen. De senaste åren har det skrivits en del om detta av initierade. I Svenska Dagbladets Brännpunkt skriver ordföranden för Sveriges mjölkbönder, Stefan Gård, bland annat följande:

För att tala klarspråk så blir vi utkonkurrerade på en global marknad då konsumenter väljer prisvänliga produkter i stället för svenska som måste ha ett högre pris för att hela kedjan ska ha en nettovinst. Med andra ord så måste någonting hända för att bryta detta, annars slås den svenska jordbruksnäringen ut.

Samtidigt som den svenska livsmedelsproduktionen minskar så ökar importen. Är det då vettigt att våra politiker försvarar alla krav och regler samtidigt som de vurmar för den öppna, globala marknaden, vilket är samma sak som att främja billiga importerade varor som vi inte kan konkurrera med och därmed också främja en nedläggning av svensk livsmedelsproduktion?


Bloggen Cornucopia talar rentav om Peak fosfor år 2033, och för i texten i fråga ett välunderbyggt resonemang:

Men fossil energi är inte den enda ändliga flaskhalsen för vårt moderna jordbruk. Kväve kan man utvinna ur luft mha godtycklig energiform, även om det oftast rör sig om just fossilgas. Vår luft består som bekant mest av just kväve, och vi kommer alltså aldrig få slut på kväve så länge det finns energi. Dessutom går det via odling av ärt- och baljväxter naturligt gödsla jorden med kväve. Andra flaskhalsar är t ex rent vatten, och utan vatten får man oavsett ingen tillväxt.

Den värsta ändliga flaskhalsen handlar istället om fosfor, som idag utvinns ur ändliga fosfatmalmtillgångar världen över. Fosfor är inte möjligt att byta ut i allt levande, inklusive de växter och djur vi äter, då naturen valt fosfor som energiförmedlare i form av adenosintrifosfat. Och framför allt så är fosfor själva kärnan i DNA. Utan fosfor ingen celldelning, utan utan celldelning ingen tillväxt av biomassa, dvs mat. Detta är inte förhandlingsbart, detta går inte att debattera, detta kan inte ändras av marknaden.


I hypertextualitetens tidevarv finns det i sin tur länkade källor att gå vidare till från Cornucopias inlägg. Om man vidareutvecklar kopplingen mellan svenskt jordbruk och globalisering kan även denna Brännpunktartikel nämnas. I denna sägs bland annat:

Bara en mindre del av det svenska lantbruket kommer klara av att konkurrera på världsmarknaden i framtiden, trots att lantbruket har rationaliserats och effektiviserats som få andra branscher. Regeringens nyligen tillsatta utredning, ”Konkurrenskraft och utvecklingsmöjligheter för svensk jordbruks- och trädgårdsproduktion” är välkommen, men frågan är fel ställd. I stället för att enbart fokusera på hur konkurrenskraften ska stärkas, borde man också undersöka hur spelplanen kan förändras. Så länge som världsmarknadspriset på mjölkpulver – som sätts på Nya Zeeland – är det som bestämmer priset för svenska mjölkbönder, kommer utslagningen av svensk mjölkproduktion att fortsätta.

Som vidare konstateras är förutsättningarna för framgångsrikt jordbruk på den "globala världsmarknaden" multikausala, och även en inte obetydlig andel fattiga utvecklingsländer har svårt att klara sig i det avseendet. Vidare i samma artikel sägs:

Sverige är inte ensamt om att inte klara konkurrensen på världsmarknaden. Förlorare finns både i rika länder och bland de allra fattigaste, däribland många afrikanska länder vilka utvecklats från nettoexportörer av livsmedel till stora importörer av baslivsmedel. Skillnader när det gäller miljökrav, sociala regler, klimat, markförhållanden och tillgång på kapital ger olika länder olika förutsättningar.

Cornucopia diskuterar i sin tur denna text och kompletterar med pessimistiska resonemang om svenskt jordbruks framtida förutsättningar. Sverige kan möjligtvis lära sig en del av Schweiz härvidlag, men å andra sidan har detta land andra förutsättningar. Noterbart är också att Schweiz har reformerat sin jordbrukspolitik i en sådan riktning att den delvis ligger närmare EU med avseende på import och export. Hur EU ska hantera Nya Zeeland och liknande konkurrenskraftiga länder och regioner framgår i varje fall inte av det jag har läst. Det rör sig mig veterligen mer om visioner än konkreta idéer, och i praktiken torde det vara svårt att å ena sidan förhålla sig till de krav på "greening" som föreligger, och å andra sidan ha en effektiv massproduktion som försörjer EU:s invånare.

Avslutningsvis kan något litet låta sig sägas om den svenska befolkningens mer eller mindre förändrade kostvanor, vilket delvis hänger samman med jordbruksrelaterad produktion. Jordbruksverket skriver:

Swedes drink less and less milk. Consumption of milk, yoghurt and similar products declined by 25 per cent during a period of 20 years starting in 1980, and the trend continues. In 2006, Swedes consumed on average 136 litres of liquid milk products per capita. Five years before, per capita consumption was 144 litres, and 185 litres in 1980.

Sweden’s exports and imports both increased from 2005 to 2007. Sweden exported agro-food products worth SEK 41,5 billion in 2007. This is an increase by seven per cent or SEK 2,7 billion. In that same year we imported agro-food products for SEK 76 billion. This is an increase by eight per cent, or SEK 5,6 billion.

Vidare har pasta och frukostflingor blivit allt vanligare, medan smör, ägg och fläsk har blivit mindre förekommande i svenska hem. Husmanskosten är inte lika vanlig eller åtminstone annorlunda sammansatt, om än med till stor del liknande råvaror. Vad vi stoppar i oss förefaller dock ha allt mindre att göra med det som svenskt jordbruk producerar, och detta eftersom det i så liten grad hänger samman med vad Sveriges befolkning - på aggregerad nivå - sammantaget äter.



Relaterad text
Svenskt jordbruks historia


Relaterade blogginlägg
Svenskt jordbruks historia - del 6
Svenskt jordbruks historia - del 5
Svenskt jordbruks historia - del 4
Svenskt jordbruks historia - del 3
Svenskt jordbruks historia - del 2
Svenskt jordbruks historia - del 1

söndag 28 december 2014

Aristoteles - Den nikomachiska etiken - del 3

I denna tredje del ämnar jag sammanfatta och slutföra recensionen av Aristoteles mycket kända moralfilosofiska verk. Böckerna sex till och med tio behandlar till ganska stor del det som översättaren Mårten Ringbom - och som konstaterats är dennes insats måhända en aning tveksam i vissa avseenden - kallar karaktärssvagheter, inte laster, och fokus är då på motsatserna till karaktärsdygderna.

Det finns även en återkoppling till betydelsen av vanebildning och naturligtvis måttfullhet - karaktärsstark är den som är det i gemen, inte gör enskilda avsteg från den inslagna vägen, och vice versa. Många av resonemangen är klara och lättförståeliga men det finns också en del mindre träffsäkra utläggningar, bland annat då Aristoteles i bok sju kopplar diskussionen om njutning, "överdrivna njutningar" och närliggande fenomen till gudomlighet.

Själsuppfattningen är som jag ser det en av de mest rudimentära och bristfälliga delarna av Aristoteles tankevärld - mer än hans fokus på telos, som för övrigt, när det gäller etik mest handlar om att handla ändamålsenligt och alls inte måste innebära att det finns ett slags andlig ändamålsenlighet inneboende i världen. Därvidlag har man kanske inte samma nytta av hans analys som man kan ha i andra avseenden. Man kan dock än i dag tala om den "mänskliga själen" i en mer bildlig mening, och ur den synvinkeln är det mindre tveksamt att tala om "själ".

Desto mer intressanta är de utförliga och mångdimensionella diskussionerna om vänskap i bok åtta och nio. Aristoteles skiljer exempelvis på ungdomlig vänskap från då vuxna, än mer riktigt gamla människor, är vänner. Ungdomar har lättare att bli vänner men också upphöra att vara det, och han ser dem även som mer erotiska och känslosamma än vuxna och äldre. Den som har läst Alasdair Macintyre, särskilt After virtue, noterar att idén om gemenskap är särskilt viktig, både i fråga om mindre grupper och större sociala sammanhang. Det är dock ingen renodlad kommunitär gemenskap som idealiseras utan Aristoteles nämner även de vidare, mer kontraktsmässiga relationsmönster som tenderar att föreligga i större samhällen likt dåtidens stadsstater. Man skulle med moderna begrepp kunna kalla det ett slags syntes mellan gemeinschaft och gesellschaft. Aristoteles utläggningar påvisar också att filosofi och psykologi överlappar varandra, och även i det hänseendet finns det mycket som förefaller rimligt.

I den tionde och sista boken tas lustens problematik upp, och som väntat intar författaren en mellanposition gällande om denna ses som identisk med det goda eller som dess motsats. Lusten bör framför allt kombineras och balanseras med karaktärsdygder som klokhet och kan dessutom vara av flera olika slag, varför det inte utgör en enhetlig företeelse som är oberoende av kategori och sammanhang.

Den nikomachiska etiken är tillsammans med Politiken ett av de alster som man rimligen skall ha läst under en livstid och bör därmed stå med på en lista över det slags storverk som man ämnar ta itu med förr eller senare. Andra sådana är i förbigående sagt Platons Staten och betydligt senare av det slaget innefattar bland många andra Machiavellis The Prince, Lev Tolstojs Anna Karenina och Joseph Conrads Heart of Darkness. I detta diskuteras många av de moralfilosofiska grundfrågorna, och utöver det som i dag kallas dygdetik tangerar utläggningarna även de flesta andra slags etiker som sinnelagsetik, pliktetik och konsekvensetik, samt hedonism och egoism. Ehuru dygdetiken dominerar är Aristoteles position snarast blandetisk.