Följderna av nätverkssamhället

En läsare tipsade mig om en intressant artikel som behandlar några av följderna av det man kan kalla nätverkssamhället. Jag ämnar kort belysa några aspekter på innehållet.

Via ett antal intervjuade experter förkunnar artikelförfattarna Annmarie Bergström och Emmeli Nilsson att svenska arbetsgivare, som en konsekvens av relativt hög arbetslöshet och Arbetsförmedlingens direktiv till arbetssökande, under många år har översköljts med ansökningar. Detta har i sin tur fått till följd att arbetsgivare väljer att i hög grad tillsätta tjänster, både heltids-, deltids-, och vikariat, genom nätverk, i stället för att välja någon från pappershögen eller e-postlådan. Chefernas och de anställdas vänner och familjemedlemmar går därmed oftast före meriter hos allmänna sökande - det meritokratiska idealet riskerar således att undergrävas.

En renodlad meritokrati kommer troligen aldrig att existera, och detta eftersom nepotism, kontakter och andra urvalsmekanismer alltid har betydelse, men det kan ändå vara dominerande inom många mer krävande branscher. En av meritokratins hörnstenar är lika möjligheter [1], och det är framför allt denna del som undermineras genom nätverkssamhället. Det är inte bara de mediokra och oföretagsamma utan även de meriterade och drivna som blir lidande när syskon, vänner och hurtiga personer tillsätts internt. I någon mån blir troligen också arbetsgivare och följaktligen kunder lidande eftersom humankapitalet kan försämras.

En reell följd av nätverkssamhället torde alltså vara att de mindre dugliga, intelligenta och conscientiousness-dominerande individerna - de generellt sett viktigaste egenskaperna för att prestera väl på en arbetsplats [1] - förfördelas i vissa eller till och med många sammanhang. Ytterligare en implikation är att personer med en högre grad av extraversion lyckas bättre än mer introverta personlighetstyper, vilket beror på att de förra är bättre på att nätverka än de senare. Ur ett fitnessperspektiv är det dock inte säkert att intelligens, conscientioussness och introversion förfördelas, och detta eftersom de som lyckas bäst i senmoderna västerländska samhällen tenderar att skaffa färre barn än de mindre lyckade [3]. Samtidigt kan man misstänkta att nätverkssamhället inte utesluter meriter i lika hög grad inom mer krävande branscher, utan i dessa krävs det både och, varför det förefaller svårt att spekulera om några beteendegenetiska trender inom överskådlig framtid som en konsekvens av dessa mönster. Extraversion och introversion är också miljöpåverkningsbara i något högre grad än den generella intelligensen [4].

Vad som dock är klart är att extraversion delvis kommer att dominera på bekostnad av introversion inom ramarna för den svenska arbetsmarknaden, och detta beror på nätverkssamhällets mekanismer. Sammantaget kommer detta troligen att få en del negativa följder eftersom vänner, släktingar och utåtriktade individer inte nödvändigtvis är de bäst lämpade. Parallellt med detta kommer en del meriterade och dugliga att gå sysslolösa.










[1] Arrow, Kenneth. Bowles, Samuel. Durlauf, Steven. (2000). Meritocracy and Economic Inequality.

[2] Alavi, Maryam, et al. (2011). Handbook of Principles of Organizational Behavior. Indispensable Knowledge for Evidence-Based Management.

[3] Lynn, Richard. (1996). Dysgenics: Genetic Deterioration in Modern Populations.

[4] Vernon, P.A., et al. (2003). Handbook of Psychology.



Relaterade blogginlägg
Behovet av en organisk demokrati
Överkvalifikation, nepotism och diskriminering
OCEAN och den senaste skoldebatten
Tips - personlighetstest på internet

Reinfeldts kollaps och vad den innebär

Flera systemkritiska medier och debattörer har noterat Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldts, enligt vissa, fullständiga moraliska och intellektuella kollaps, vilken skedde härförleden i samband med Expressens partiledarutfrågning. I intervjun redogjorde statsministern för att det är överordnat det blockpolitiska inflytandet, att isolera Sverigedemokraterna från rikspolitiskt inflytande. Hellre att de rödgröna vinner än att SD får vara med och utforma den svenska immigrationspolitiken, alltså.

Detta är på det hela taget ingenting nytt - densamme har tidigare förkunnat sin påstådda aversion mot SD - och det som sägs i intervjun får därför snarast ses som kulmen av ett, förvisso något ambivalent förhållningssätt till den här typen av frågor. De tendenser till rationalitet som har visat sig när Reinfeldt talat om förvärvsfrekvensen bland etniska svenskar mitt livet i relation till motsvarande bland utrikes födda, eller motvilligt kommenterat invandringsvolymers betydelse, tycks därmed vara minnen blott.

Samtidigt utgör Reinfeldt och Moderaterna visavi SD:s kärnfrågor - immigrations- och kriminalpolitik - ett slags ekvilibrism som handlar om att söka balansera mellan något som i alla fall liknar reell rimlighet och pragmatik (annars tappar de alltför många kärnväljare till SD), och att blidka den socialliberala och postmarxistiska medie- och rikspolitikhydran. Representanter för den senare har följaktligen hyllat den svenska "högern" för att den inte vill gå i till exempel Danmarks fotspår.

Frågan blir delvis därför vad Reinfeldt et consortes innerst inne tycker om SD:s immigrations- och kriminalpolitik, men i nästa skede vad det egentligen spelar för roll. Det sinnelagsetiska dilemmat - att verka rättrådig eller att faktiskt vara det - diskuterades flitigt redan av Platon, inte minst i den kortare dialogen "Den mindre Hippias" och den betydligt längre "Staten", och problematiken kommer alltid att leda till stötestenar för den som önskar reda ut hur det verkligen ligger till med människors genuina attityder och avsikter i förhållande till olika fenomen.

Låt oss därför fokusera mer på konsekvenser - reella och potentiella - än avsikter. Konsekvenserna av Moderaternas realpolitik, i kombination med andra riksdagspartier, är inte minst demografisk omvälvning - etniska svenskar, oavsett om de är i början, mitten eller slutet av livet, ersätts successivt med andra folkgrupper. Det är den primära följden i sammanhanget. Hand i hand med detta går också, av allt att döma, fiskalt undergrävande, och allmänt ökad social oro - ett flertal sekundära konsekvenser av den demografiska omvälvningen.

Med Sverigedemokraternas realpolitik - inte minst om de bara får lov att på sin höjd influera rikspolitiken i stället för att mer eller mindre egenhändigt vara med och utforma den - går samma övergripande processer enkom lite långsammare. Att relativt stora invandringskritiska partier riskerar att bli rikspolitiskt isolerade i vissa länder är för övrigt ingenting nytt, utan har skett i till exempel Belgien. Det är ytterligare ett av den representativa partidemokratins dilemman. Den typ av jakobinism som Claes G. Ryn varnar för, tycks därmed finnas även inom ramarna för den konstitutionella demokratin. I Sveriges fall tycks det rentav vara så att vissa av den konstitutionella demokratins grundvalar leder till att dubiösa politiker kan få lov att fatta vissa typer av beslut utan direktinflytande från demos. Beslut som eventuellt kunde ha varit svåra att fatta i en mer direktdemokratiskt inriktad stat.

Med det i åtanke är det kanske inte att uppröras, eller i alla fall förvånas över vad Reinfeldt och hans många gelikar anser - även om nu detta förefaller särdeles smaklöst. I stället bör fokus vara på att upplysa och förändra i önskvärd riktning. Några av huvudfokusområdena bör innefatta att skaffa många barn och uppmuntra andra att göra detsamma - det är ett av de viktigaste (meta)politiska beslut man som individ och familj kan fatta - och att, parallellt med att man stöder SD, fundera på att eventuellt bilda ett nytt parti, samt på sikt överväga utbrytning från Sverige. Det senare är åtminstone en fråga som måste ställas, även om det i senare skeden inte visar sig vara aktuellt. Man måste därmed beakta olika tänkbara scenarier, och se till att göra konstruktiva saker parallellt med att mycket dessvärre går i helt fel riktning.

Heartiste och PUA som tveeggat svärd

För åtta år sedan nådde begreppet PUA - pickup artist - en större och mer allmän krets av människor, vilket skedde genom den amerikanska journalisten Neil Strauss (1973-) bok The Game: Penetrating the Secret Society of Pickup Artists (2005). En stor mängd människor, inte minst män mellan 20 och 40, blev bekanta med begrepp som alpha male och beta male och deras kvinnliga motsvarigheter, samt diverse psykologiska knep för att lyckas ligga med så många av det motsatta könet som möjligt.

I vanlig ordning har trenden ebbat ut, men liksom pokerboomen har det ändå blivit ett befäst fenomen som alltjämt fascinerar många män (och kanske en och annan kvinna). En eller möjligen flera av de raggningsexperter som alltjämt lever och frodas i denna undervegetation - enligt rykten är det densamme eller desamma som tidigare bloggade som Roissy - är Chateau Heartiste (det är åtminstone namnet på bloggen). Mycket av den mer konventionella, om än mångfacetterade, tipsrepertoaren och terminologin lever kvar men denna blogg fokuserar delvis mer på vetenskaplig psykologi, som exempelvis machiavellianism och Big Five Personality Factors. I en bredare mening är den även en del av HBD-sfären och belyser stundtals sådant som ras och IQ och den demografiska omvandlingen av USA.

Det är hur som helst en av de till synes mer intressanta och välskrivna PUA-bloggarna och kan fungera som utgångspunkt för en diskussion kring fenomenets generella för- och nackdelar. Några typiska karaktärsdrag för PUA-experternas tänkesätt är dels en begreppsdualism och hand i hand med detta en tvetydig hållning till essentialism. Det jag på mer begriplig svenska menar är att stora delar av diskussionerna kretsar kring ett motsatsförhållande mellan så kallade alfa- och betahannar, mellan de lyckade och misslyckade i fråga om raggning. Alfahannarna kan vara av naturen givna men samtidigt finns ett visst handlingsutrymme för betas. Åtminstone vissa betahannar - de som har ett slags potential - kan bli alfahannar eller åtminstone röra sig i den riktningen. PUA handlar om både utseende och beteende, men övervikten är åt det senare.

Tvetydigheten finner jag vara ganska oproblematisk - man befinner sig någonstans mellan essentialism och relativism, vilket är vetenskapligt korrekt när det gäller både många psykologiska företeelser och vetenskap generellt sett - men begreppsdualismen skapar desto mer huvudbry. Av så att säga pedagogiska skäl kan det vara relevant att ha endast två stycken huvudkategorier att utgå från - läsare med en IQ över 100 förstår att det finns mellanlägen - men det blir ändå missvisande i snart sagt varje enskilt fall och överlag också för den delen. För om det enbart finns två kategorier blir det väldigt svårt att placera ett väldigt stort antal av alla västerländska män. Jag har till exempel inget problem med att se mig själv som en betahanne, men enbart om det finns fler kategorier än två att placeras inom. Om vi säger att det till exempel "finns" fyra kategorier - alfa, beta, gamma, och delta - kan jag tänka mig att placeras i betafacket. Och om vi använder hela det grekiska alfabetet skulle jag kunna tänka mig att ses som zeta. Ja, ni fattar poängen. "Alfa" och "beta" säger oftast inte ett jota om verklighetens män och kvinnor och deras förhållanden till varandra. Det behöver inte handla om självhävdelse utan rör snarare hur begrepp och tänkesätt speglar realiteten.

Ytterligare ett intimt relaterat problem är den enorma spännvidd som finns inom de två kategorierna. Ta Justin Timberlake som exempel: det vore helt absurt att placera honom bland den absoluta merparten av alla "faktiska" eller självutnämnda alfahannar, som vore dessa ekvivalenta likt de 300 spartanerna. Det finns en sorts alfahanne i varje småstad, svensk eller amerikansk, och vederbörande kan vara en stor fisk i en liten damm, liksom en beta i väldigt många andra sammanhang. Jämte Hollywoodhunkar står han sig slätt. Det bästa sättet att förstå fenomenet är att tänka sig att den kvasivertikala rangordningen består av en mängd olika positioner som är relativa i förhållande till varandra. Hur många kategorier som "finns" är egentligen oväsentligt, utan det centrala är att, om något, förändras i önskvärd riktning.

Men är då denna strävan önskvärd - kan man över huvud taget lära sig någonting av PUA-klientelet? Är det ens viktigt att ligga med många (eftertraktade) tjejer/kvinnor? Mitt nyanserade svar är delvis. Det handlar kanske inte minst om att försöka vara ärlig och urskilja det bra från det dåliga. Man kan knyta detta an till det Friedrich Nietzsche skriver om den asketiska psykologin i den tredje delen av Till moralens ursprung (se föregående inlägg), och i sin tur relatera det till mer nutida förhållanden. Jag har generellt sett inget problem med många typer av asketism utan kan finna dessa både sunda och nyttiga. En asketisk livshållning som dock är en konsekvens av att man vill lindra sin egen kognitiva dissonans utgör dock en ovärdig försvarsmekanism, inte minst om det mynnar ut i ressentimentsstyrd vilja till makt över alfahannarna. Innerst inne vill människor vara lite mer alfa än beta, vad detta nu exakt innebär. Det är måhända sunt i flera avseenden att leva ett avhållsamt liv, men oavsett livsåskådning är det vanligen makt, status och välbefinnande som man vill åt, och däri ingår det sexuella, både direkt och indirekt. Att förneka detta är att förneka snart sagt hela den mänskliga historien, liksom nutiden och framtiden.

När det gäller de psykologiska aspekter som tangerar den mörka triaden bör man kanske likaledes försöka urskilja det bra från det dåliga. Att odla en kallt kalkylerande och hypernarcissistisk sida av sig själv, inte bara i tanke utan även i handling, kan vara fördärvande, både för en själv och delar av omgivningen, och om det går hand i hand med att man helt går upp i idén om att bli en "alfa" kan det därtill bli väldigt patetiskt. Samtidigt handlar hela fenomenet, även bortom PUA, om att kalkylera - det är det som skiljer oss från djuren. Dygder och sinnelag i all ära men det blir inga barn gjorda eller ogjorda om man beter sig som don quijote. Det finns därmed strategier att lära sig.

På tal om det sistnämnda är ytterligare ett problem den infertilitet som kan bli den logiska konsekvensen av dessa beteendemönster. PUA kan vara en väg till en kvinna med goda genetiska kvaliteter, liksom det kan leda en in i en biologisk återvändsgränd.

Friedrich Nietzsche - Till moralens genealogi

Zur Genealogie der Moral (1887) - Till moralens genealogi. En stridsskrift på svenska [1] - föregicks av Menschliches, Allzumenschliches – Ein Buch für freie Geister (1878–1880) och Jenseits von Gut und Böse – Vorspiel einer Philosophie der Zukunft (1886), som likaledes behandlar den mänskliga moralens ursprung, liksom begreppens funktion i olika tider och sammanhang.

Nietzsche förespråkar vid tidsperioden för när verket skrevs, liksom både tidigare och senare i den aktiva delen av sitt liv, en immanent och icke-transcendent envärldslära och ser därför begrepp som gott och ont som blott mänskliga(-alltförmänskliga) påfund. Det betyder dock inte att dessa är irrelevanta att söka begripa sig på, och då inte minst med tanke på den betydelse som de har haft under stora delar av människans historia. Om man utgår från att det rör sig om olika slags ontologiska, epistemologiska och etiska konstruktioner blir det nästan än mer intressant att undersöka både ursprung och funktioner.

En särskilt framträdande beståndsdel, i synnerhet i del ett av tre, är utläggningarna kring ressentimentet, vilket mynnar ut i några av den tyske filologens mest minnesvärda formuleringar:

Slavupproret inom moralen börjar med att ressentimentet självt blir skapande och föder värden: ressentimentet hos sådana slags människor som är förmenade den omedelbara reaktionen, den som ligger i en handling, och som kan hålla sig skadelösa endast genom en imaginär hämnd. Medan all förnäm moral är framvuxen ur ett triumferande ja-rop till sig själv, säger slavmoralen från första början nej till allt "utanför", till allt "annorlunda", till allt som är "icke-jag": och detta nej är dess skapande gärning. Just denna omvändning av den värdesättande blicken - denna nödvändiga riktning utåt istället för tillbaka mot sig själv - tillhör ressentimentet: slavmoralen behöver, för att uppstå, alltid först en mot- och yttervärld, den behöver fysiologiskt talat, yttre retningar för att över huvud taget agera, - dess funktion är i grunden reaktion. [2]

Detta är en psykologisk och livsfilosofisk aspekt av Nietzsches tanke- och begreppsvärld som har betytt mycket för min egen uppfattning av omgivningens människor och några av deras (lägre) beteendemönster - avundsjuka, småsinthet, bitterhet, hämndbegär, ältande etcetera. Huruvida ursprunget till ressentimentet finns i till exempel judendom, kristendom eller några av människans biopsykologiska dispositioner, är i viss mening mindre relevant eftersom det är det "skönjbara" ressentimentet och dess funktioner som är av instrumentellt värde, som kan hjälpa en att begripa sig på vissa fenomen och mönster.

Den tredje delen, som berör asketismens ursprung och funktion, är inte helt övertygande, om än stundtals till synes insiktsfull och träffande. Detta torde bland annat bero på den högst rudimentära psykologiska och biologiska förståelse som Nietzsche och världens lärda över huvud taget satt inne med under denna tidsperiod. Stilistiskt är det emellertid, till stora delar, desto mer mer imponerande, fastän de talrika parenteserna - bräddfyllda med pregnanta påpekanden - ibland ter sig onödiga.

Trots partiella brister rör det sig om en av cirka tio längre texter av Nietzsche som man verkligen bör bekanta sig med.


[1] Nietzsche, Friedrich. (2002). Friedrich Nietzsche. Samlade skrifter. Band 7. Symposion. Översättning av Peter Handberg.

[2] För relevanta perspektiv på bland annat ressentimentstanken, se exempelvis Gilles Deluezes verk om Nietzsche i svensk översättning, och denna text.

Lawen Mohtadi och illusionen om att historien upprepar sig

Den kurdiske journalisten Lawen Mohtadi minns 1990-talet som ett decennium - åtminstone dess första hälft - präglat av nynazism och vit makt-musik, en miniera då hakkors bars helt oförblommerat av snaggade svenska män och Pluton Svea-lyssnare var i legio. Inte minst var det en tid då utåtagerande invandrarfientlighet rådde, och i några fall mynnade ut i både misshandel och mord. Jag minns denna tid men var inte själv tillräckligt gammal för att annat än i efterhand kunna göra någon utförligare analys av dessa skeden. Det är vaga och dåliga minnen blott.

Cirka tio år senare, under det unga 00-talet, utsattes jag dock för första gången för en typ av händelse som jag sent omsider kommer att glömma. Nämligen det som senare och av vissa kommit att kallas svenskfientlighet. Noterbart är att jag då liksom nu hade flera vänner med invandrarbakgrund, och inte sällan iklädde mig den närmast diametrala motsatsen - är dock väldigt glad att jag aldrig satt på mig något rastafaritrams - till den plebejiska 90-talsnationalismens attribut. Men vid något tillfälle var jag och min vän alltför välmunderade, eller åtminstone konventionellt klädda, och till synes harmlösa, för att inte uppfattas som kickersgängens presumtiva offer. Dessa unga rovdjurs jaktstrategier förefaller inte sällan vara situationsanpassade, och några mindre skillnader kunde ha räckt för att få dem att välja några andra byten: om vi exempelvis hade varit fyra i stället för två, eller haft med en person med invandrarbakgrund i vårt sällskap. I vissa sammanhang är inte etnicitet det huvudsakliga, och i det aktuella gänget återfanns en infödd svensk. Olika slags blandade konstellationer har jag sett förut, både i min egen bekantskapskrets och i möten med andra grupper. Sverige är alltför pluralistiskt för att det inte ska uppstå en mängd olika tänkbara kombinationer. Verkligheten består av nyanser och komplexa relationer och samband, vilka ofta är beroende av sammanhang. Beträffande invandrare gäller som bekant både integration och segregation snarare än antingen eller. Utvecklingen spretar åt flera håll.

Men det finns en etnisk dimension i det hela, generellt sett, och det fanns det tvivelsutan i detta fall. Min kompis åkte på rejält med spö för han var svenne och uppfattades som en aning mesig - schakalerna behövde inte ens spela ut rasistkortet för att "legitimera" sitt beteende. Maktutövningen var god nog. Jag klarade mig på något mirakulöst vis bra rent fysiskt men kände mig ganska maktlös, önskar att jag hade haft mer mod, styrka och förmåga att slåss vid den aktuella tidpunkten. Det är förmodligen många som känner igen sig i vilka konsekvenser det kan få med sig att en inte obetydlig andel unga män med utländsk bakgrund krigar mot svenskar. Man kan hoppas att all denna anekdotiska bevisföring mynnar ut i någonting mer substantiellt än en C-uppsats. För det finns mycket empiri därvidlag, det är jag övertygad om. Oavsett vilket parti man röstar på så har många fått känna på vid något tillfälle vad det innebär att vara svenne.

Så vad har dessa företeelser att göra med Mohtadis krönika? En hel del faktiskt. Dels minner det om att det är nya tider nu, och att det framför allt inte har blivit bättre i detta avseende. En del unga män med utländsk bakgrund "krigar" fortfarande mot svenskar, kanske mer än någonsin - och kanske är de fler än någonsin. Trots partiell integration finns alltjämt distinkt segregation i vårt avlånga land, och dessa parallella processer löper längs med invandringen och ekonomins konturlösa beskaffenhet. Det är inte företrädesvis, eller ens till övervägande del, på grund av det som sverigedemokrater kallar splittringspolitik utan beror på den etniska eller snarare etnokulturella dimensionen. En mindre mängd invandrare - även från jämförelsevis mer disparata kulturer - kan och vill integreras eller assimileras, både av egen vilja och med uppmuntran från mottagarbefolkningarna. Det är en delförklaring till att kulturer utvecklas. Invandring kan vara reellt eller potentiellt berikande. Den kan bevisligen också - när dess karaktär, omfattning och premisser är ogynnsamma - vara förödande.

Dels minner det om att det är en imaginär föreställning att historien upprepar sig, vilket är Mohtadis och många andra tyckares tes. Det är relevant att tala om cykler och återkommande mönster - i ekonomi, kultur, politik och andra avseenden - men den tid vi lever i nu är unik, och oavsett Peter Mangs och "nyfascistiska" Sverigedemokraterna ingen upprepning av 1990-talet. Det är en alldeles särskild tid av massinvandring och mångkulturalism och dess konsekvenser, både för svenskar och invandrare, oavsett om de senare har integrerats, segregerats eller befinner sig någonstans mittemellan. De symboliska stöveltrampen oroar en del personer med utländsk bakgrund medan många etniska svenskar är mer brydda om andra fenomen, det som sker med de egna. Det faller sig naturligt. Både nu och tidigare.

Lena Gemzöe - Feminism

Ett fenomen, eller snarare en mängd intimt relaterade företeelser, som man som politiskt medveten medborgare på något sätt måste förhålla sig till, är feminism och kvinnorörelser, både historiskt och i nutid. Det råder dock en del begreppsliga oklarheter och generell okunskap kring detta fält, och debatter tenderar därför att i många fall bli både polemiska och intellektuellt undermåliga. Oavsett om det är så kallade feminister eller så kallade antifeminister som har ordet. Därför har Nomen nescio på nytt läst Lena Gemzöes översiktsverk Feminism (2002) och sökt bringa viss klarhet i ämnet.


Gemzöe definierar tidigt i verket huvudbegreppet i fråga: feminism är att anse att kvinnor är underordnade och att detta bör ändras på. Det är ett slags vid ordboksdefinition som visserligen är problematisk men likväl fruktbar med avseende på grundläggande förståelse och attityd till ämnet. Det kan också ge människor skäl till att ta partiell ställning, vilket i sin tur kan göra jämställdhetsdebatten och andra slags debatter mer nyanserade och insiktsfulla. Om man åtminstone är ense om att kvinnor generellt sett är underordnade i förhållande till män så kan man i sin tur börja diskutera vad det beror på och i vilken utsträckning och till vilket pris detta bör ändras på.

I kapitel två behandlas de fyra så kallade matriarkerna - liberalfeminism, radikalfeminism, marxistisk/socialistisk feminism och socialistisk radikalfeminism - ganska översiktligt. Det rör sig dock om tillräckligt utförliga redogörelser för att kritik mot respektive inriktning tillåts att beredas visst utrymme. Det som kan vara viktigt att fasta på är skillnaden mellan den första vågen av liberalfeminism och den andra vågen av (radikal)feminism. Den absoluta merparten av alla män - även de flesta som kan betecknas som konservativa och nationalister - tycks sympatisera med det faktum att västerländska kvinnor integrerades in i den offentliga sfären och tillerkändes samma medborgerliga och politiska rättigheter som män under tidigt 1900-tal (i vissa länders fall betydligt senare). Ändå kallas de inte sällan antifeminister av många feminister och feministsympatisörer.

Feminismkritiken från höger - hela vägen från högerliberaler till radikalkonservativa - gäller snarare de progressiva varianter av feminism som har gjort sig gällande sedan 1960-talet och framåt, inte minst när dessa företeelser går hand i hand med en dubbelmoralisk position, i vilken man har överseende med icke-vita mäns moraliska tillkortakommanden till förmån för ensidigt fokus på vita, västerländska mäns maktmässiga överordning. Vidare accepterar många radikalfeminister och progressiva liberalfeminister inte olika utfall bland kvinnor och män i yrkeslivet. Med det i åtanke är det oklart om den progressiva och ultraegalitära "likhetsfeminismen" ens kan knytas till den liberala tanketraditionen över huvud, eftersom den senares anhängare gör just en distinktion mellan likvärdiga möjligheter och likvärdiga utfall.

Härvidlag finns alltså viktiga poänger att hämta, och inte bara för sakens skull, utan för att det rör sig om viktiga nyanseringar och ställningstaganden. Ett sätt att förstå bristerna med socialistiska och vänsterliberala diskurser är begreppet ekvivalenskedja, så som det har utarbetats av de politiska teoretikerna Ernesto Laclau och Chantal Mouffe i verket Hegemony and Socialist Strategy (1985, 2001), liksom av den senare i utgåvor som Feministische Perspektiven och texter som denna. Det är också ett sätt att förstå vänsteranhängares strategier. I praktiken är det uppenbart att antisexism, antirasism och antikapitalism ingalunda är ekvivalenta dimensioner - faktum är att kvinnors välmående många gånger negligeras på bekostnad av antirasistisk strävan. Betydligt viktigare är att sätta stopp för invandrings- och mångkulturalismkritik än att kritisera våldtäktsbenägna minoritetsgrupper.

Generellt sett har Gemzöe ett sakligt tonläge och infallsvinkel men framstår stundom som något mer politiserad. På sidan 125 förkunnar hon exempelvis följande genom värdeladdade ord:

Feminismens kritik av traditionell vetenskap har varit oerhört effektiv i att avslöja hur det vi räknar som vår mest grundläggande kunskap är indränkt i androcentrism. (...) Greppet feminister tar om vetenskapen är lika simpelt som effektivt. Den typ av granskning som jag har redogjort för ovan har feminister inom område efter område gett sig i kast med - ingen vetenskap har gått säker. Det feministiska kunskapsprojektet startar med detta grepp, och har därifrån firat sina triumfer.


Ytterligare brister med Gemzöes utläggningar, och feministisk vetenskapsteori och genusvetenskap överlag, är att aversionen mot essentialism och genusdualism leder till att särartsfeminism inte ens nämns inom ramarna för bokens cirka 170 sidor. Detta slags brister är relaterade till avsaknad av seriösa diskussioner kring biologiskt kön ur beteendegenetiska och evolutionspsykologiska perspektiv. Sådana synsätt skulle dock kunna tillföra framför allt sexualitets-, mödraskaps- och den ekonomiska debatten mer substantiellt underlag. Därvidlag är Sarah Blaffer Hrdy, David Buss, Anne Campbell, och Steven Pinker relevanta att bekanta sig med.

Vill man gå in på ännu mer känsliga frågor, nämligen IQ-fördelning mellan könen, är Helmuth Nyborg, J. Philippe Rushton och Richard Lynn av relevans. I linje med feministisk vetenskapsteori anses dock sådan kunskapsproduktion troligen utgöra ett slags manliga maktmanifestationer, vars syfte är att befästa manlig västerländsk hegemoni. Många feminister har visserligen kritiserat "postmodernisters" kunskaps- och sanningsrelativism eftersom det innebär att även feminism bara är ett perspektiv i världen som lyfts fram för att främja en specifik maktposition, och därför kan inte ett förhållningssätt i vilket man å ena sidan relativiserar manlig kunskap och å andra sidan anser den egna positionen vara sann och moraliskt riktig betraktas som koherent. Den progressiva akademiska feminismen har onekligen ett antal stötestenar att ta itu med i dessa avseenden.

Sammantaget är Feminism en relevant och välavvägd introduktion till detta ämnesområde, och för den som inte har för avsikt att ägna hur mycket tid som helst åt att fördjupa sig i enskilda feministiska tänkare är detta lämplig läsning.

Animal Kingdom och Snowtown

På grund av sin relativa rikedom, sitt mestadels varma klimat och tillbakalutade livshållning framstår Australien som ett smärre paradis, ett Oceaniens svar på Kalifornien. Det är åtminstone den uppfattning man kan få efter vistelse på dess uppsluppna östkust.

Men liksom länder som till exempel Japan och Sverige har sina beskärda delar av problem fungerar inte Australien friktionsfritt, långtifrån. Aboriginernas livsöden är mestadels tragiska, och i dag brottas landet med mångkulturalismens många aber.

Det finns också en något oskarp underklass inom den vita majoritetsbefolkningen, vars medlemmar visserligen har det materiellt sett bättre ställt än motsvarande grupper i fattigare länder, men som likväl har en vardag präglad av denna stratas typiska symtom: kriminalitet, missbruk och övergrepp. I Animal Kingdom (2010) får man följa den unge Joshua som inte oväntat mister sin mor, och därefter flyttar in hos sin farmor, som är mor till tre tungt kriminella söner. Polisen, som ständigt övervakar den i Melbourne famösa familjen, skjuter dock efterhand två av sönerna och den timide Joshua kan inte undgå att bli involverad i händelserna. Både han och hans flickvän utsätts för fara när polisen, inte minst den mer sympatiske Nathan Leckie (Guy Pearce), pressar honom på information om ett mord, och Joshua blir därefter anklagad för att ha tjallat av en av sina känslomässigt avtrubbade släktingar.

Animal Kingdom är en välgjord thriller i grå toner, och vars karaktärer gestaltas av bra skådespelare, och vars innehåll relateras till simplistiska men intressanta teman. Exempelvis framstår de kriminella sönernas mamma tillika Joshuas farmor som ett slags matriark, men hon är också beroende av en alfahanne, en flockledare i familjen, som handlingskraftigt kan styra utvecklingen i nödvändig riktning. Därför finns det onekligen en, som titeln oförblommerat antyder, socialdarwinistisk aspekt i det avseendet. Klart sevärd om än inte något mästerverk.





Medan Animal Kingdom är fiktiv så är Snowtown (2011) baserat på verkliga händelser, mer precist de så kallade Snowtown-morden, som ägde rum under större delen av 1990-talet i södra Australien. Sammanlagt fann polisen i slutändan tolv kroppar, och de flesta hade placerats i tunnor. Huruvida man som tittare har bekantat sig en aning med dessa händelser innan man ser filmen har viss betydelse för hur man uppfattar den utåtagerande John Bunting (skickligt spelad av Dennis Henshall). Kanske är det också så att filmmanuset har lagt till mer inslag som gör dennes handlingar något mer förståeliga, till exempel att en påkommen pedofil i grannhuset trakasseras, eller att den perverse brodern Troy blir mördad (även om detta inte nödvändigtvis står i proportion till dennes, visserligen vidriga, beteenden).

Mina faktakunskaper om det aktuella fallet är väldigt översiktliga men den riktige Bunting tycks ha varit än mer manipulativ och mindre benägen att endast ge sig på individer som bevisligen varit skyldiga till något slags sexövergrepp. I takt med att det suggestiva slutet närmar sig förstår man dock att pedofilmönstret inte är entydigt och att den mordiske Bunting inte följer någon vattentät kodex. I själva verket tycks företaget delvis vara ett sätt att legitimera de sinistra sidorna hos denne.

Snowtown är till helheten en mycket välgjord dramathriller som målar upp en gråsvart bild av denna specifika del av Australien. En del där övergrepp och misär är utbrett, och där solskenstillvaron inte existerar. Har man uppskattat filmer som Kids och Fish tank så är detta ett givet tips.