lördag 28 februari 2015

Kunskap och utveckling - två parallella processer

Det sägs ofta, i många olika sammanhang, och kanske särskilt i utbildningsrelaterade debatter, att vi lever i ett så kallat kunskapssamhälle, som numer också är av mer global karaktär. Det senare inte minst eftersom de nationella ekonomierna överlappar och har intima samband med varandra, liksom att innovationer som görs av en viss individ eller grupp tenderar att snabbt spridas till andra delar av världen. Förr hade en större andel människor enklare arbeten, men i dag krävs inte sällan mer kunskap och utbildning, ofta specialiserad sådan. Dessutom kan man som arbetstagare välja mellan betydligt fler alternativ än tidigare, och även byta bransch eller rentav land att arbeta i.

Mycket av detta är okontroversiellt och utgör konventionella sanningar, för faktum är att hela (sen)moderniteten bygger på kunskapsrelationer och särskild expertis inom specifika områden av samhället. Det gäller särskilt mer tekniska arbeten, vilket inkluderar alltifrån arkitekter och civilingenjörer till elektriker, chaufförer, och läkare. Ny kunskap är också kumulativ, och bygger därmed vidare på befintlig kunskap som revideras eller raffineras. I ett centralt avseende befinner sig alltså kunskapsutvecklingen - i en väldigt generell och grovhuggen mening - på sin respektive högsta platå.

Denna framställning av kunskapsutvecklingen måste dock problematiseras och balanseras mot en större, övergripande och delvis motsatt process som sker parallellt i det som rimligen bör kallas informationssamhället (som alltså inte är synonymt med kunskap, även om information och kunskap som bekant kan, eller måste, gå hand i hand), nämligen minskad kunskap bland människor. Denna (negativa) utveckling har belysts i ett flertal initierade artiklar som diskuterar uppenbara brister i detta avseende, och hur till exempel universitetslärare förhåller sig till sådana trender, vilka går att skönja runtom på landets lärosäten. Vidare har exempelvis professorn Mats Alvesson i boken Tomhetens trium (2011) behandlat den brist på substans som döljer sig bakom en fernissa av en uppsjö av diplom, certifikat och tjusiga titlar.

Ett lite finurligt men träffande sätt att sätta dessa två parallella processer i ett mer konkret sammanhang är att betänka hur många som kan konstruera smarttelefoner, hur många som kan laga dem, och hur många som kan använda dem. Jag vet inte mer precist hur många och hur stor andel som kan göra respektive sak, men det är uppenbart att den tveklöst allra största andelen tillhör den sistnämnda kategorin. Alla med en IQ över 60 kan skicka sms, surfa på mobilen, och till och med ladda hem appar, men betydligt färre kan åtgärda mer svårhanterliga fel, och ännu färre förstår den underliggande tekniken som är en förutsättning för att konstruera dessa tingestar.

Smarttelefonen och dess talrika användare är själva symbolen för informationssamhällets relativa triumf visavi kunskapssamhället (eller tvärtom beroende på hur man ser det eftersom det är lättare att manipulera okunniga människor). Detta får också ytterligare en närmast ironisk dimension i att smarttelefonen gör det möjligt att snabbt och enkelt skaffa sig information och kunskap, men oftast utgör ett hinder för tillägnandet av det senare. Man blir inte särskilt smart av att följa flödet på Facebook, Twitter och Instagram.





måndag 23 februari 2015

Platon - Gästabudet

En av Platons allra kändaste dialoger - tillsammans med inte minst den långa "Staten" och "Sokrates försvarstal" - är "Gästabudet". I denna dialog diskuteras många olika aspekter av kärlek, och det är därifrån begreppet platonisk kärlek - som framför allt har kommit att beteckna vänskaplig och icke-sexuell sådan - kommer.

Det man kan säga om denna dialog är att det ges olika förslag kring vad och hurdan kärleken är, och detta genom bland andra Diotima, Faidros, Eryximachos, Sokrates och Aristodemos, vilka allesammans närvarar vid ett särskilt symposium (eller gästabud). Enligt den sistnämnde ingjuts kärleken i de som älskar, likt det mod som ingjuts i heroer.

Det finns i det hänseendet tydliga kopplingar till grekisk religion, och framför allt gudinnan Afrodite, liksom Zeus förhållningssätt till och handlande i anslutning till den ursprungliga mannen och kvinnan, samt den androgyna dimensionen - manligt och kvinnligt förenat - som den enligt myten ursprungliga och fulländade människan, innan den klövs itu och könen uppstod, utgjordes av.

Hermafroditemyten är i sig väldigt intressant, och har tänkbara kopplingar till både religiös metafysik, homosexualitet, genus och psykoanalys. Några av de många skriftställare som initierat har diskuterat denna är Julius Evola i verket Eros and the mysteries of love: the metaphysics of sex och Haruki Murakami i romanen Kafka på stranden. Även det senmoderna bromancefenomenet är av relevans härvidlag.

Ett annat sätt att förstå "Gästabudet" är att betrakta den som en del av en litterär korpus, och därmed knuten till andra dialoger av Platon, som "Gorgias" och "Menon". Ett senmedeltida verk av relevans är också Dantes Convivio, vilken dock i huvudsak utgår från aristotelisk filosofi.

Av de många kärleksrelaterade trådar som nystas i "Gästabudet", är likhet mellan människor och djur en spännande sådan. Men Richard Dawkins anade i sitt verk The selfish gene (1976) att både människor och djurs till synes altruistiska beteendemönster är själviska i genetiskt avseende. Det finns därmed förmoderna filosofiska problem som så att säga har lösts av den moderna naturvetenskapen.

Men än mer väsentligt är att bestämma kärlekens själva väsen, vilket kan förstås som själens längtan efter idévärlden. Den högsta av alla idéer är det skönas och godas idé (eller idéer, eftersom det ju är två olika företeelser, om än nära sammanbundna). En avbild av denna idé är skönjbar i allt som är skönt eller bra. När man därför älskar en enskild människa för att hon eller han är vacker eller bra, är det egentligen det skönas och godas idé som man lockas av. Kärleken kan därför bara tillgodoses genom att man negligerar den fysiska kärleken till en individ, till förmån för den själsliga eller andliga kärleken till det skönas och godas idé. Kärlek i denna platoniska mening blir på så vis separerad från lust.




söndag 15 februari 2015

Platon - Kriton

Att ta del av flera av Platons dialoger tillhör allmänbildningen, och är dessutom intellektuellt och moraliskt berikande. När det därtill finns moderniserade översättningar tillgängliga för i stort sett alla och envar, föreligger i sin tur få ursäkter för att inte ta del av några av dessa på egen hand. Det är heller inget särskilt tidskrävande projekt, allra minst om man - vid sidan om "Staten" - läser enstaka eller några få åt gången.

Det är också relevant att föra en dialog med andra om dessa alster, vilket signaturen Den Väldige (som även skulle kunna kallas Den Förträfflige och/eller Den Ödmjuke) inbjuder till. Förhoppningsvis vill dock fler bidra till diskussionerna.

Tidigare har jag berört "Gorgias", "Den mindre Hippias", "Staten" och "Menon", och turen är nu kommen till "Kriton", vilken ingår i Platonantologin - Skrifter. Bok 1 (2000, Atlantis, översättning av Sven Stolpe), tillsammans med "Sokrates försvarstal", "Gästabudet", "Gorgias" med flera. Som sekundärlitteratur har jag tittat lite på vad Platonkännaren Benjamin Jowett skriver om detta verk.

Som mången torde vara varse om är Sokrates huvudkaraktären i merparten av Platons dialoger, och densamme blev fängslad och avrättad för att, förenklat sett, ha i ifrågasatt de grekiska gudarnas existens och etiska funktion. Sokrates vän Kriton ville dock befria Sokrates från hans öde, vilket den aktuella texten i grunden alltså handlar om.

Sokrates är dock motvillig, och förklarar ur ett politiskt-filosofiskt perspektiv varför han inte vill bli befriad från fängelset. Det handlar om rättvisa, och Sokrates menar att det inte minst är viktigt att hålla fast vid de atenska lagarna, även när dessa kan drabba en själv negativt. Hur skulle man annars kunna undervisa om dygder som rättvisa med bibehållen trovärdighet, om man frångår de mest grundläggande principerna (lag och moral)? Detta citat sätter fingret på en central del av resonemanget (notera att det är Sokrates som talar):

Tänk efter nu! När du har brutit mot avtalen och begått ett fel i något avseende - vad gott kommer du därmed att uppnå för dig och dina vänner? Det är ju ganska klart att även dina vänner riskerar att själva bli fördrivna och berövas sin medborgarrätt och egendom. Och om du själv beger dig till Thebe eller Megara - båda har ju goda styrelseskick - så kommer du som fiende till deras konstitution, Sokrates, och alla som känner omsorg om sina egna städer kommer att se på dig med misstänksamhet betrakta dig som en lagarnas förstörare. Dina domare kommer du att befästa i deras uppfattning att de gjorde rätt i att fälla sin dom, för den som är lagarnas förstörare kommer högst sannolikt att betraktas som en förstörare av unga och oerfarna människor. Alltså måste du kanske undvika städer med gott styrelseskick och särskilt laglydiga människor? Är livet värt att leva om du gör det? Eller kanske du närmar dig sådana människor och skäms inte för att samtala med dem - men vad ska du då samtala med dem om, Sokrates? Kanske om detsamma som här, nämligen att dygd och rättfärdighet är det värdefullaste för människorna liksom regler och lagar? Tror du inte att det skulle verka oförskämt för att komma från Sokrates? Jo, säkert!

Man skulle kunna invända genom att hävda att de atenska lagarna är förfelade och/eller orättvisa. Enligt Jowetts förståelse av "Kriton" betraktar dock Platons Sokrates företeelser som lag och moral som viktigare ur ett större, mer långsiktigt perspektiv.

Sammantaget rör det sig om en kort men viktig text, och kan läsas som en beståndsdel av Platons sammanlagda dialogproduktion, liksom som komplement till Aristoteles Politiken och Den nikomachiska etiken (eller tvärtom).






Relaterade blogginlägg
Platon - Staten
Platon - Gorgias
Platon - Menon

onsdag 11 februari 2015

Cred till Alexander Bard

Alexander Bard är en sådan person som jag knappast är enig om i alla eller ens de flesta frågor. Jag har till exempel partiellt kritiserat dennes resonemang kring drog- och prostitutionspolitik, och även beträffande utbildningsfrågor har vederbörande ett alltför progressivt - i den förslappande, negativa meningen - synsätt i vissa avseenden. Beträffande migrationspolitik förefaller ståndpunkten närmast infantil.

Det är dock viktigt när framgångsrika, och dessutom intellektuella personer, som Bard uttalar sig kritiskt i kölvattnet av Flashbackgate. Man skulle kunna ägna tid och utrymme åt att problematisera och nyansera - och ta avstånd från vulgär rasism och liknande - men ibland är det desto viktigare att fokusera på det mest väsentliga. Nämligen yttrandefrihet, och rätten att vara anonym/pseudonym på nätet i ett verkligt demokratiskt samhälle.

I den mån man kan säga någonting positivt om Aftonbladets initiativ, är det att ribban för att hänga ut människor verkar vara så att säga högt satt.


Relaterade blogginlägg
Perspektiv på Expressendrevet
Författarens död, intertextualitet och andra begrepp
Panoptikon och det nya självövervakningssamhället






söndag 8 februari 2015

Haruki Murakami - After the quake

Japanske Haruki Murakami (1949-) är tveklöst en av samtidens allra mest fascinerande författare, även om man i viss utsträckning kan skönja en nedåtgående trend i dennes litterära produktion under de senaste 10-15 åren. Vissa menar rentav att det i stort är endast Fågeln som vrider upp världen (1994) som är riktigt läsvärd.

Nomen nescio har en mer nyanserad och också positiv syn på japanens alster, så som de ter sig i svensk och/eller engelsk översättning, och gillar de allra flesta utgåvor som jag har tagit del av; även om enstaka noveller är mediokra eller intetsägande.

En samling noveller som jag på det hela taget är förtjust i är After the Quake (översatt 2001 och utgiven 2002), som tematiskt delvis är relaterad till jordbävningen i Kobe 1995. Murakami reflekterar kring dess betydelse, och frågar sig även i flera av texterna om vad något motsvarande skulle innebära om det skedde i megastaden Tokyo (som bekant har denna haft sin beskärda del av jordskalv i modern tid).

Allra mest fascinerande är "Super frog saves Tokyo", vilken har likheter med flera inslag och karaktärer som manifesteras i den fenomenala romanen Kafka på stranden (2006). Exempelvis har den liknande slags humor och kontinentalfilosofiska prägel:

No you're a real frog, am I right? Yes, of course, as you can see. A real frog is exactly what I am. A product neither of metaphor nor allusion nor deconsruction nor sampling nor any other such complex process, I am a genuine frog. Shall I croak for you?

Detta alster allena, som för övrigt även explicit anspelar på Lev Tolstojs Anna Karenina i några passager, utgör ett skäl till att införskaffa After the quake. Det finns dock några fler högkvalitativa bidrag av de sammanlagt sex texterna, fördelade på cirka 130 sidor, inte minst "Landscape with flatiron" och "All God's children can dance".

Man kan dock fråga sig varför det finns så mycket sexuella inslag i många av Murakamis verk. Ibland kan detta onekligen addera en väsentlig dimension till dessa, men stundom förefaller det - paradoxalt nog - fantasilöst. Vederbörande borde i alla fall inte bli förvånad om vurmen för kvinnliga kroppar uppmärksammas, och ibland kritiseras, av läsare och recensenter.





Relaterade blogginlägg
Haruki Murakami - 1Q84: första boken
Haruki Murakami - 1Q84: tredje boken
Haruki Murakami - After Dark
Haruki Murakami - Elefanten som gick upp i rök
Haruki Murakami - Norwegian Wood

torsdag 5 februari 2015

Aversion mot postnationell utveckling i delar av Europa

I mitt inlägg om vänster, höger och ekvivalenskedjor skrev jag bland annat följande:

Tidigare har den postmarxistiskt inriktade politiska filosofen Chantal Mouffe nämnts - både i anslutning till hennes arbeten om Carl Schmitt och i samband med verket Hegemony and Socialist Strategy - och därigenom har förhållandet mellan höger och vänster belysts. Jag tillhör de som anser att dessa begrepp är av relevans, både deskriptivt och normativt, fastän de tveklöst är problematiska och behöver kompletteras med bland annat nationalism och internationalism, och skall delvis utifrån Mouffe och kollegan Ernesto Laclaus begreppsapparat försöka förklara varför.

Vänster och höger har i min mening därmed alltjämt förklaringsvärde och politisk-ekonomisk relevans, men hur man förhåller sig till den nationella nivån och förhandlar kring globalisering och nationell suveränitet är på många sätt än mer väsentligt i en värld där framför allt europeiska länder tenderar att röra sig i postnationell riktning, eller åtminstone riskerar att göra det. Detta är i sig en naturlig reaktion på fördjupad globalisering, även om människor har olika preferenser även i mer homogena länder. Vissa är därmed mer positivt inställda till fördjupad globalisering än andra.

Detta kan också skönjas i samband med en rad europeiska staters utveckling, ja rentav de flesta - även om variationerna dem emellan är ganska stora - i och med att ett flertal nationalkonservativa partier har relativt stort inflytande i många sådana. Det gäller alltifrån Ungern, Frankrike och Danmark till Italien, Schweiz och Storbritannien. Även Norge vill befästa sina gränser i större utsträckning än Sverige.

I Grekland och Spanien kan man dock ana en typ av fokus på nationell suveränitet som är mer vänster- än högerpopulistisk, och därför kanske inte nationalkonservativ i den gängse, eller i alla mer vanligt förekommande meningen. I Grekland har Syriza gått framåt och blivit regeringsbildande. I Spanien heter den ungefärliga motsvarigheten Podemos, men är mindre etablerat och har bara existerat i cirka ett år. Dessa partier skiljer sig från till exempel svenska Vänsterpartiet, såtillvida att de har mer fokus på den nationella nivån och följaktligen partikulär välfärd, snarare än lägger vikt vid till exempel universell välfärd.

Jag har dessvärre inte studerat några som helst grekiska eller spanska primärkällor (på originalspråk), men av relevanta sekundär- och tertiärkällor att döma kan man slå fast att konfliktlinjen är mer relaterad till det globala och postnationella, och att man strävar efter att bibehålla den nationella nivån, snarare än att deras företrädare är mot marknadsekonomi och kapitalism per se. Det finns därför en EU-skeptisk linje därvidlag. Därmed inte sagt att begreppen höger eller vänster är utspelade heller i dessa fall, men den så att säga huvudsakliga nivån är ändock den nationella, vars existens man söker slå vakt om och befästa.

Man skall dock komma ihåg att det till stor del förefaller att handla om hur bra respektive "nationalekonomi" fungerar, och rädslan för att förlora välfärdskomponenter torde bli större i länder där arbetslösheten är högre och det finns mindre handlingsutrymme för stora befolkningsandelar.



Relaterade blogginlägg
Copyriot - Grekland efter valet
Oskorei - Syriza och Podemos - nya politiska konfliktlinjer

söndag 1 februari 2015

Julius Evola - The Hermetic tradition

Julius Evolas (1898-1974) böcker är i de flesta fall mycket intressanta, och berör olika aspekter av en högre orienterad andlighet, som skiljer sig från kristendomen och i viss mån även andra världsreligioner, vilka ofta har framträdande sentimentala och moralistiska inslag, och/eller mest fokuserar på exoteriska dimensioner och hur man därmed skall bete sig i samhället. För Evola är den esoteriska delen den viktigaste, och han ser världens olika traditionella manifestationer - i deras ursprungliga former - som olika representationer av samma grundläggande idé. Ett centralt exempel bland många är den hermetisk-alkemiska traditionen som The Hermetic tradition (1995, La tradizione ermetica gavs ut 1931) handlar om.

Trädet är att betrakta som en universell symbol och kraft i världen, enligt Evolas förståelse av den hermetiska traditionen, men också mer allmänt i traditionella samhällen är det ett faktum. Detta har tagit särskilda uttryck i de judiska Toraböckerna, Bibeln, kabbala, grekisk, indisk, nordisk och romersk religion, zoroastrism och många, många andra traditionella former av andlighet som har dykt upp i åtminstone den mer "civiliserade" delen av världen. Man skall dock återigen komma ihåg att trots det omfattande textstudiet, är Evolas ansats i grunden metafysisk snarare än religionshistorisk - dessa ses inte "bara" som symboler eller arkaiska förklaringsmodeller utan reella krafter, om än något som transcenderar den förnimbara verkligheten. Så också trädet.

I likhet med religionshistorikern Mircea Eliade fokuserar Evola också mer på likheter och korrespondenser än skillnader, utan att för den sakens skull bortse från de historiska betingelserna för den hermetisk-alkemiska utvecklingen över tid och rum. Sammantaget har denna en cirka 1500 år lång historia, och som ofta sägs av Evola kan dess beståndsdelar ha anses blivit degenererade och vantolkade på en rad olika sätt i olika sammanhang. Fokus är därför på att förklara traditionens kärna, som kan specificeras som the royal art, och sedan knyta den till mer tydliga förhållningssätt för den utövande hermetikern.

Det är ett flertal symboler, utöver trädet, som tas upp. Ett centralt dualistiskt förhållande råder mellan sol och måne, och solgudar eller -hjältar som Apollo, Herkules, Horus och Jonus tas upp som exempel på representationer av denna "solära heroism" som manifesteras i flera av de kända myterna. Evola ser solen som en symbol för en manlig, viril och icke-materiell princip som hänger samman med guld, till skillnad från silver-vatten, som är en flytande, kvinnlig princip. Aristoteliska begrepp som form och innehåll används också, liksom korssymbolen, som kan ses som en syntes mellan manligt och kvinnligt och/eller mellan den vertikala och horisontella dimensionen. Det handlar återigen mer om att finna likheter och korrespondenser än att fokusera på skillnader och till synes oförenliga principer. Därför ser Evola också korset som kvintessensen av de fyra elementen eld, vatten, jord och luft. I några kapitel diskuteras andra viktiga siffror, inte minst talet sju (till exempel de sju planeternas betydelse).

Vad är då det alkemiska, och metallurgiska, elementet i sammanhanget? Återigen handlar det om en djupare, andlig symbolik - den rödaktiga färgen som kan uppstå vid tillverkning av järn symboliserar solen, som som sagt hänger samman med en viril, heroisk och kunglig princip. Initiation är också centralt och intimt förbundet med doktrinen. Detta tänkesätt kan knytas till det grekiska begreppet iosis. Evola identifierar dock paralleller med vediskt-hunduiskt och buddhistiskt tänkande, i vanlig ordning genom språkliga studier (etymologiska och semantiska samband mellan olika andliga traditioner). Vidare diskuteras odödlighet, och den "historiska vulgariseringen" i och med till exempel den antika och sedermera kristna tanken om "själens odödlighet".

Kanske särskilt intressant är de kapitel och/eller avsnitt där det teoretiska och praktiska binds samman i närmast intensiva, men ändå till synes "objektiva" beskrivningar, av de olika tillstånd som den hermetisk-alkemiska doktrinen kan leda till, inklusive patologiska eller mentala symtom som epilepsi, minnesförlust och schizofreni. Det är i det hänseendet väsentligt att som hermetiker inte hamna i mystisk-extatiska tillstånd utan verkligen nå en högre andlig nivå. Kvicksilver och svavel och legeringar mellan dessa anses därvidlag ha stor betydelse, och det rör sig än en gång om symbolik som utgör någonting mer än det endast allegoriska.





Evolas studie torde också ha influerat en del esoteriskt inriktade nyandliga rörelser i och med detta verk och dess engelska översättning (till exempel Temple of Set och Dragon Rouge). På så vis blir idéerna mer lättillgängliga. Noterbart är dock att Evola själv studerade en betydande andel av primärkällorna på originalspråk, om än redigerade utgåvor av dessa, och behärskade därmed klassisk grekiska och det med italienskan som bekant mycket närbesläktade latinet i åtminstone betydande utsträckning. Med det sagt har han även använt sig av en inte obetydlig andel yngre sekundärkällor, inklusive sitt eget bidrag Introduzione alla magia. Noterbart är att Jacob Böehemes centrala verk De signatura refereras till i flera avsnitt.

Det finns inget så att säga rent praktiskt i detta verk eftersom en doktrin, så också den hermetisk-alkemiska, består av både "teori" och "metod" som hänger nära samman, men den hermetiska asketismen är det som kommer närmast det senare. Förhållandet mellan kropp, själ och ande, och att kontrollera de animaliska och kroppsliga begären och drifterna, är vad detta delvis - förenklat sett - handlar om, men även den djupare symboliken och kopplingarna till de fyra elementen har fortsatt betydelse. Parallellerna mellan olika andliga traditioner och deras respektive esoteriska dimensioner blir påtagliga även i detta avseende - asketism inom "hinduism", buddhism, kristendom, islam och andra traditioner som har ett slags esoterisk kärna.

The Hermetic tradition är uppbyggd kring korta och innehållsrika kapitel som behandlar olika termer och aspekter av ämnet. Det gör visserligen inte boken mer eller mindre enkel att ta sig igenom, och det krävs utan tvekan ett visst mått av intresse för den här typen av ämnen för att läsningen skall uppfattas som relevant. Det är svårt att säga hur pass viktigt detta verk kan anses vara i fråga om det totala författarskapet, men det berör en esoterisk form av andlighet som har haft mer betydelse än vad många känner till och som sagt påverkat både enskilda individer och sentida så kallade nyreligiösa eller nyandliga rörelser med esoterisk prägel.

Det som det garanterat kan ge människor som inte själva är esoteriskt utövande, eller ens särskilt intresserade av den hermetisk-alkemiska traditionen, är intellektuella perspektiv på företeelser som religion, andlighet och den moderna världen. Det skrev Evola själv i en intervju som återfinns i den intellektuella självbiografin The Path of cinnabar, beträffande sitt författarskaps generella relevans.