söndag 31 augusti 2014

Pakistan - en översikt

Den immigrationsrelaterade våldtäktsproblematiken är välkänd och har diskuterats i ett flertal inlägg på den här bloggen, bland andra detta. Socialpsykologen Byron M. Roth beskriver den generella bilden för Europa i allmänhet och England i synnerhet på följande vis i sitt alarmistiska verk The Perils of Diversity:

Equally troubling is the growing problem of rape, especially gang rape by young Muslim men. The authorities also have downplayed this because it is so glaringly an indication of the failure of assimilation, especially with regard to European standards on the relations between the sexes. The rape of women charged with immorality is sanctioned in many Muslim societies, but it is altogether abhorrent to Europeans. These rapes can be broadly put into two categories. On the one hand, there is rape of Muslim girls deemed immodest and too Europeanized by Muslim standards. On the other, there is the rape of European women by Muslim men who claim that European women, by their dress and demeanor, invite sexual predation. The first involves the importation of alien values into Europe while the second is a direct assault on the European way of life.

Mer specifika och omfattande fall gäller exempelvis den mycket motbjudande våldtäktsepidemin i Rotherham i England som härförleden uppdagats på bredare medial front, vilket Oskorei nyligen skrev mycket utförligt om. En del kritiker är kanske överdrivet alarmistiska när det gäller vissa aspekter som kan relateras till snabbt förändrade demografiska mönster i europeiska länder, och man bör aldrig essentialisera någon grupp, vilket Steven Pinker skickligt påpekar i The Better Angels of our Nature:

People sort other people into mental pigeonholes according to their affiliations, customs, appearances, and beliefs. Though it’s tempting to think of this stereotyping as a kind of mental defect, categorization is indispensable to intelligence. Categories allow us to make inferences from a few observed qualities to a larger number of unobserved ones. If I note the color and shape of a fruit and classify it as raspberry, I can infer that that it will taste as sweet, satisfy my hunger, and not poison me. Politically correct sensibilities may bridle at the suggestion that a group of people, like a variety of fruit, may have features in common, but if they didn’t, there would be no cultural diversity to celebrate and no ethnic qualities to be proud of. Groups of people cohere because they do really share traits, albeit statistically. So a mind that generalizes about people from their category membership is not ipso facto defective. African Americans today really are more likely to be on welfare than whites, Jews really do have higher incomes than WASPs, and business students really are more politically conservative than students in the arts–on average. The problem with categorization is that it often goes beyond the statistics. For one thing, when people are pressured, distracted, or in an emotional state, they forget that a category is an approximation and act as if a stereotype applies to every last man, woman and child. (…) Finally, people tend to essentialize groups.

Likväl finns det en mer eller mindre tydlig koppling till merparten av Rotherhamförövarnas nationella och religiösa bakgrund, nämligen landet Pakistan. Följaktligen skall Nomen nescio belysa några aspekter av detta land i mer övergripande termer. Grundläggande information har hämtats från The World Factbook, Landguiden och The Economist. Ytterligare några källor kompletterar dock bilden.

Pakistan är ett mycket stort land befolkningsmässigt, med cirka 180 miljoner invånare, och tillhör den överlag mycket befolkningstäta regionen Sydasien, där vanligen Afghanistan, Indien, Bangladesh, Bhutan, Maldiverna, Sri Lanka och Nepal också sägs ingå. Landet består av ett stort antal etniska grupper, vilka är nära knutna till ett respektive specifikt språk. Punjabi är den största och utgör cirka 44% av befolkningen. Andra större grupper är pashtun, sindhi och sariaki. Religiöst finns dock en betydande islamisk hegemoni - cirka 96% är muslimer varav merparten sunni, även om det också finns betydande mängder shiiter och sufier. Minoriteter utgörs främst av kristna och hinduer - längre bakåt i tiden fanns liksom i grannlandet Afghanistan även buddhister men de är i dag ytterst lätträknade.

Många associerar kanske Pakistan med talibaner och al-Qaida, vilket det finns fog för att göra. Det finns nämligen ett flertal till talibanrörelsen och/eller al-Qaida knutna grupper inom landet, till exempel Tehrik-e-Taliban. Sådana grupper kan i sin tur delvis förklara den stora mängden och andelen mord i synnerligen kriminellt belastade storstäder som Karachi, där sprängattentat inte har hört till ovanligheterna sett till de senaste decennierna.

Politiskt kategoriseras Pakistan som en hybridregim och får värdet 4,57 enligt 2012 års demokratiindex som sammanställts av The Economist Intelligence Unit. Historiskt finns en tydlig koppling till det brittiska politiska systemet, dess lagar, styrelseformer och traditioner, samtidigt som den postkoloniala utvecklingen har inneburit interna oroligheter och auktoritära militärregimer. I kombination med det distinkta islamiska inflytandet har det lett till en i huvudsak icke-demokratisk politisk kultur inom landet.

Ekonomiskt kännetecknas landet av låg tillväxt och jordbruket dominerar alltjämt för en stor andel av befolkningen. Textilier är en annan central näringsgren. Remitteringar från arbetande diasporapakistanier, som huserar i till exempel England och skickar hem pengar till vänner och släktingar, utgör också en relativt omfattande inkomstkälla för många. Utbredd fattigdom, som ofta går hand i hand med befolkningsökningar och urbanisering, och låg grad av utländska investeringar är två stötestenar för landet som är ett av världens allra fattigaste om man ser till inte minst BNP per capita.





Hur är det ställt med kvinnors övergripande situation? Landguiden ger följande beskrivning:

Kvinnornas svaga ställning i samhället är över huvud taget en viktig förklaring till den långsamma sociala utvecklingen. ”Hedersrelaterat” våld mot kvinnor är vanligt förekommande. Enligt Pakistans människorättskommission sker en våldtäkt varannan timme och en gruppvåldtäkt var åttonde timme. Troligen är övergreppen långt fler, eftersom de flesta sexualbrott aldrig anmäls. 2006 beslöt parlamentet att våldtäkter ska prövas av civila domstolar enligt vanlig straffrätt. Tidigare prövning i shariadomstolar tvingade en kvinna att styrka övergreppet med hjälp av fyra manliga vittnen, vilket innebar att de flesta våldtäktsmän gick fria och kvinnorna ofta dömdes för otukt.

Sydasien i allmänhet och det muslimska norra Indien och Pakistan i synnerhet är centrala områden för human trafficking, vilket framgår av bland annat The Red Book for Human Trafficking (2012). Mycket av denna förefaller dock inte prostitutionsrelaterad utan kan snarast beskrivas som illegal invandring till övriga Asien eller Europa. Men sexhandel och prostitution är tveklöst utbrett, bland annat för särskilt socialt utsatta pojkar och flickor, och mörkertalen torde vara omfattande. Det kan även nämnas att knappt hälften av landets invånare ej är läskunniga, vilket i sin tur ökar riskfaktorn för att bli socialt utslagen och följaktligen utnyttjad.

På makronivå finns det alltså inte särskilt mycket positivt att lyfta fram då landet kännetecknas av omfattande ekonomiska, sociala, religiösa, politiska och kulturella problem. På mikronivå finns det säkerligen en betydande andel lyckliga pakistanier och olika positiva företeelser, även om de rent materiellt inte sällan har det knapert. Vad gäller kopplingarna mellan diasporapakistanier och pakistanska sociokulturella värderingar tycks det finnas ett visst samband, inte minst om man betänker Landguidens ovan citerade beskrivning och utbredd barnprostitution.

lördag 30 augusti 2014

Aristoteles - den nikomachiska etiken - del 3

I denna tredje del ämnar jag sammanfatta och slutföra recensionen av Aristoteles mycket kända moralfilosofiska verk. Böckerna sex till och med tio behandlar till ganska stor del det som översättaren Mårten Ringbom - och som konstaterats är dennes insats måhända en aning tveksam i vissa avseenden - kallar karaktärssvagheter, inte laster, och fokus är då på motsatserna till karaktärsdygderna.

Det finns även en återkoppling till betydelsen av vanebildning och naturligtvis måttfullhet - karaktärsstark är den som är det i gemen, inte gör enskilda avsteg från den inslagna vägen, och vice versa. Många av resonemangen är klara och lättförståeliga men det finns också en del mindre träffsäkra utläggningar, bland annat då Aristoteles i bok sju kopplar diskussionen om njutning, "överdrivna njutningar" och närliggande fenomen till gudomlighet.

Själsuppfattningen är som jag ser det en av de mest rudimentära och bristfälliga delarna av Aristoteles tankevärld - mer än hans fokus på telos, som för övrigt, när det gäller etik mest handlar om att handla ändamålsenligt och alls inte måste innebära att det finns ett slags andlig ändamålsenlighet inneboende i världen. Därvidlag har man kanske inte samma nytta av hans analys som man kan ha i andra avseenden. Man kan dock än i dag tala om den "mänskliga själen" i en mer bildlig mening, och ur den synvinkeln är det mindre tveksamt att tala om "själ".

Desto mer intressanta är de utförliga och mångdimensionella diskussionerna om vänskap i bok åtta och nio. Aristoteles skiljer exempelvis på ungdomlig vänskap från då vuxna, än mer riktigt gamla människor, är vänner. Ungdomar har lättare att bli vänner men också upphöra att vara det, och han ser dem även som mer erotiska och känslosamma än vuxna och äldre. Den som har läst Alasdair Macintyre, särskilt After virtue, noterar att idén om gemenskap är särskilt viktig, både i fråga om mindre grupper och större sociala sammanhang. Det är dock ingen renodlad kommunitär gemenskap som idealiseras utan Aristoteles nämner även de vidare, mer kontraktsmässiga relationsmönster som tenderar att föreligga i större samhällen likt dåtidens stadsstater. Man skulle med moderna begrepp kunna kalla det ett slags syntes mellan gemeinschaft och gesellschaft. Aristoteles utläggningar påvisar också att filosofi och psykologi överlappar varandra, och även i det hänseendet finns det mycket som förefaller rimligt.

I den tionde och sista boken tas lustens problematik upp, och som väntat intar författaren en mellanposition gällande om denna ses som identisk med det goda eller som dess motsats. Lusten bör framför allt kombineras och balanseras med karaktärsdygder som klokhet och kan dessutom vara av flera olika slag, varför det inte utgör en enhetlig företeelse som är oberoende av kategori och sammanhang.

Den nikomachiska etiken är tillsammans med Politiken ett av de alster som man rimligen skall ha läst under en livstid och bör därmed stå med på en lista över det slags storverk som man ämnar ta itu med förr eller senare. Andra sådana är i förbigående sagt Platons Staten och betydligt senare av det slaget innefattar bland många andra Machiavellis The Prince, Lev Tolstojs Anna Karenina och Joseph Conrads Heart of Darkness. I detta diskuteras många av de moralfilosofiska grundfrågorna, och utöver det som i dag kallas dygdetik tangerar utläggningarna även de flesta andra slags etiker som sinnelagsetik, pliktetik och konsekvensetik, samt hedonism och egoism. Ehuru dygdetiken dominerar är Aristoteles position snarast blandetisk.

lördag 23 augusti 2014

"Borgerlig" brist på ideologisk renodling kan delvis förklara de partipolitiska motgångarna

Syncretic politics (eller politisk synkretism) kan användas i deskriptiva analyser lika väl som det kan användas normerande, med syftet att föreslå någonting konstruktivt och eftersträvansvärt. Härvidlag skall Nomen nescio enbart fokusera på det mer beskrivande när jag söker förklara varför de så kallade borgerliga partierna, kanske i synnerhet Moderaterna, men även de andra tre inte vinner mark utan tvärtom ser ut att bli klara förlorare i det förestående riksdagsvalet. Det handlar inte om att ge ett uttömmande svar utan endast om att föra några resonemang som kan ge vissa insikter i frågan.


När jag tidigare snuddat vid den typen av ämnen har det kunnat uppfattas som jag felaktigt tänkt mig att den svenska "vänstern" eller "oppositionen" går partipolitisk kräftgång. Så är inte fallet, men i Europa dominerar många "borgerliga" partier av antingen mjukkonservativ, högerliberal eller i några fall nationalkonservativ art, och faktum är att Alliansen har regerat två mandatperioder i sträck. Det är dock givetvis uppenbart att Moderaterna, liksom i synnerhet Kristdemokraterna och Centerpartiet, sett till trender över längre perioder, går bakåt i den statistiska opinionsutvecklingen.

En del av detta torde i min mening kunna förklaras med det som kan kallas bristande ideologisk renodling, vilket har snuddats vid både i samband med min recension av Paretos Eliters uppgång och fall och min genomlysning av Schweiziska folkpartiets framgångar. Reinfeldt et al har i grova drag blandat å ena sidan distinkta nyliberala ideologiska linjer och praktiker - kanske inte minst en relativt hög grad av privatisering av både skola och sjukvård - och å andra sidan omfamnat kulturvänsterns fokus i kulturella och sociala frågor. Detta behöver inte vara motsägelsefullt, men kan leda till problem för de relativt omfattande väljargrupper som exempelvis inte är alltför upprörda över ökade privatiseringar och utförsäljningar men samtidigt premierar lag och ordning och "sunt förnuft", även gällande asyl- och anhöriginvandring.

Troligt är att en klassisk liberalism, som utgår från nationalstaten snarare än gradvis rör sig i postnationell riktning, på många sätt hade varit att föredra. Konservatismen som politisk ideologi - i den mån det går att tala om en sådan - är mer eller mindre utdöd, men en klassisk liberalism, även uppdaterad till mer nutida förhållanden, hade kanske kunnat stå emot många av de företeelser som dagens så kallade borgerliga partier aktivt stödjer, vilket både rör ekonomiska, sociala och kulturella spörsmål.

Samma problem har i stort sett även Folkpartiet och Centerpartiet. Det förra är ett uttalat liberalt parti men mycket av liberalismen blandas dock med dels transnationella och hyperglobalistiska tendenser - med eller utan distinkt koppling till EU-projektet - dels den svenska vänsterns sociala och kulturpolitiska fokus i frågor som rör rasism, främlingsfientlighet, feminism och invandring.

Hade den svenska "borgerliga" alliansen valt en relativ homogen väg, där distinkt klassisk liberalism utgjort fundamentet i realpolitiken, hade de måhända varit klara vinnare i höstens val. Nu står de som klara förlorare.


Relaterat blogginlägg
Paul Gottfried - Liberalism vs. democracy

onsdag 20 augusti 2014

Aristoteles - Den nikomachiska etiken - del 2

För att denna bokrecensionen inte skall mynna ut i alltför många delar ämnar jag diskutera och belysa några utsnitt från bok två, tre och fyra i ett och samma inlägg. Det finns ett slags röd tråd och många övergångar som löper genom i stort sett hela verket, men det som ändå är kännetecknande för dessa tre är att flertalet centrala karaktärsdygder (frikostighet, storslagenhet, stolthet, ambition, godlynthet, uppriktighet etcetera) behandlas, och att utläggningarna om dessa tar sin utgångspunkt i vad som närmast är att betrakta som kardinaldygden, nämligen måttlighet.

Detta har att göra med att dygder, om än av olika slag, ofta måste förstås i relation till motsatser och ytterligheter för att vara eftersträvansvärda. Att vara modig är att vara något av ett slags mellanting mellan övermodig och feg, och motsvarande gäller för alla andra. Det intermediära - balansen eller gyllene medelvägen som eftersträvas av den dygdige (mannen) - kallar Aristoteles för motsatsernas relativitet:

Det finns alltså tre slags karaktärsinställningar, av vilka två är usla och baserade på respektive överskott och brist, medan en företräder medelvägens förträfflighet. Och samtliga står på ett visst sätt i motsats till varandra. Ytterligheterna är nämligen både den intermediära inställningens och varandras motsatser, medan det som befinner sig mittemellan står i motsats till ytterligheterna. På samma sätt som det likvärda är större än det mindre och mindre än det som är mera, så representerar de intermediära inställningarna överskott i förhållande till det bristfälliga och underskott i relation till överdrifterna i fråga om såväl känslor som handlingar.


Även om Aristoteles bitvis kan förefalla torr och tråkig jämte Platons kvicka dialoger - kvickhet är för övrigt ännu en av karaktärsdygderna - är han ändå en filosof som i allmänhet kan uppfattas som allmängiltig och delvis tidlös i sina resonemang om både politik och etik. Det finns många visdomar som ännu i dag torde ses som sunt förnuft, till exempel följande:

Men det är inte bara de själsliga bristerna som är frivilliga, också de kroppsliga lytena hos en del personer är av den arten att vi förebrår dem härför. Ingen tadlar dem som av naturen är klena, utan dem som är det på grund av bristande motivation och tillsyn. Samma sak gäller också för svaghet och invaliditet. Ty ingen förebrår väl en person som är blind av födseln eller till följd av en sjukdom eller en blessyr. Snarare hyser man medlidande med honom, medan alla troligen klandrar den som är det på grund av alkoholism eller någon annan form av tygellöshet. Av de fysiska lytena är de som beror på oss själva föremål för klander, medan de som inte beror på oss går fria. Och om det förhåller sig så, måste också de andra bristerna, som vi blir förebrådda för, bero på oss själva.

Möjligen är dock Aristoteles en aning naiv beträffande människors vilja och/eller förmåga att skilja på det som är en följd av arvsanlag och det som beror på individuell karaktär, vilket jag bland annat har belyst i mitt inlägg om gener och fetma.

måndag 18 augusti 2014

Stockholmscenterns valaffisch - en kort kritisk granskning

Många i politiken vill få dig att tro att du behöver välja mellan god ekonomi och god miljö. Så är det inte. Märkligt nog är det bara vi som pratar om att båda behövs.

Kanske beror det på att vår symbol är klövern. Klöver växer i naturen. Men klöver är också pengar. Stockholm, Sverige och världen behöver både klöver och klöver.


Så lyder sensmoralen i Stockholmscenterns inför de kommande valen aktuella affischen, som kan skönjas i till exempel huvudstadens kollektivtrafikmiljöer. Budskapet är lättförståeligt och slagkraftigt formulerat och mycket tilltalande: valet står inte, eller borde i varje fall inte stå mellan en rimlig och balanserad tillväxtekonomi och i huvudsak bibehållen natur, även i urbana miljöer. Se bara på Singapore, även om de också har sina beskärda del av problem som en följd av sin högteknologiska ekonomi.

Problemet är bara att Centerpartiet - kanske i synnerhet dess Stockholmsavdelning - saknar i stort sett all form av trovärdighet beträffande sambanden mellan det ovannämnda idealet och sina egna realpolitiska förslag.

För det första vill partiet kraftigt öka arbetskraftsinvandringen, vilket skulle innebära en hypotetiskt sett växande befolkning med miljontals invånare på längre sikt. Forskare som Alberto Alesina och Frank Salter är dock mycket skeptiska mot ett sådant förhållningssätt, och pekar i stället på mindre befolkningsmängder - gärna minskande - med med högre BNP per capita som eftersträvansvärt. Centerpartiet har alltså dubbelt fel i detta hänseende, eftersom både ekonomi och miljö belastas av massimmigration.

Även om invandring av olika slag kan vara rimligt och pragmatiskt i vissa spatio-temoporala sammanhang - Japan skulle exempelvis kunna ta emot några miljoner flyktingar och asylanter under de närmare åren och sedermera dra nytta av dem som arbetskraft - är det rimliga ändå att mänskligheten - i synnerhet vissa länder - inom ramarna för olika stater, söker minska den totala befolkningen, inte öka den.

lördag 16 augusti 2014

Aristoteles - Den nikomachiska etiken - del 1

Inom hela den världshistoriska moralfilosofins utveckling utgör Aristoteles verk Den nikomachiska etiken ett av de allra mest centrala och viktiga. Nomen nescio har i en del tidigare inlägg refererat till eller omnämnt detta, varför det är relevant att tittare närmare på det mer i sin helhet. Denna svenska översättning av Mårten Ringbom är från 1967 men bokförlaget Daidalos har givit ut det i ett flertal olika upplagor, den senaste från 2012. I likhet med en del tidigare verk har jag dock valt att dela upp recensionen i ett flertal inlägg. Denna första del behandlar några av resonemangen från bok ett, av sammanlagt tio böcker, som lika gärna skulle kunna kallas kapitel.


Mycket av analysen fokuserar kring frågor om förhållanden mellan olika verksamheter och de ändamålsenliga handlingar som ligger till grund för ett dugligt handlande. För till exempel en gitarrspelare gäller det att konsekvent, inte bara vid enskilda tillfällen, påvisa sin duglighet i fråga om gitarrkonsten:

Lås oss alla anta, att människans uppgift är en psykisk verksamhet i enlighet med ett förnufts resonemang eller en verksamhet som inte försiggår utan en tanke, samtidigt som vi säger, att uppgiften för en företeelse av ett visst slag är densamme som uppgiften för en god företeelse av samma slag. Det gäller t.ex. gitarrspelaren och den framstående gitarrspelarens värv och följaktligen också uppgifterna överhuvudtaget. Den övervikt som grundat sig på vederbörandes duglighet fogas sedan till uppgiften. Att spela gitarr är nämligen gitarrspelarens uppgift, medan en framstående gitarrspelare skall göra det väl. Om det nu förhåller sig så här (- dvs. vi antar, att människans uppgift är en viss livsform och att denna yttrar sig i en psykisk verksamhet och handlingar som är förenade med en tanke, samt att det dessutom är typiskt för en god människa att han eller hon fullgör sin uppgift väl och riktigt, och att varje prestation är väl utförd, när den realiseras enligt motsvarande duglighet - om så är) blir det mänskliga goda en psykisk verksamhet efter förtjänst eller duglighet. Och om det finns flera former av duglighet och förtjänstfullhet, är det en verksamhet i enlighet med den bästa och mest fullkomliga formen. >>Under ett helt liv<< måste vi dessutom tillägga. För en svala gör ingen sommar, och det gör heller inte en vacker dag. På samma sätt kan inte en enda dag eller en kort tid göra en person salig eller lycklig.

Och vad utmärker då lyckan och människans förhållande till den, enligt Aristoteles? Ett kortare citat kan inte göra utläggningarna rättvisa men ett sådant kan ändå sätta fingret på centrala idéer i detta hänseende:

För oss är det på basen av det sagda klart att lyckan hör till det som hålls i aktning och är fullkomligt. Dessutom tycks saken förhålla sig så med tanke på att lyckan är en grundprincip. Det är nämligen för lyckans skull vi alla gör allt vad vi gör. Och det som är grundprincipen och orsaken till att saker är värdefulla, betraktar vi som aktningsvärt och gudomligt.







Relaterade blogginlägg
Aristoteles - Politiken
Ett förslag till blandetisk position
Den nya dygdetiken
Thomas Pangle - Aristotle's teaching in the Politics
Dante - Convivio

torsdag 14 augusti 2014

Nomen nescio har som vanligt rätt - kommentar till Forskning & Framstegs artikel

Jag skall försöka skriva både bokrecensioner och inlägg som är relaterade till mer aktuella ämnen och samhällsfrågor. Tills vidare vill jag emellertid på sant självgott besserwissermanér bara passa på att nämna att jag i närmast sedvanlig ordning har rätt i ännu ett avseende.

När man läser Forskning & Framstegs senaste artikel om kunskapsskillnader i den svenska skolan är det nämligen lätt gjort att man drar sig till minnes mitt inlägg om den senaste PISA-rapporten och de sjunkande testresultaten bland svenska ungdomar.

Där skrev jag bland annat, "Trots det är jag tämligen övertygad om att de sjunkande resultaten bland ungdomar i Sverige kan härledas till en primärfaktor: invandringen, närmare bestämt och i första hand många relativt nyanlända immigranters magra språkkunskaper."

I Forskning & Framstegs kan man i sin tur läsa följande:

Det finns många åsikter om invandringens effekter på de svenska skolresultaten. Men vi behöver varken främlingsfientliga överdrifter eller välvilliga skönmålningar – det råder nämligen ingen brist på fakta i frågan. Det finns betydande skillnader vad gäller skolresultat mellan invandrade och svenskfödda. Det framgår tydligt av SCB:s rapport Integration – en beskrivning av läget i Sverige från december 2013. Om man ser till meritvärdet, som sammanfattar slutbetygen från grundskolan, så har utlandsfödda, som kommit till Sverige från så gott som hela världen, lägre meritvärde än svenskfödda. Tydligast sticker gruppen pojkar från Afrika ut – och inom alla grupper klarar sig flickorna bättre än pojkar i skolan. (...)

Detta är både underrapporterat och alarmerande, säger Jan-Eric Gustafsson, som är professor i pedagogik vid Göteborgs universitet. Vi vet sedan tidigare att de som kommer till Sverige i tioårsåldern ofta får stora problem med att klara sig i skolan. Det är varken deras eget eller skolans fel – men Sverige är ett land med ett ovanligt språk. Därför är det svårt att jämföra oss med länder som Kanada eller Storbritannien. Vi vet också att kunskaper och kultur i hemlandet spelar stor roll för hur man lyckas i den svenska skolan.


Bortsett från att man talar om Asien som vore det en enhetlig region förefaller utläggningarna vara fullt rimliga.