tisdag 25 november 2014

Globaliseringsparadoxen - del 6

De två i Sverige, och i hög utsträckning västvärlden i stort, dominerande ideologiska idealtyperna - postliberalism och postmarxism - har sina ursprung i bland annat upplysningstiden men har också vuxit fram i samspel och förnyats i och med ännu färskare idéer och samhälleliga processer på olika nivåer. På flera sätt bryter dessa med sina respektive, och delvis likartade ideologiska ursprung, och övergår därmed i någonting delvis nytt, oavsett om det är genom blandningar med idéer från andra ideologier eller att något annat läggs till eller dras ifrån.

I min korta analys av riksdagsvalet förutspådde jag bland annat att alltfler relativt välbärgade individer, företag och familjer - låt vara osagt ungefär hur många och hur stor andel - kommer att söka sig bort från Sverige som en följd av bland annat den av både "vänstern" och "högern" förda invandrings- och integrationspolitiken. (I ett tidigare inlägg i serien har sådana idéer förfäktats men här adderas ytterligare några perspektiv på ämnet.)

Det är sin tur en logisk, men också paradoxal följd av hur postliberalismen och postmarxismen samverkar och vad som ser ut att bli deras reella eller potentiella konsekvenser. För å ena sidan innebär deras inre logiker - oavsett om huvudfokus är på identitetspolitik eller ekonomiska och materiella dimensioner - både var för sig eller i samspel med varandra, att människor, framför allt etniska svenskar, bör ge upp sin kulturella och nationella identitet till förmån för mångkultur och en alltmer djupgående globalisering.

Men i och med det finns heller ingen anledning att stanna i Sverige och till exempel bekosta invandrings- och integrationspolitiken. En logisk följd av den kosmopolitiska individualismen är att man lika gärna kan söka lyckan i attraktiva, och till viss del kulturellt närbesläktade länder som till exempel Schweiz, Australien eller Kanada. Samtidigt inbegriper, framför allt postmarxismen, att man som svensk medborgare - i synnerhet som etnisk svensk eftersom man då är särdeles privilegierad och därmed har ett extra ansvar för att sona sin inneboende synd medelst betalning och annan botgöring - bör stanna kvar och ställa upp för Mänskligheten.

Ännu ett exempel på det som med Avpixlatprosa kan kallas PK syntax error, och ännu ett uttryck för den svenska globaliseringsparadoxen.

söndag 23 november 2014

Svenskt jordbruks historia - del 3

I denna tredje del om det svenska jordbrukets historia, tittar Nomen nescio närmare på ungefär första halvan av den så kallare nya tiden, framför allt 1700-talet. Men detta sekel kan inte förstås som isolerat från det som skedde tidigare, i den fas som innebär slutet av den svenska medeltiden och början av den nyare tiden.

Under 1500- och 1600-talen byggdes statsapparaten ut i och med att nationen Sverige successivt bildades, avgränsades och konsoliderades. Detta ledde i sin tur till ökad produktion, men utvecklingen var kurvlinjär snarare än linjär, bland annat på grund av upp- och nedgångar i jordbruksindustrin, inte minst som en konsekvens av ett antal synnerligen ogynnsamma missväxtår. Det skedde visserligen en påtaglig teknologisk utveckling men denna var inte alltför omfattande och revolutionerande, och under 1500-talet fanns alltjämt feodala strukturer som betingade förutsättningarna för produktion, distribution och konsumtion.

Den ökade användningen av järn var dock betydelsefull, liksom påtaglig befolkningstillväxt - det fanns inga motsvarigheter till pesten som ledde till lika omfattande -minskningar, även om demografiska kurvor alltid förekommer under historiens brokiga lopp. Socialt påbördades många jordbrukare tunga skatter under senmedeltid, men efter bland annat det centrala Engelbrektsupproret (1434-1436) skedde påtagliga lättnader, vilka dock inte allena kunde råda bot på produktionsunderskottet som skedde på grund av agrara kriser. Man kan delvis säga att naturen har sin gilla gång, åtminstone i pre-moderna tider men i viss mån gäller det än i dag. Blir det goda skördar så blir det, och vice versa.

Det finns också en väsentlig utrikespolitisk dimension med i bilden - den ökade utvinningen och sedermera exporten av järn, koppar, tjära och pottaska var tänkt att delfinansiera Sveriges krigföring. (Som historikern Niall Ferguson har förkunnat tenderar krig att leda till ökade vetenskapsinnovationer.) Det är dock svårt att på ett entydigt sätt säga hur detta har påverkat jordbruket men stort fokus riktades åtminstone mot andra områden.

Under mitten av 1700-talet reste den svenske pionjären Carl von Linné land och rike runt och bildade sig en fördjupad förståelse för bland annat svenska jordbruksförhållanden. Han konstaterade, i enlighet med det som förkunnades i det första inlägget om landmassans geologiska förutsättningar, att Skåne - med sin morän och därmed sina leriga och kalkrika jordar - var särskilt viktigt för spannmålsproduktionen, och det gäller inte minst under 1700-talet. Vissa skånska byar bestod rentav av 40-50 gårdar, och för övre klasser fanns också talrika säterier, sammanlagt cirka 130 stycken vid denna tidsperiod, där naturligtvis även människor från lägre klasser arbetade. Linné imponerades av herresätenas arkitektoniska och estetiska prakt och ansåg många av dem vara slottsliknande. Densamme iakttog delvis motsvarande förhållanden i det bördiga Uppland, om än i mindre utsträckning.

Säteriernas dominans i förhållande till vanliga bondgårdar berodde inte minst på större antal (nöt)kreatur, men även goda ängs- och åkermarker som medförde stora höskördar. Det uppstod på så vis också gynnsamma växelverkansprocesser eftersom bättre utfodring innebar bättre mjölkproduktion. De som skötte merparten av jordbruken vid säterierna kallades frälsebönder (mer om frälsejordar nedan) men de rent praktiska göromålen utfördes i regel av drängar.





Stora andelar av exempelvis Småland, södra Östergötland, Västergötland och Närke hade dock desto surare och följaktligen sämre jordbruksjordar. Svedjebruk ledde emellertid till att det åtminstone temporärt gick att anlägga större jordbruksbara ytor av totalarealen i dessa regioner. Produktionen av animaliska produkter så som kött, ost, och smör ökade, delvis som en följd av att människor nödgades att fokusera på annat slags produktion, särskilt i gränstrakterna mellan skog och slätt där man inte riktigt kunde förlita sig på spannmålsproduktion. Noterbart är att även slöjdproduktionen, -distributionen och -konsumtionen ökade och blev en allt viktigare näringsgren för (tidigare) jordbrukare i delar av framför allt södra och mellersta Sverige. Längs kusterna, till exempel i Bohuslän och på Gotland, hade fisket av naturliga skäl stor betydelse. På grund av dåliga intranationella kommunikationsmöjligheter fick många lov att röra sig inom begränsade områden och ta till vara på de förutsättningar som fanns lokalt och regionalt. Detta var som bekant innan utvandringen till Amerika.

I Bergslagen betydde utvinning av järnmalm väldigt mycket - malmen gjordes till tackjärn och omformades därefter till smidbart järn - och denna något oskarpt definierade region hade inte förärats några kalkrika moränjordar. Järnet stod vid 1700-talets början för cirka 70% av Sveriges totala export. Svenskar har förmått att ta tillvara på sina naturresurser.

I norr fanns en gräns som blivit kallad limes norrlandicus, vilket avser ett slags biologisk och kulturell "Norrlandsgräns", vid ungefär linjen Karlstad-Strömstad-Gävle. Ovanför denna tänkta gräns var områdena i regel glesbefolkade, även om det norrländska åkerbrukets betydelse inte skall förminskas. Som konstaterades i det första inlägget är Norrlands geologiska förhållanden varierade, om än generellt sett naturligtvis påverkade av mycket låga temperaturer under vinterhalvåret som medför väldigt korta odlingssäsonger. I likhet med andra områden av landet som präglats av sämre jordbruksförhållanden, satte detta också fart på produktionen av animaliska produkter, saluslöjd, och sedan en alltmer utvecklad virkesindustri. Den mycket låga befolkningstätheten, för det fåtal som bebodde de norrländska markerna, ledde i sin tur till fruktbara förutsättningar för jakt. För samernas vidkommande ersattes dock jakt och fiske gradvis med omfattande renskötsel. På sätt och vis var samerna privilegierade vid denna tidsperiod, även om Linné anmärkte på deras alltför ensidiga fiskdiet som inte föreföll hälsosam.

Ägarfrågan är återigen central och tämligen komplicerad: Vilka ägde jordarna och på vilka villkor? Jag skall bara återge några grunddrag. Man kan dela in ägandet genom så kallade jordnaturer, som i sin tur inlemmades i tre ungefär lika stora andelar - skattejord, kronojord, och frälsejord. Skattejorden ägdes primärt av vanliga bönder, kronojorden av staten och delvis även militärer, präster och ämbetsmän, och frälsejorden av adelsmän. Det kan tyckas en aning semantiskt missvisande då man automatiskt torde förknippa frälsejord med kyrkan. Dock fanns en närmast egen underkategori till kronojorden kallad kyrkojord - än i dag bebos en hel del så kallade prästgårdar av olika slag och omfattning och sedan år 2000 tillfaller detta slags kronojord Svenska kyrkan. Staten beskattade de två första kategorierna med grundskatt och "jordräntor".

Det fanns stora regionala skillnader mellan jordnaturerna, men eftersom de flesta var bönder utgjorde skattejorden det största antalet ägda jordbruk, oavsett om det rörde sig om små jordbruk eller flera bondgårdar. Andelsmässigt var dock skattejorden mycket liten i framför allt Stockholm, Uppsala, Halland, Kristianstads län och Malmöhus där i stället frälsejorden dominerade; denna var dock avgjort mer sällsynt i Norrland, Dalarna och på Gotland. Kronojorden var andelsmässigt dominerande i framför allt Östergötlands, Blekinge och Kalmar län.

Inte heller detta referat fokuserar särskilt mycket på politiska, ekonomiska, sociala och kulturella dimensioner, utan snarare på geologiska och materiella sådana. Man kan dock behöva tillägga lite grann om de feodala strukturerna som delvis alltjämt levde kvar i samband med det svenska jordbrukets framväxt och då till viss del genom beskattning som tillföll högre klasser, vilka möjliggjordes av ett visst produktionsöverskott även hos småbrukare. Det så kallade indelningsverket ledde dock till att bönderna gynnades, och i relation till klassmotsvarigheter inom andra delar av Europa hade de svenska bönderna bättre förhållanden i det avseendet. Ett incitament från statens sida var att en utarmning av bönderna skulle innebära att dessa inte kunde användas i reell eller potentiell krigföring varpå en viss asymmetrisk ömsesidighet uppstod. Reguljära soldater har därmed haft vissa förmåner, om än aldrig utgjort någon ens med dåtidens mått mätt särskilt förmögen samhällsgrupp. De individer och grupper som i allmänhet tycks ha haft de allra sämsta materiella förhållandena utgjordes av så kallade inhyseshjon och backstugusittare. En inte obetydlig andel av dessa var kvinnliga änklingar och vissa av dem försörjde sig endast som tiggare. De som blev inhysta hos jordägande bönder kunde dock hålla sig flytande genom lönearbete.

I nästa inlägg ligger fokus på 1800- och tidigt 1900-tal.

tisdag 18 november 2014

Svenskt jordbruks historia - del 2

I denna andra del av det svenska jordbrukets historia - som utgår från fembandsverket med samma namn - tittar Nomen nescio närmare på medeltiden, som i ett svenskt sammanhang utgör en period omfattande cirka 700 år, från 800-tal till och med 1520, då den så kallade nyare tiden inleddes. Medeltiden påbörjas och avslutas vid olika tidpunkter i olika delar av Europa, och renässansen är som bekant ett kontinentalt snarare än norrönt fenomen, även om Sverige och andra nordiska länder givetvis har påverkats av kontinentala impulser även under sin respektive medeltid.

På grund av att politiska, ekonomiska, kulturella, sociala och filosofiska aspekter brukar vara frekvent förekommande på denna blogg, ämnar jag dock att - för omväxlingens skull - fokusera mer på den materiella och ekologiska kulturen. Delvis beror detta på att jag föreställer mig att många läsare redan är tämligen bekanta med medeltidens samhällssystem och sociokulturella förhållanden, samt digerdöden, men desto mindre bevandrade beträffande jordbruk och närliggande fenomen.

Som tidigare nämnts är de förefintliga uppgifterna betydligt fler än i jämförelse med pre-medeltida perioder men samtidigt mindre omfattande än efter nationalstatens konsolidering. Forskningen är beroende både av arkeologiska fynd och historikers filologiska aktiviteter - utöver lagar och andra, inte sällan religiösa texter, är mer eller mindre bevarade trästycken av olika slag de företeelser som experter tenderar att basera sina historiografier på. (Bland bevarade texter är Heliga Birgittas alster i en klass för sig.) Dopfuntar och andra stenföremål är också av relevans, samt kyrkokonst och annan konst, som ofta importerades från Nederländerna och Nordtyskland. Runstenar är ett annat slags viktig källa, liksom norsk och isländsk litteratur, som dock av naturliga skäl säger mindre om svenskt jordbruk. En del jordbruksrelaterad konst var förskönande, ungefär som vår tids reklam - åkrarna och redskapen avbildades finare än de troligtvis var i verkligheten. Många torde också känna till att det nedtecknades regionala lagar, där Västgötalagen torde vara den mest kända.

Av källorna utgår man från att nyodlingar, framför allt i norra Sverige, kunde ske ganska fritt. Denna expansion var gällande för stora delar av Europa och hängde samman med befolkningsökningar, varpå -minskningar växelvis skedde, i senmedeltidens fall naturligtvis på grund av digerdöden. Adeln kunde vara involverad i detta, vilket bland annat tycks ha gällt Älvdalen i norra Sverige. Vid Piteälven gjorde bland andra den högadlige Nils Asbjörnsson sig en förtjänst på jordbruksexpansion. Vi får genom ortsnamnsforskning också veta att suffixet -ryd betyder röjning, och suffixet -boda avser ett nyttjat utmarksområde.

De av jordbrukare bebodda husen, som givetvis kunde ha olika utseende beroende på en rad olika orsaker, är ett intressant delområde i sig och påvisar den utvecklade timmermansteknik som gjorde sig gällande i och med korsvirkeshus i Skåne och knuttimrade hus i norr. Detta hängde samman med innovationer på verktygsfronten. Loftbodar, som introducerades först under 1400-talet, var en del av gården. Sädeslador och häststall hörde vanligen också denna till, liksom logen, ett fenomen som tros ha vuxit fram under 1300-tal.



Kattlunds gård i Grötlingbo på Gotland - det enda bevarade om än partiellt restaurerade fähuset från medeltiden


Beträffande åkrarnas beskaffenhet var dessa i regel små, och på dessa samt ängar - inte minst den torra hårdvallsängen - användes vidvinklad kortlie och andra jordbruksredskap som var en del av en sammanhängande, kumulativ teknikutveckling. Andra redskapsinnovationer är till exempel järnskodd spade, årderbill, hacka, skära, järnskodda hävstänger (spett), skovel (ett slags skyffel, som alltså användes för att flytta jord), samt olika slags räfsor. Inom ramarna för skogs- och svedjebruk var yxans roll central.

Plogen och ådret var tillsammans med båtar den svenska medeltidens mer komplexa teknologiska företeelser, vilket påvisas genom det aktuella verkets illustrationer. Regionala skillnader har förekommit; exempelvis användes primärt fyrsidig plog i Värmland medan man i Skåne (och Danmark) använde hjulploge. Järnbill kom omkring år 1000 att nästan helt ersätta träbill, och var till åtminstone en början en dyrbarhet för merparten av brukarna. Järnanvändningen kom successivt att öka. Vattenkvarnen infördes relativt sent i norra Europa, i och med att den funnits i Romerska riket långt tidigare. Väderkvarnen spreds dock förhållandevis snabbt via Västasien och var en integral del av Europas kultur under 1100-tal.

I kombination med betande djur formades parkliknande landskap, mer eller mindre steniga, och med en stor andel ogräs som generellt tolererades (kanske för att det var svårt att handskas med). Torv användes som gödsel, men mot slutet av denna epok blev boskapsgödsel viktigt i sammanhanget, vilket i sin tur gjorde odlingarna mer näringsrika. Bol, attung och markland användes som måttenheter, i Skåne respektive Östergötland och Mälardalen. Skatteförpliktelser och bestämmelser inom byalagar ledde till att sådana ansågs väsentliga för att inte upplåta mer mark än vad som ansågs tillåtet för respektive brukare. Byalagen samarbetade även beträffande inhägnadsarbete - att avgränsa med hjälp av inte minst gärdesgårdar, vilket utgjorde ett ganska omfattande socialt förpliktelsekomplex - och skapade gemensamma tegskiften (även kallade solskiften). Precis som på många andra håll i världen, som exempelvis delar av Östasien, har adelns markägande skapat missbelåtna bönder i periferin under motsvarande europeisk medeltid och orsakat uppror.

Odlingsmässigt dominerar korn och vete den svenska medeltiden, och råg förefaller att ha utgjort endast fem procent av den totala skördade mängden. Rågets omfattning kom dock att öka på senare tid, varför är emellertid mindre klart. Korn kallades för övrigt inte sällan bjugg, vilket betyder säd i allmänhet. Ärter, bönor, rovor och hampa odlades också, samt givetvis humle för öltillverkning, något som skedde i trädgårdar.

Oxar och hästar var de gängse dragdjuren, men regionala skillnader förekom därvidlag. I vilken utsträckning gemene brukare ägde småkreatur som får, getter och grisar visavi nötkreatur är tämligen oklart men vissa uppgifter, som grundats på studier av benfragment från boskap, visar på att de sistnämnda utgjorde cirka 60-80% och de mindre djuren 20-40% av det totala antalet ägda djur. På grund av resursbrist var dessa ofta mycket undernärda, och man nödgades att använda undermåliga vegetabilier för att hindra dem från att dö av svält. Undernäring ledde också till att människor i gemen blev kortare än sin genetiska potential, men faktum är att under vissa medeltida perioder förefaller genomsnittslängden ha varit högre än i åtminstone början av den nyare tiden.

En annan viktig dimension var dikesgrävningen - från och med ungefär 1200-talet och framåt - vilket bland annat separerade smågårdar från varandra. Dessa var av förklarliga skäl dock inte lika djupa och breda som åkerdiken. Lagar föreskrev hur omfattande dessa skulle vara, och hur brunnar skulle hanteras och vilket ansvar som tillskrevs för att exempelvis inte djur fick lov att ramla ner i dem.

I den mån man ändå bör säga några kompletterande saker om sociokulturella förhållanden är det att kvinnor tenderade att primärt sköta inomhusarbete och barnpassning medan män följaktligen i första hand ansvarade för utomhusrelaterade göromål. Träldomen kom både "de jure" och "de facto" att vara avskaffad under 1330-talet, vilket markerade slutfasen av en gradvis avvecklingsprocess. Förhållandena var därvidlag inte dikotomiska, utan snarare trikotomiska, och det fanns därmed mellanformer mellan fria och ofria individer och grupper. Frigivningar av tidigare livegna hängde samman med den ovannämnda nyodlingsexpansionen.

Naturligtvis fanns också mycket distinkta klasskillnader, varför en fri men i lägre rang inordnad individ i princip levde under slavliknande förhållanden. Adeln och prästerskapet bildade samhällets dominerande strata, och de förra var militärt överlägsna lägre samhällsklasser och kunde ofta handskas med en större mängd upproriska bönder utan vidare. Lågadeln samarbetade inte sällan med högadeln, och hade administrativa uppgifter och viss möjlighet till "klassklättring" inom sin sociala kategori. Denna vertikala klassdimension var dock tvåsidig, såtillvida att de lågadliga i vissa skeden, inte minst under den innan digerdöden förestående agrarkrisen, kunde degradera till att bli storbönder; gränserna mellan de två sistnämnda kategorierna var sällan knivskarpa.

En annan intressant och inte nödvändigtvis helt välkänd aspekt är äganderätten, och under senmedeltid förekom utöver fria jordägande bönder också storgård respektive bondgård. Det sistnämnda blev på så vis ett slags mikrokosmos för det större feodala systemet med ett respektive decentraliserat "centrum" och dess tillhörande periferi.

I nästa inlägg behandlas det svenska jordbruket i förhållande till ungefär första halvan av den nyare tiden.

söndag 16 november 2014

Svenskt jordbruks historia - del 1

Av den oräkneliga mängd delämnen, epoker och aspekter som om svensk historia som är möjliga att belysa, ämnar jag redogöra för några huvuddrag i vår jordbrukshistoria, vilket sker ut ett diakront perspektiv - över tid. Det är ett sätt att ta upp någonting väsentligt, som till stor del har format det som vi svenskar är i dag, samtidigt som det påvisar hur väsensskild (sen)moderniteten är från de agrara samhällen som har funnits tidigare; det var inte länge sedan som merparten försörjde sig som jordbrukare medan de fåtaliga småbruken i dag blir allt färre, parallellt med att storbruken upplever politisk-ekonomiska bekymmer.

Utgångspunkten är verket Det svenska jordbrukets historia, vilket publicerades i fem band åren 1998–2001. I detta första inlägg redogör Nomen nescio för det allra tidigaste jordbrukets historia, varpå senare inlägg följaktligen behandlar senare historiska perioder och de tillhörande aspekter som inte redan har tagits upp.

Fynd från flintskäror, i kombination med andra arkeologiska data, är det som ger möjlighet att sätta samman en historiografi av det här slaget och säga någonting om hur jordbruket var beskaffat i arkaisk tid. Senare i historien, till exempel under medeltid, är kvalificerade gissningsövningar färre eftersom ortnamn, köpehandlingar med mera ger klarare indikationer på vad som faktiskt har skett. I modern finns tid omfattande tillika vederhäftig jordbruksstatistik.

Introduktionen av jordbruk i Skandinavien skedde för cirka 6000 år sedan, på gränsen mellan mesoliticum och neoliticum. En av de huvudsakliga ämnesdiscipliner som studerar detta område kallas paleoekologi, vari danske Johannes Iversen (1904-1971) är en centralfigur. Dennes kulturekologiska, lagbundna cykliska modell förefaller dock alltför förenklad sett till senare skeden av jordbrukshistorien, under vilka människans påverkan gör förloppen mer komplexa. Det är i alla händelser i och med den senare epoken relevant att tala om kulturlandskap, det vill säga geografiska och fysiska landskap som har påverkats av människors handlingar och inte bara existerar i sig själva. Jordbruket var givetvis väsensskilt för så lång tid sedan, och få redskap användes i det extensiva jordbruket - man använde händerna, hade inget gödsel, och människan som brukade jorden behövde inte vara särdeles effektiv eller energisk.

Den geologiska dimensionen är oerhört viktig i sammanhanget, vilket också betonas i ett tidigt skede av verket. Exempelvis är kalkrika berg av stor betydelse, eftersom kalkrika jordar innebär fruktbara förutsättningar för gynnsamt jordbruk. När det så kallade urberget vittrade sönder efter den senaste istiden bildades till stor del desto mer näringsfattiga jordar. Dock har Mellansverige givits näringsrika jordbruksmarker, ofta kalkrika sådana. Även nuvarande Skåne, Gotland, Öland och de som vi idag känner till som de östgötska slätterna har haft goda förutsättningar i det avseendet och har det delvis alltjämt. Värt att notera är att de flesta regioner i nuvarande Sverige är mångfacetterade, och det gäller inte minst i norr, där gynnsamma jordbruksområden varvas med fjäll-, barrskogs- och myrområden som är tämligen lönlösa att söka odla i anslutning till.

Som många torde känna till är det specifikt jordmånen, det översta skiktet, som är det allra viktigaste ur agrar synpunkt. Sura podsoljordar, nära barrskogsområden, är det man helst vill undvika. Leriga jordar är desto mer gynnsamma.

Klimatet är självfallet också av vikt, i flera hänseenden. Temperaturväxlingar under året och sett över längre tidsperioder, samt humiditet, är två viktiga variabler därvidlag. Landmassan som i dag utgör nationalstaten Sverige var i genomsnitt två-tre grader varmare för 6000 år sedan, och nederbördsmängden har successivt ökat. Mängden och andelen ädellövskog var desto mer utbredd, och därmed växte alm, ask, lind och hassel och hörde på så sätt till vanligen förekommande trädslag i det näringsrika humus.

Bokskog växte sedermera fram och bredde gradvis ut sig för cirka 3000 år sedan, medan den i dag dominerande granen likaledes bokstavligt talat började rota sig vid ungefär samma tidsperiod. Granen trivs i kallare och våtare regioner och har därmed gynnats av de ovannämnda klimatförändringarna. Enkel men inte desto mindre utbredd skogsröjning har i sin tur gjort landskapen öppnare och skogarna mindre täta än i tidigare skeden, och betesdjur har också haft påverkan på erosion och varit en central del i den naturliga gödslingsprocessen. Det rör sig då tveklöst om ett kulturlandskap, där människan lever i samspel med sin geologiska omgivning. Mer om det i senare inlägg.





söndag 9 november 2014

Interstellar

Den senaste tidens potentiella blockbuster är nästan dagsfärska Interstellar, som hade premiär på svenska biografer runtom i landet i fredags, med Matthew McConaughey (1969-), känd från bland annat filmen A time to kill (1996) och betydligt bättre tv-serien True Detective (2014), i huvudrollen.

Intresset för naturvetenskap och ekologiska hinder och möjligheter i en värld som alltmer tär på planeten Tellus materiella resurser är ständigt aktuell, vilket i sin tur tenderar att spegla en hel del populärkultur, både alternativ och mainstream.

Kopplingen till den breda genren science fiction blir då också naturlig, och det finns även fog för fler "realistiska" eller åtminstone hypotetiskt realistiska överlappningar mellan det futuristiska och dystopiska, och det som sker i vår redan högteknologiskt förankrade samtid.

Följaktligen är det även logiskt att det blir mindre fokus på utomjordingar och sensationella parallella galaxer med tillhörande aparta varelser, och mer på existentiella och vetenskapliga ämnen och spörsmål i Interstellar. Som jag ser det har väletablerade regissören Christopher Nolan, känd för bland annat briljanta Memento och den mer kommersiellt gångbara Batman-trilogin, ringat in ett intressant område och åtminstone sett till de större konturerna fogat samman ett relevant manus.

Problemet är dock att inuti detta ramverk finns oerhört många brister, både narrativt, tematiskt och dialogmässigt. Det beror visserligen på ens egna referenspunkter, men många tittare torde uppleva att de existentiella, ontologiska och epistemologiska aspekterna förefaller både förutsägbara och finesslösa - Maria Ferm framstår nästan som en djupare filosof än Nolan därvidlag.

Audiovisuellt finns det visserligen en del mer ödesmättade och melankoliska utsnitt, som för tankarna till både The Fountain (2006) och Kubricks kultfilm 2001: A Space Odyssey (1968), men den utstuderat amerikanska stämningen - med en inte obetydlig andel obligatoriska fånerier - i kombination med en hel del rena klichéer och stundtals undermåliga dialoger, gör det till en på sin höjd ganska medioker skapelse.

Dessutom är den väldigt lång, nästan tre timmar, vilket i och för sig nästan helt har att göra med sammanhang - en del filmer är, tvärtom, alltför korta - men när det förekommer minst sagt förutsägbara inslag och förtroendet för innehållet redan har underminerats på ett tidigt stadium, finns det all anledning att fråga sig varför man har betalat 150 kronor och slösat bort nästan tre timmar av sitt - fast allt är ju relativt! - korta jordeliv.




fredag 7 november 2014

Översiktligt om Japans ekonomi i nutid

Internationellt och utrikespolitiskt är det många i Sverige som oroar sig över företeelser som IS, ebola och förhoppningsvis även USA:s krigshets, fenomen som inte är oavhängiga varandra, och i vilket fall som helst kan få omfattande konsekvenser på många olika nivåer. Ja även för trygga Sverige och de som vistas i landet.

Intranationellt och inrikespolitiskt är bostadsbrist, vilket bland annat hänger samman med invandring och kräsenhet - två fenomen som inte heller de nödvändigtvis saknar samband med varandra eftersom många inte vill bo i till exempel Norsborg, trots att det torde finnas både ettor och tvåor lediga där - och en förestående bostadsbubbla som eventuellt spricker.

Vad som också är viktigt att ta fasta på - vare sig man så att säga vill det eller inte - är vad som sker i och med andra större länders ekonomiska eller snarare politisk-ekonomiska utveckling. I det avseendet är USA, Kina och Ryssland oerhört tunga pjäser på den globala spelplanen som behöver belysas med vissa mellanrum.

Hur är det då med Japans status, en annan omfattande maktfaktor i sammanhanget? Många känner till att landet har genomgått en mycket påtaglig ekonomisk boom i efterkrigstid som har lett till att den seglat upp till att vara världens näst största ekonomi under merparten av det man rimligen kan kalla det senmoderna tidevarvet (nu trea efter USA och Kina), men också haft sina beskärda delar av problem och sedan många år befinner sig i ett slags trögrörlig recession som innebär att statsskulden skenar i väg och tillväxten är alltför liten för att "råda bot" på det. I färska artikeln "Big Bazooka's"The Economists hemsida ges en del insikter i frågan. Det sägs bland annat:

Japan prizes caution and consensus. So it was remarkable when the Bank of Japan (BoJ) suddenly promised to buy ¥80 trillion ($705 billion) of government bonds a year until the economy is clear of deflation—and the government’s huge pension fund joined it, saying that it would double its holdings of Japanese and foreign equities. With annual purchases equivalent to over 15% of GDP, the BoJ is venturing into new territory. Relative to the economy, its balance-sheet will dwarf those of the Fed, the Bank of England or the European Central Bank.

The move was prompted by what the BoJ’s governor, Haruhiko Kuroda, described as a “critical” moment in Japan’s attempts to escape from deflation. Getting inflation up is central to the economic programme of the prime minister, Shinzo Abe. Mr Kuroda recently promised that core inflation would never again fall below 1%. But after a rise in the consumption tax in April, the economy slowed and in September core inflation dipped to Mr Kuroda’s threshold
.

Centrala gestalter inom de inhemska politisk-ekonomiska sfärerna har alltså vågat sig på ett tämligen djärvt initiativ för att på så sätt söka ta itu med Japans sedan länge oroväckande deflation. Likaledes tunga aktörer inom landet varnar dock för att en redan svag yen kan komma att bli ännu svagare, vilket påverkar hushållskonsumtionen i ett skede där reallönerna sjunker, något som följaktligen påverkar den nationella ekonomin på makronivå. För att klara trycket måste Shinzo Abe och hans, enligt The Economist inte tillräckligt handlingskraftiga administration, eventuellt höja inkomstskatterna, men även det är ett riskfyllt företag i ett skede där den privata konsumtionen inte är tillräckligt omfattande.

Vad som föreslås som botemedel är följande trestegsraket, som i sig utgör en svårbemästrad balansgång, "Boldness in monetary expansion; boldness in structural reform; caution in fiscal contraction. It will be a delicate operation: but Japan’s situation is indeed very delicate."







Relaterade blogginlägg
Copyriot - spridda anteckningar kring Japan, valutakrig och bitcoin
Copyriot - frågetecken kring Japan
Cornucopia - Hur länge överlever den japanska nolltillväxtekonomin?


lördag 1 november 2014

Terje Østebø om salafism och wahhabism

I detta nu och sedan en tid tillbaka pågår en både kurdisk och västerländsk motoffensiv mot IS, Islamiska staten - det fruktansvärda islamistnätverk i framför allt Irak som hämtar sin näring från de intimt relaterade moderna strömningarna wahhabism och salafism, som i sin tur har beröringspunkter med al-Qaidas idéer och metoder.

Jag har tidigare skrivit en del om båda dessa företeelser men då har det skett utan att förklara hur fenomenen har vuxit fram historiskt och med Saudiarabien (och i viss mån även Syd- och Sydostasien) som enda konkreta exempel.

Den norske religionsvetaren Terje Østebø har i verket Localising Salafism (2009) dock undersökt salafism utifrån ett annat lokalt och regionalt perspektiv, närmare bestämt Baleprovinsen i Etiopien. I inledningen av detta poängterar han varför begreppen salafism och wahhabism, trots sin semantiska likhet och idéhistoriska överlappningar, bör hållas isär:

Whereas I will return to the issue of Salafism more in detail in the next chapter, some remarks on my understanding and usage of the term are in order. The word itself is derived from the Arabic al-salaf al-sālih, “the pious ancestors”, and refers to a theological trait within Islam emerging during the Abbasid Caliphate. Although I in this study use the term in connection with the teaching Shaykh Muhammad ibn ʿAbd al-Wahhāb, it does not mean that I equate Salafism with Wahhabism. The reason for my avoidance of the term Wahhabism is its pejorative connotations, rejected by all Salafi informants.

Vidare betonas att salafism inte bör sammanblandas med den modernistiska så kallade Salafiyya-rörelsen som växte fram i 1800-talets Egypten, influerad av idéer från Jamāl al-Dīn al-Afghāni, Muhammad ʿAbduh, och Rashīd Rida.

Eventuellt kommer jag att utveckla detta mer längre fram, men tills vidare får detta räcka om de här företeelserna. Få behöver vara experter på detta område, men det är bra om en del grundläggande kunskap sipprar ner till alla de som intresserar sig för vad som sker i anslutning till konflikterna med IS.






Relaterade blogginlägg
Israel, IS och den dualistiska omvärldsanalysen
Pakistan - en översikt
Wahhabism
The Raid: Redemption