torsdag 23 april 2015

Sjunkande båtar och hur det hänger samman med push-, pull- och transportfaktorer

Nomen nescio har lagt ner mycken möda på att skriva om ämnen som globalisering och immigrations- och integrationspolitik. och delvis också hur de hänger ihop. Det har generellt sett funnits en mångkulturkritisk prägel och infallsvinkel, som har inneburit att jag utifrån i huvudsak invandrings- och mångkulturalismpessimistiska studier närmat mig den typen av ämnen och delämnen, för att sedan kunna få en mer genomgripande och nyanserad bild av komplexa frågor och nivåer vår värld (lokalt, nationellt, regionalt, globalt).

Det har aldrig landat i några extrema slutsatser om vad som "måste göras" (även om jag kanske uttryckt mig en aning alarmistiskt efter läsning av vissa verk), utan i stället har balanserade och till synes realistiska förslag och idéer lyfts fram som speglar en nationalstatlig grund med allt vad det oftast innebär på global nivå (även om det finns stora variationer därvidlag och många komplexa problemställningar att ta hänsyn till, till exempel det partikulära kontra det universella, och det "kortsiktiga" kontra det "långsiktiga").

Förmodligen finns det inte särskilt nytt att säga som inte redan sägs eller ungefär har sagts av någon annan, men ibland kan även små justeringar eller perspektiv vara av visst värde, åtminstone intellektuellt.

En sådan företeelse gäller den för migration så centrala begreppstrion push-, pull- och transportfaktorer och hur dessa hänger samman med de talrika tragedier som har ägt rum ute till havs, främst på Medelhavet, under den senaste tiden - och de senaste åren - och i samband med vilka många migranter omkommit som en följd av förflyttningsmönster mellan Afrika och Europa.

Jag har egentligen inte särskilt mycket nytt att tillägga som inte redan har behandlats i det ovan länkade inlägget, men beträffande transportfaktorer blir givetvis den rent konkreta, materiella dimensionen av särskild vikt. Det handlar om undermåliga transportmedel och mer eller mindre obefintliga säkerhetsstrategier och riskhantering, åtminstone bland smugglarna. Man kan i det avseendet konstatera att passagerarfartyg, -båtar och -färjor behöver bli i bättre skick över huvud taget, och det är inte endast i dessa sammanhang som bristande materiella resurser och/eller säkerhetsrutiner har visat sig utan gäller även i till exempel färjekatastrofen i Sydkorea i fjol. Givetvis vore det dock absurt att "kräva" att smugglarligor ska erbjuda färdmedel i bättre skick, men det är likväl en påminnelse om behovet av bra sådana i mer konventionella sammanhang.

Detta eftersom hela senmoderniteten vilar i stort sett på en uppsjö av olika expertsystem som förutsätter att människor har tilltro - eller förhoppning - om att "saker ska fungera". För migranter, som förflyttar sig från norra Afrika med Europa som mål, är riskerna större och många väljer att ta chansen och försöka migrera trots att de torde vara medvetna om dessa. Inte sällan i bristfälliga båtar, fartyg eller färjor.

Man kan givetvis skifta fokus till push- och pullfaktorer i stället och poängtera att det är där huvudproblemen ligger - jag föreställer mig åtminstone att många, oavsett ideologiska preferenser, resonerar så - inte i transportmedlens materiella skick, men likväl behöver denna aspekt belysas. För om det inte finns några realistiska transportmöjligheter alls kommer knappt ingen att ens försöka migrera. I och med att det numer finns sådana möjligheter blir transportfaktorerna delvis särskilt centrala, trots att de inte kan förstås som isolerade från vare sig push- eller fullfaktorer.

Det är inte första eller sista gången som migrationsrelaterade tragedier sker, men genom internationella samarbeten kan människor i maktpositioner förhoppningsvis finna mer långsiktiga strategier för att minska förekomsten och omfattningen av dessa. Då behöver man diskutera begreppstrion i fråga, både vitt och brett, och söka förstå hur dessa olika dimensioner hänger samman.



måndag 30 mars 2015

Taiwan som geopolitisk knutpunkt och demokratiskt föredöme

Jag har tidigare skrivit en politisk-ekonomisk, och i viss mån även allmänhistorisk översikt, av det geopolitiskt viktiga och kulturellt intressanta landet Taiwan. Med stor geopolitisk vikt avses inte minst att de spända relationerna mellan Kina och Taiwan också har ett samband med USA-Kina-relationerna, och därmed kan ses som en av världens viktigaste, både symboliskt och realpolitiskt, frågor.

Tidigare nämnde Kinakännaren Jojje Olsson skriver intressant och initierat om detta i en artikel i senaste numret av den borgerliga tidskriften Axess, som finns tillgänglig online, och tar i denna upp centrala anledningar till att taiwanesiska protester har allt mer beröringspunkter med hongkongesers (eller Hongkongkineser) utåtriktade men i huvudsak fredliga kamp mot Kinas styrning av landet/territoriet.

Vad är då orsaken till den utbredda upprördheten och följaktligen handlingarna? Det fördjupade ekonomiska samarbetet mellan Kina och Taiwan förefaller inte ha givit den ekonomiska skjuts som ledande nationalistpartiet Kuomintang utlovat, och i kombination med andra faktorer har det lett till ökad misstro mot och missnöje med Taiwan-Kina-relationerna. De massiva protesterna påvisar dock att det finns en vital demokrati inom landet. Detta trots att demokratin blott har en några få decennier kort historia på Taiwan.

Hur många demonstrerar i Sverige mot allt märkligt som händer här? Det finns alltså något att lära av både Hongkongbor och taiwaneser (som merparten föredrar att identifiera sig som, till skillnad från att som var vanligare tidigare, se sig som taiwanes och kines).




måndag 23 mars 2015

Lee Kuan Yew har avlidit

En av det moderna tidevarvets allra mest begåvade politiska ledare, Lee Kuan Yew (1923-2015), avled i dag måndag den 23 mars vid en ålder av 91 år. Denne är mest känd som mångårig premiärminister för Singapore (1959-1990) och för att ha uträttat stora framgångar med denna stadsstat.

Bland många andra publikationer har The Economist skrivit utförligt om Lees ledarskap och hur det kan förstås, men jag kan även oblygt rekommendera min djuplodande recension av dennes omfattande verk From third world to first (2000).

Som återkommande läsare torde ha noterat är jag överlag föga imponerad av svenska rikspolitiker, men denne man är däremot svår att inte beundra, även om man också bör ta fasta på brister när man skriver om vad han har företagit sig under sin aktiva tid makten.





tisdag 10 mars 2015

Claes G. Ryn - The moral path to peace

Som jag har sagt tidigare är Claes G. Ryn en av Sveriges mest imponerande humanister i senmodern tid, vilket gör sig gällande i verk som bland andra The New Jacobinism och i en mängd artiklar av primärt akademisk art.

Ett sådant, tidsmässigt ganska aktuellt alster, är "The moral path to peace" som återfinns på The American Conseervatives hemsida. Denna text beskriver de individuella moraliska grunderna som utgör stommen i varje civilisation värd namnet, och är en förutsättning för fred, samförstånd och förståelse i en mer globaliserad och internationellt sinnad värld. Det handlar även om att förhålla sig till det partikulära och universella på ett rimligt och realistiskt sätt. Ryn skriver bland annat:

But most attempts to deal with conflict do not deal in any depth with what may be the very core of the problem, man’s moral predicament. Proceeding from a dubious or incomplete understanding of the basic moral terms of human existence, scholars and others exaggerate what elaborate, clever international arrangements or techniques can do to lessen tension. The trouble is that when passions run high even the most efficacious measures can be swept away in the blink of an eye. In fraught, very tense circumstances peace will have a chance only if the actors involved are not only experienced, knowledgeable, and creative, but capable of withstanding, in themselves as well as others, the onrush of rashness, belligerence, and ethnic-nationalistic fervor. Such urges can be tamed in the end only by strong character, including habits of restraint and caution. You want peace? Then you need peaceful individuals.

Fokuset måste också vara på det mer långsiktiga på bekostnad av nuets nycker, liksom att undvika provinsialism. Dessutom är Ryn kritisk mot en värld där det ekonomiska anses vara det viktigaste och mest centrala i tillvaron. Som konservativ kritiserar han även renodlad rationalism, och betonar att kultur och civilisation måste förstås i relation till historiska betingelser i olika kulturella och nationella sammanhang. De konkreta realiteterna kan inte abstraheras bort.

Sammantaget är det en välskriven och intressant artikel som ger övergripande beskrivningar och förklaringar som kan vara fruktbara för många som kritiserar olika fenomen men saknar en intellektuell stomme att förhålla sig till, och som kan balansera olika ytterlighetspositioner och falska dikotomier. Det är givetvis ett utmärkt komplement till antika tänkare och andra konservativa humanister, liksom till Samuel Huntington, Steven Pinker och Niall Ferguson.

onsdag 4 mars 2015

Jojje Olsson om Kinas politisk-ekonomiska riktlinjer

Det är mycket - delvis synnerligen oroväckande - som händer i Sverige beträffande ekonomisk politik, den bubblande bostadsmarknaden, samt hur människor på ledande positioner hanterar islamistisk terrorism.

Likväl är det viktigt att stundom, eller till och med ofta, förbise den nationella nivån till förmån för större politisk-ekonomiska samband i världen. Det gäller därmed att beakta vad som sker i inte minst USA, EU mer som helhet, Kina, Japan och Ryssland. Man kan i fråga om Kina bland annat vända sig till den svenske Kina-kännaren Jojje Olsson (1983-) och titta närmare på vad denne skriver i en färsk artikel som finns tillgänglig på Fokus hemsida.

Den aktuella artikeln är betitlad "Stor, större, Xi Jinping", och fokuserar därmed på Kinas högste politiska ledare, tillika generalsekreterare för Kinas kommunistiska parti och president, och vad denne har sagt i samband med Nationella folkkongressens årliga sammanträde i Beijing som inleddes alldeles nyligen. Det handlar om vad som har skett och komma skall beträffande Kinas ekonomiska politik, och i det sistnämnda avseendet är en central fråga hur stor den totala BNP-tillväxten förväntas bli och vilka delsektorer och faktorer som påverkar den i störst utsträckning. Kinas ledande administration räknar med en tillväxt omfattande cirka sju procent, och numer en mer konsumentdriven sådan. Utifrån den befintliga information som finns tillgänglig bör man som yttre betraktare inte förvänta sig några större överraskningar därvidlag. Olsson skriver:

Det nya ledarskapet har mycket att ta itu med – men räkna inte med några överraskningar i premiärministerns arbetsrapport. Den har utarbetats noga och på förhand lämnats till ledamöterna tillsammans med finansministeriets budgetrapport samt en samhällsekonomisk plan för det kommande året.

Tillsammans ger dessa dokument alltså en indikation på vart Kina är på väg ekonomiskt. Men de nämner inte det politiska spel där presidenten Xi Jinping nu samlat mer makt hos sig själv än någon annan kinesisk ledare sedan Mao Zedong. De innehåller heller inga detaljer om de över 200 000 partitjänstemän som straffats för korruption sedan Xi tog makten i slutet av 2012.



Mer intressant är då de politiska, mer specifikt korruptions- och maktrelaterade aspekter som är kopplade till Jinpings ledarskap. Denne förefaller vara en utpräglad elitist men samtidigt föga intresserad av egna materiella och ekonomiska tillgångar. De senaste åren har också det ledande partiets vilja att kontrollera opposition och mediekanaler ökat, vilket bland annat lett till att Googles Gmail tagits bort. Vidare fängslades nyligen också människorättsadvokaten Xu Zhiyong.

För att få en inblick i Jinpings politiska karriärutveckling kan man återigen citera Olsson, "För att konsolidera sin makt skapade Jinping samma år en »central ledningsgrupp för fördjupade reformer«, en »nationell säkerhetskommission« samt en »central ledningsgrupp för internetsäkerhet och information« och utsåg sig själv som som ledare för alla tre grupper. Han är dessutom ordförande i den mäktiga militärkommissionen samt den nygrundade ledningsgruppen för militära reformer."

Det tycks som att Kina går i en mindre demokratisk och alltmer auktoritär riktning, något som dock inte nödvändigtvis påverkar ekonomin i den utsträckning som man skulle kunna tänka sig. I den mån man som svensk påverkas av Kinas politiska karaktär rör det sig mer hur vistelser i landet ter sig, samt hur Sverige - på internationell nivå - bör eller inte bör förhålla sig till världens största land och hur det styrs.






lördag 28 februari 2015

Kunskap och utveckling - två parallella processer

Det sägs ofta, i många olika sammanhang, och kanske särskilt i utbildningsrelaterade debatter, att vi lever i ett så kallat kunskapssamhälle, som numer också är av mer global karaktär. Det senare inte minst eftersom de nationella ekonomierna överlappar och har intima samband med varandra, liksom att innovationer som görs av en viss individ eller grupp tenderar att snabbt spridas till andra delar av världen. Förr hade en större andel människor enklare arbeten, men i dag krävs inte sällan mer kunskap och utbildning, ofta specialiserad sådan. Dessutom kan man som arbetstagare välja mellan betydligt fler alternativ än tidigare, och även byta bransch eller rentav land att arbeta i.

Mycket av detta är okontroversiellt och utgör konventionella sanningar, för faktum är att hela (sen)moderniteten bygger på kunskapsrelationer och särskild expertis inom specifika områden av samhället. Det gäller särskilt mer tekniska arbeten, vilket inkluderar alltifrån arkitekter och civilingenjörer till elektriker, chaufförer, och läkare. Ny kunskap är också kumulativ, och bygger därmed vidare på befintlig kunskap som revideras eller raffineras. I ett centralt avseende befinner sig alltså kunskapsutvecklingen - i en väldigt generell och grovhuggen mening - på sin respektive högsta nivå.

Denna framställning av kunskapsutvecklingen måste dock problematiseras och balanseras mot en större, övergripande och delvis motsatt process som sker parallellt i det som rimligen bör kallas informationssamhället (som alltså inte är synonymt med kunskap, även om information och kunskap som bekant kan, eller måste, gå hand i hand), nämligen minskad kunskap bland människor.

Denna (negativa) utveckling har belysts i ett flertal initierade artiklar som diskuterar uppenbara brister i detta avseende, och hur till exempel universitetslärare förhåller sig till sådana trender, vilka går att skönja runtom på landets lärosäten. Vidare har exempelvis professorn Mats Alvesson i boken Tomhetens triumf (2011) behandlat den brist på substans som döljer sig bakom en fernissa av allsköns diplom, certifikat och tjusiga titlar.

Ett lite finurligt men träffande sätt att sätta dessa två parallella processer i ett mer konkret sammanhang är att betänka hur många som kan konstruera smarttelefoner, hur många som kan laga dem, och hur många som kan använda dem. Jag vet inte mer precist hur många och hur stor andel som kan göra respektive sak, men det är uppenbart att den tveklöst allra största andelen tillhör den sistnämnda kategorin. Alla med en IQ över 60 kan skicka sms, surfa på mobilen, och till och med ladda hem appar, men betydligt färre kan åtgärda mer svårhanterliga fel, och ännu färre förstår den underliggande tekniken som är en förutsättning för att konstruera dessa tingestar.

Smarttelefonen och dess talrika användare är själva symbolen för informationssamhällets - eller tomhetens - relativa triumf visavi kunskapssamhället (eller tvärtom beroende på hur man ser det eftersom det är lättare att manipulera okunniga människor). Detta får också ytterligare en närmast ironisk dimension i att smarttelefonen gör det möjligt att snabbt och enkelt skaffa sig information och kunskap, men oftast utgör ett hinder för tillägnandet av det senare. Man blir inte särskilt smart av att följa flödet på Facebook, Twitter och Instagram, trots en smart telefon.





måndag 23 februari 2015

Platon - Gästabudet

En av Platons allra kändaste dialoger - tillsammans med inte minst den långa "Staten" och "Sokrates försvarstal" - är "Gästabudet". I denna dialog diskuteras många olika aspekter av kärlek, och det är därifrån begreppet platonisk kärlek - som framför allt har kommit att beteckna vänskaplig och icke-sexuell sådan - kommer.

Det man kan säga om denna dialog är att det ges olika förslag kring vad och hurdan kärleken är, och detta genom bland andra Diotima, Faidros, Eryximachos, Sokrates och Aristodemos, vilka allesammans närvarar vid ett särskilt symposium (eller gästabud). Enligt den sistnämnde ingjuts kärleken i de som älskar, likt det mod som ingjuts i heroer.

Det finns i det hänseendet tydliga kopplingar till grekisk religion, och framför allt gudinnan Afrodite, liksom Zeus förhållningssätt till och handlande i anslutning till den ursprungliga mannen och kvinnan, samt den androgyna dimensionen - manligt och kvinnligt förenat - som den enligt myten ursprungliga och fulländade människan, innan den klövs itu och könen uppstod, utgjordes av.

Hermafroditemyten är i sig väldigt intressant, och har tänkbara kopplingar till både religiös metafysik, homosexualitet, genus och psykoanalys. Några av de många skriftställare som initierat har diskuterat denna är Julius Evola i verket Eros and the mysteries of love: the metaphysics of sex och Haruki Murakami i romanen Kafka på stranden. Även det senmoderna bromancefenomenet är av relevans härvidlag.

Ett annat sätt att förstå "Gästabudet" är att betrakta den som en del av en litterär korpus, och därmed knuten till andra dialoger av Platon, som "Gorgias" och "Menon". Ett senmedeltida verk av relevans är också Dantes Convivio, vilken dock i huvudsak utgår från aristotelisk filosofi.

Av de många kärleksrelaterade trådar som nystas i "Gästabudet", är likhet mellan människor och djur en spännande sådan. Men Richard Dawkins anade i sitt verk The selfish gene (1976) att både människor och djurs till synes altruistiska beteendemönster är själviska i genetiskt avseende. Det finns därmed förmoderna filosofiska problem som så att säga har lösts av den moderna naturvetenskapen.

Men än mer väsentligt är att bestämma kärlekens själva väsen, vilket kan förstås som själens längtan efter idévärlden. Den högsta av alla idéer är det skönas och godas idé (eller idéer, eftersom det ju är två olika företeelser, om än nära sammanbundna). En avbild av denna idé är skönjbar i allt som är skönt eller bra. När man därför älskar en enskild människa för att hon eller han är vacker eller bra, är det egentligen det skönas och godas idé som man lockas av. Kärleken kan därför bara tillgodoses genom att man negligerar den fysiska kärleken till en individ, till förmån för den själsliga eller andliga kärleken till det skönas och godas idé. Kärlek i denna platoniska mening blir på så vis separerad från lust.