söndag 28 september 2014

The Raid 2: Berandal

Den transnationella, om än mestadels Indonesienrelaterade produktionen The Raid: Redemption (2011) - en av senare års mest rafflande actionfilmer - har fått en uppföljare i och med The Raid 2: Berandal som lanserades tidigare i år.

I likhet med den första delen är polismannen Rama, spelad av den indonesiske tillika synnerligen kampsportskunnige Iko Uwais, i händelsernas centrum. Återigen dras han in i en korrumperad intrig där polisväsendet och ett antal brottssyndikat ingår och den temporära lösningen på problemet är allt som oftast att ta till stora mängder ekvilibristiskt våld, helt enkelt för att nöden kräver det.

Under sina två år som undercover i ett brutalt fängelse fungerar han som skyddsling åt sonen till en av huvudstadens mäktigaste maffiabossar, varefter han som frigiven lierar sig med nätverket och därmed är fortsatt skild från både hustru och barn. Särskilt mycket val finns inte, och det gäller därför att spela med - även när den depraverade maffiasonen Uco, som inte skyr några medel för att hamna högst upp i den kriminella hierarkin, beter sig synnerligen svinigt mot två lyxprostituerade på en nattklubb.

Denna uppföljare är betydligt längre och på flera sätt mer mångsidig än sin föregångare, men en stor andel utgörs ändå av brutal, och bitvis mycket orealistisk action, där knivar, slag och sparkar stundtals kompletteras med handeldvapen och rentav basebollträn, basebollar, hammare och gud vet vad. Det blir nästan lite The Warrior's över det hela, om än avsevärt mer blodigt och utan charm. Och i ett fall - när en döv hit woman ämnar göra livet surt för ett antal knivbeväpnade yakuzamedlemmar på en tunnelbanevagn - minner det om både Kill Bill och Sympathy for Lady Vengeance.

The Raid 2: Berandal är en bra actionfilm men saknar finess och originalitet i alltifrån repliker till handling. Att några karaktärer - utöver huvudrollsinnehavaren - från den första filmen dyker upp gör i stort sett varken till eller från. Dessutom är den lite för lång för sitt eget, och framför allt tittarnas bästa.




onsdag 24 september 2014

Heiner Rindermann om kognitiv kapitalism

Den tyske psykologiprofessorn Heiner Rindermann (1966-), aktiv vid Chemnitz University of Technology, är en av världens ledande intelligensforskare och har under de senaste tio åren allena eller tillsammans med andra sammanställt en mängd viktiga och intressanta studier om sådant som länders prestationer, både bland elever, politiker och överlag.

Exempelvis har han belyst så kallade smart fractions - de allra mest intelligenta skikten i ett lands population - i olika stater och hur viktiga dessa är för modern utveckling, och lyft fram det intimt relaterade begreppet kognitiv kapitalism för att sätta fingret på sådana processer.

En styrka med Rindermanns forskning är att den är synnerligen nyanserad och intellektuellt hederlig och kombinerar evolutionspsykologiska, kulturella, materiella och sociala dimensioner snarare än utgår från ett enda huvudperspektiv (även om olika studier har olika tonvikt beroende på dess specifika ämnesområde). Därmed tar denne inte ställning för eller mot sådana som Rushton, Lynn och Kanazawa utan kombinerar dessa forskares förtjänster med dito från sådana som Flynn, Nisbett och Wicherts. Det är gedigen, riktig forskning med andra ord, och naturligtvis används stora mängder vederhäftiga data för att förklara större samband.

Vad är då kognitiv kapitalism? I artikeln "Intellectual classes, technological progress and economic development: The rise of cognitive capitalism" (Personality and Individual Differences, nummer 53, sidorna 108-113, 2012) ges en introduktion och översikt. Rindermann lyfter först fram tidigare och alltjämt delvis substantiella förklaringsmodeller till länders framgångar eller motgångar, vilka är eller har varit kulturella (till exempel den protestantiska arbetsetiken), beroendemässiga (marxistiska och postmarxistiska idéer om asymmetrier mellan länder, center, semiperiferi och periferi) och geografiska (inte minst förekomsten av mer eller mindre värdefulla naturtillgångar), men menar på att dessa endast har begränsad förklaringsräckvidd. Kognitiv kapitalism ser ut att kunna förklara betydligt mer.

Trots partiella brister i både data och underliggande evolutionära förklaringsmodeller var Lynn och Vanhanens studie IQ and the Wealth of Nations (2002) banbrytande och kognitiv kapitalism är därmed en term som poängterar att IQ och kognitiv förmåga, både bland individer och större grupper och i samspelen mellan olika nivåer, tycks påverka länders materiella och ekonomiska utveckling.

Den intresserade kan läsa studien i sin helhet. Följande citat kan emellertid tjäna som avslutning då det belyser något som jag inte har poängterat tidigare, "Third, as cognitive development benefits from the intelligence level of one’s social environment (Rindermann & Heller, 2005), intelligence of others is important for nurturing individuals' intelligence. During youth the intelligence of parents, teachers and classmates is important, in adulthood that of colleagues and neighbors, at the level of society the competence of politicians, entrepreneurs, scientists, and intellectuals."

Sammanfattningsvis är kognitiv kapitalism viktigt att ta fasta på, och kan användas i resonemang och analyser alldeles oavsett ens egen ideologiska inriktning och preferens. Exempelvis kan man apropå Sverige fråga sig hur pass skarp vår nye statsminister är.


Relaterade blogginlägg
Lee Kuan Yew - From third world to first
Gener och intelligens




fredag 19 september 2014

Alain de Benoist and Charles Champetier - Manifesto for a European renaissance

En av de tänkare som egentligen - om inte de yttre omständigheterna vore på ett visst sätt i sammanhanget - borde ha potential till att bli uppmärksammad på bredare front i länder som Sverige är den franske akademikern Alain de Benoist (1943-), då det rör sig om en öppensinnad och mångsidig tänkare som lyfter fram traditionella värderingar uppdaterade till en samtida kontext och dessutom förenar eller rentav rör sig bortom de moderna ideologiska begreppen "vänster" och höger".

Denne man - en av förgrundsgestalterna inom den franska nya högern - har dock blivit stämplad som "neofascist" sedan länge och är för antiliberal för den liberala eller "konservativa" högern och för antiliberal och högerextrem för den nutida vänstern. Därför är det endast ett fåtal i Sverige, som i många fall själva tillhör en löst definierad europeisk ny höger, främst Oskorei, men även den ideologiskt helt obundne Thomas Nydahl, som har visat intresse för vederbörande.

Det finns hur som numer ett flertal längre de Benoist-verk översatta från franska till engelska och materialet är lättillgängligt även distributionsmässigt. I detta inlägg skall jag dock fokusera endast på Manifesto for a European renaissance (Arktos, 2012), som skrivits tillsammans med Charles Champetier och vad som förefaller vara en engelsk originalversion och därmed inte utgör en översättning. Då det rör sig om ett kort verk, omkring 40 sidor, blir följaktligen denna text tämligen kortfattad. Vissa särskilda teman lyfts dock upp och belyses mer ingående.

Författarna poängterar att det finns fem, sinsemellan sammanhängande, dimensioner som är typiska för den moderna eran: rationalisering, individualisering, massifiering, desakralisering och universalisering. Samtliga hänger mer eller mindre nära ihop med det som de ser som huvudfienden, nämligen liberalismen, och kan idémässigt i hög grad spåras till kristendomen. Det sistnämnda är ett inte helt otvetydigt faktum utan snarare en idéhistoriskt förenklad tolkning som har viss substans, bland annat därför att kristendomen bär på flera av dessa drag, och att den historiskt föregick den moderna erans intensifiering i efterkrigstid.

I beskrivningen av modernitetens kris kan det spåras idéer till franske René Guénon (se nedan), liksom Julius Evola (se nedan), Carl Schmitt (se nedan) och Samuel Huntington (se nedan), samt Aristoteles och Johannes Althusius, vars federativa ideal kontrasteras mot Hobbes leviathan. Det rör sig om ömsom träffsäkra, ömsom förenklade och onyanserade beskrivningar.

För det första är de Benoist och Champetier alldeles för antiliberala för min smak. Det gäller exempelvis hur de hanterar dikotomin universalitet och partikularitet (eller universalism och partikularism). Dock är det bra att man problematiserar melting pot kontra apartheid - och vänder sig mot båda. Vidare tycks de inte vilja inse hur den moderna kapitalismen å ena sidan skapar välstånd, samtidigt som den tenderar att leda till stora inkomstskillnader och materiella skillnader, både inom och mellan länder. Detta kan i sin tur relateras till den så kallade fattigdomsparadoxen. Överlag borde fokus i stället ligga på kapitalismens begränsningar i framtiden, inte minst i relation till en växande global befolkning parallellt med arbetskraftsöverflöd och ekologisk belastning. Trots brister i flera avseenden är forne kollegan Guillaume Faye (se nedan) därför mer relevant när det gäller grundläggande fråge- och problemställningar av den typen. I några avsnitt träffar de dock rätt i sak, men frågan hur lämnas helt därhän: Hur ska vi göra marknadssamhället till ett samhälle med en marknad?

Vidare vill man inte kännas vid nationalstatens många förtjänster, vilket bland andra Frank Salter, Byron Roth och Steven Pinker har lyft fram utifrån både sociobiologiska och politisk-pragmatiska perspektiv. Lokala gemenskaper och decentraliserade strukturer, som de Benoist och Champetier vurmar för, kan självfallet existera inom ramarna för nationalstater så länge inte den centraliserade regimen blir så att säga alltför central - det måste låta sig understrykas.

Desto mer relevant är den nya högerns - som de alltså öppet företräder - syn på sådant som den medfödda mänskliga naturen i samspel med kultur och social omgivning: människan som politiskt djur och som kulturvarelse. Det är egentligen inte fråga om ett val utan är ett vetenskapligt faktum, som emellertid den moderna vänstern helst inte vill kännas vid och som högerliberaler likaledes har problem med. Den som är intresserad av detta bör i sin tur stifta närmare bekantskap med sådana som Steven Pinker, Frank Salter och Chris Stringer, vilka undertecknad har skrivit om tidigare på bloggen.

Sammanfattningsvis är detta ett mycket välskrivet alster som kan vara väldigt värdefullt för en del. För undertecknad är det dock i stället de mer utförliga verken av de Benoist som är desto mer relevanta, även om vissa av idéerna som lyfts fram här är både korrekta och väsentliga att ta fasta på. För egen del blir det dock för mycket, om än snyggt formulerade, självklarheter för att jag ska bli annat än måttligt intresserad av det metapolitiska manifestet, och egentligen står en europeisk renässans inför mer praktiska problem, som visserligen hänger samman med idéer, men som handlar mer om frågeordet hur än att konstatera sakernas tillstånd. Vill man ha mer fokus på centrala praktiska frågor bör man i stället vända sig till andra författare eller tänka på egen hand utifrån befintliga studier om sådant som demografi, ekonomi, resursbrist och miljö.







Relaterade blogginlägg
Julius Evola - Ride the tiger
Guillaume Faye - Why we fight
René Guénon - East and West och Crisis of the modern world
Carl Schmitt - Det politiska som begrepp
Samuel Huntington - The Clash of civilizations

söndag 14 september 2014

Det väntade valet - en kort deskriptiv analys

Jag har följt valet, inte med någon direkt spänning, men med visst engagemang. Vad som väntat är - allt. I stort sett var en seger för de rödgröna att vänta, och att denna i sin tur inte skulle räcka till egen majoritet, varpå diskussioner om blocköverskridande koalitioner omgående uppstår. Därvidlag är inte sista ordet sagt, och man kan oavsett mer definitiva utgångar förvänta sig en mängd realpolitiska sammanhang där SD stängs ute från olika frågor och direkt beslutsfattande i samband med voteringar.

SD:s partiella valframgångar är likaledes väntade - i relation till stora delar av det övriga Europa har partiet alltjämt ganska begränsat stöd, men det närmar sig ändå de nivåer som liknande i till exempel Belgien, Holland, Norge och Danmark besitter. Eftersom det ej kommer att kunna påverka något av sin kärnområden direkt - invandrings- och kriminalpolitik - kommer det emellertid dels att få inflytande i vissa andra frågor, dels än en gång fungera som ett slags åsiktsmässig opposition, om än med något mer tyngd och självförtroende. I ett mer polariserat debatt- och samhällsklimat är jag dessvärre rädd för att det kan komma att bli ganska otrevliga händelser som äger rum i vårt land, med eller utan direkt koppling till partiets medlemmar eller sympatisörer.

Det har funnits tendenser till att FI skulle hamna över fyraprocentsspärren men så blev det alltså inte. Dock är partiets i ett vidare sammanhang relativt stort valframgångar ändå ett tecken på att Sverige är ganska unikt i en både regional och global kontext - motsvarigheter tenderar att vara mikroskopiska eller obefintliga i mindre vänsterradikalt betingade länder.

Vad som rent konkret väntar i större drag är inte enkelt att urskilja, men vad som är uppenbart är dock att det blir gradskillnader i skattetrycket i form av ökningar av bland annat den nationella förvärvsinkomstskatten. Det är primärt grad- snarare än ideologiska artskillnader som delar alliansen och de rödgröna, åtminstone i bredare mening, och några omfattande samhällsförändringar som inte redan har skönjts under dessa två mandatperioder står förmodligen ej att finna. Det gäller även utrikespolitiken - Sverige är i huvudsak en Nato-stödjande stat som utgör en liten beståndsdel av en transatlantisk union. Trots Vänsterpartiet är de rödgröna till största del för en snarlik linje.

Stora fiskaliska utgiftsposter lär, för att delvis återknyta till skattefrågan, bli ännu större, och kombineras avsaknaden av fiscal conservatism med tämligen låg tillväxt och ökad social oro kan man förvänta sig att en tämligen stor andel människor anser att Sverige inte är så bra att man inte seriöst överväger att flytta till ett annat land. Alltfler med adekvata resurser, låt vara osagt hur stor andel, lär också göra det. Det är i så fall inte fråga om kaos utan om stegvisa förändringsprocesser i en mindre munter samhällsriktning.

tisdag 9 september 2014

Ny kategori

Mina inlägg om olika länder och regioner har blivit ett stående inslag här på bloggen och verkar ganska populärt av kommentarer, sidvisningar och andra parametrar att döma. Kanske eftersom dessa både är tämligen allmänbildande och tenderar att anknyta till aktuella händelser.

Jag skall framöver självfallet söka producera mer material, både med anknytning till detta ämne och annat, men nöjer mig med att just för tillfället bara upplysa om att jag har lagt upp inlägg av den typen i mitt behändiga Best of-inlägg.


lördag 6 september 2014

Kakan Hermansson gör bort sig - igen

Tro det eller ej, men mitt inlägg om Karin "Kakan" Hermansson hör till de allra mest lästa (på sistone har dock recensionen av Jan Tullbergs Låsningen blivit ett av de med allra flest sidvisningar). "Kakan" är nämligen en relativt känd svensk medieprofil med meriter från både radio och tv, och med sådant följer indirekt besökare som en direkt följd av populariteten.

I det ovannämnda alstret kritiserades, i tämligen raljerande ordalag, vederbörandes "antirasistiska" analys av Game of Thrones. Då rörde det sig mer om en väldigt intellektuellt undermålig, närmast löjeväckande utläggning, snarare än ett regelrätt klavertramp. De senaste dagarna har emellertid Hermansson ertappats rejält med Twitterfingrarna i kakburken.

Som bland andra Fria Tider har rapporterat om har "Kakan" nämligen uppmanat till att i ett spänt läge kollektivisera poliser som grupp, därtill med hetsande undertoner - utspel som var direkt relaterade till Svenskarnas partis demonstration som nyligen genomfördes i centrala Stockholm. Ytterligare några opassande uttalanden via mikrobloggen i fråga förefaller också ha följt på detta.

I kölvattnet av händelsen är dock "Kakan" ångerfull. Hon inser, efter kanske något oväntade reprimander från sin arbetsgivare - vilket i sin tur delvis beror på den häftiga kritik som kommit via sociala medier - att det var dumt och onödigt att uttrycka sig på det viset. Om inte moraliskt så åtminstone på grund av de potentiella följderna ur arbetstagarsynpunkt. "Kakan" har ett schysst jobb, helt enkelt, som hon ingalunda vill bli av med.

Det är nog inte första, och troligen inte heller sista gången, som en implicit representant för ett generiskt kulturvänsteretablissemang gör bort sig på det här sättet. Liknande saker har skett med exempelvis den utåtagerande Sebastian Stakset från hiphopgruppen Kartellen, som bland annat dömts för att ha hotat Jimmie Åkesson men likväl inbjudits till Almedalen och även fått lov att skriva en moraliserande debattartikel på Svt opinion.

Den svenska kulturvänstern, ett slags lokal avknoppning från sin kvasirevolutionära 68-urmoder, befinner sig i en paradoxal position då man ena sidan talar om sina "medlemmars" - i synnerhet icke-vita och icke-cis - underordning och parallella brist på offentlig representation, samtidigt som de i väldigt hög utsträckning får göra sig sedda och hörda på så att säga bästa sändningstid. Man vill ha makt och inflytande och rätten att moralisera - och det får man - men samtidigt vara inte så lite provokativ och "häftig", ibland rentav hotfull eller utåtagerande från sitt kulörta elfenbenstorn. Ett sådant motsägelsefullt förhållningssätt leder onekligen till problem.

Man kan inte både ha kakan och äta den.

söndag 31 augusti 2014

Pakistan - en översikt

Den immigrationsrelaterade våldtäktsproblematiken är välkänd och har diskuterats i ett flertal inlägg på den här bloggen, bland andra detta. Socialpsykologen Byron M. Roth beskriver den generella bilden för Europa i allmänhet och England i synnerhet på följande vis i sitt alarmistiska verk The Perils of Diversity:

Equally troubling is the growing problem of rape, especially gang rape by young Muslim men. The authorities also have downplayed this because it is so glaringly an indication of the failure of assimilation, especially with regard to European standards on the relations between the sexes. The rape of women charged with immorality is sanctioned in many Muslim societies, but it is altogether abhorrent to Europeans. These rapes can be broadly put into two categories. On the one hand, there is rape of Muslim girls deemed immodest and too Europeanized by Muslim standards. On the other, there is the rape of European women by Muslim men who claim that European women, by their dress and demeanor, invite sexual predation. The first involves the importation of alien values into Europe while the second is a direct assault on the European way of life.

Mer specifika och omfattande fall gäller exempelvis den mycket motbjudande våldtäktsepidemin i Rotherham i England som härförleden uppdagats på bredare medial front, vilket Oskorei nyligen skrev mycket utförligt om. En del kritiker är kanske överdrivet alarmistiska när det gäller vissa aspekter som kan relateras till snabbt förändrade demografiska mönster i europeiska länder, och man bör aldrig essentialisera någon grupp, vilket Steven Pinker skickligt påpekar i The Better Angels of our Nature:

People sort other people into mental pigeonholes according to their affiliations, customs, appearances, and beliefs. Though it’s tempting to think of this stereotyping as a kind of mental defect, categorization is indispensable to intelligence. Categories allow us to make inferences from a few observed qualities to a larger number of unobserved ones. If I note the color and shape of a fruit and classify it as raspberry, I can infer that that it will taste as sweet, satisfy my hunger, and not poison me. Politically correct sensibilities may bridle at the suggestion that a group of people, like a variety of fruit, may have features in common, but if they didn’t, there would be no cultural diversity to celebrate and no ethnic qualities to be proud of. Groups of people cohere because they do really share traits, albeit statistically. So a mind that generalizes about people from their category membership is not ipso facto defective. African Americans today really are more likely to be on welfare than whites, Jews really do have higher incomes than WASPs, and business students really are more politically conservative than students in the arts–on average. The problem with categorization is that it often goes beyond the statistics. For one thing, when people are pressured, distracted, or in an emotional state, they forget that a category is an approximation and act as if a stereotype applies to every last man, woman and child. (…) Finally, people tend to essentialize groups.

Likväl finns det en mer eller mindre tydlig koppling till merparten av Rotherhamförövarnas nationella och religiösa bakgrund, nämligen landet Pakistan. Följaktligen skall Nomen nescio belysa några aspekter av detta land i mer övergripande termer. Grundläggande information har hämtats från The World Factbook, Landguiden och The Economist. Ytterligare några källor kompletterar dock bilden.

Pakistan är ett mycket stort land befolkningsmässigt, med cirka 180 miljoner invånare, och tillhör den överlag mycket befolkningstäta regionen Sydasien, där vanligen Afghanistan, Indien, Bangladesh, Bhutan, Maldiverna, Sri Lanka och Nepal också sägs ingå. Landet består av ett stort antal etniska grupper, vilka är nära knutna till ett respektive specifikt språk. Punjabi är den största och utgör cirka 44% av befolkningen. Andra större grupper är pashtun, sindhi och sariaki. Religiöst finns dock en betydande islamisk hegemoni - cirka 96% är muslimer varav merparten sunni, även om det också finns betydande mängder shiiter och sufier. Minoriteter utgörs främst av kristna och hinduer - längre bakåt i tiden fanns liksom i grannlandet Afghanistan även buddhister men de är i dag ytterst lätträknade.

Många associerar kanske Pakistan med talibaner och al-Qaida, vilket det finns fog för att göra. Det finns nämligen ett flertal till talibanrörelsen och/eller al-Qaida knutna grupper inom landet, till exempel Tehrik-e-Taliban. Sådana grupper kan i sin tur delvis förklara den stora mängden och andelen mord i synnerligen kriminellt belastade storstäder som Karachi, där sprängattentat inte har hört till ovanligheterna sett till de senaste decennierna.

Politiskt kategoriseras Pakistan som en hybridregim och får värdet 4,57 enligt 2012 års demokratiindex som sammanställts av The Economist Intelligence Unit. Historiskt finns en tydlig koppling till det brittiska politiska systemet, dess lagar, styrelseformer och traditioner, samtidigt som den postkoloniala utvecklingen har inneburit interna oroligheter och auktoritära militärregimer. I kombination med det distinkta islamiska inflytandet har det lett till en i huvudsak icke-demokratisk politisk kultur inom landet.

Ekonomiskt kännetecknas landet av låg tillväxt och jordbruket dominerar alltjämt för en stor andel av befolkningen. Textilier är en annan central näringsgren. Remitteringar från arbetande diasporapakistanier, som huserar i till exempel England och skickar hem pengar till vänner och släktingar, utgör också en relativt omfattande inkomstkälla för många. Utbredd fattigdom, som ofta går hand i hand med befolkningsökningar och urbanisering, och låg grad av utländska investeringar är två stötestenar för landet som är ett av världens allra fattigaste om man ser till inte minst BNP per capita.





Hur är det ställt med kvinnors övergripande situation? Landguiden ger följande beskrivning:

Kvinnornas svaga ställning i samhället är över huvud taget en viktig förklaring till den långsamma sociala utvecklingen. ”Hedersrelaterat” våld mot kvinnor är vanligt förekommande. Enligt Pakistans människorättskommission sker en våldtäkt varannan timme och en gruppvåldtäkt var åttonde timme. Troligen är övergreppen långt fler, eftersom de flesta sexualbrott aldrig anmäls. 2006 beslöt parlamentet att våldtäkter ska prövas av civila domstolar enligt vanlig straffrätt. Tidigare prövning i shariadomstolar tvingade en kvinna att styrka övergreppet med hjälp av fyra manliga vittnen, vilket innebar att de flesta våldtäktsmän gick fria och kvinnorna ofta dömdes för otukt.

Sydasien i allmänhet och det muslimska norra Indien och Pakistan i synnerhet är centrala områden för human trafficking, vilket framgår av bland annat The Red Book for Human Trafficking (2012). Mycket av denna förefaller dock inte prostitutionsrelaterad utan kan snarast beskrivas som illegal invandring till övriga Asien eller Europa. Men sexhandel och prostitution är tveklöst utbrett, bland annat för särskilt socialt utsatta pojkar och flickor, och mörkertalen torde vara omfattande. Det kan även nämnas att knappt hälften av landets invånare ej är läskunniga, vilket i sin tur ökar riskfaktorn för att bli socialt utslagen och följaktligen utnyttjad.

På makronivå finns det alltså inte särskilt mycket positivt att lyfta fram då landet kännetecknas av omfattande ekonomiska, sociala, religiösa, politiska och kulturella problem. På mikronivå finns det säkerligen en betydande andel lyckliga pakistanier och olika positiva företeelser, även om de rent materiellt inte sällan har det knapert. Vad gäller kopplingarna mellan diasporapakistanier och pakistanska sociokulturella värderingar tycks det finnas ett visst samband, inte minst om man betänker Landguidens ovan citerade beskrivning och utbredd barnprostitution.