onsdag 29 juli 2015

John Fowles - The French lieutenant's woman

Engelsmannen John Fowles (1925-2005) är en av det senmoderna tidevarvets allra främsta författare, och tiden är nu kommen till att tittare närmare på ytterligare en av dennes romaner - The French Lieutenant's Woman (1969).


Den viktorianska tiden - som varade mellan ungefär år 1830 till efterkommande sekelskifte - är känd för sitt hyckleri och sin moralism, och dessa saker är tveklöst i blickfånget i Fowles roman. Samtidigt är det ett alster som rymmer betydligt mer än så, liksom denna era inkluderade avsevärt mer än rigida regler och sexuella tabun. Exempelvis författade Karl Marx sina minst sagt inflytelserika skrifter och Charles Darwin sitt banbrytande magnum opus On the Origin of Species by Means of Natural Selection, or the Preservation of Favoured Races in the Struggle for Life (1859). Faktum är, att om man skall förenkla, så är dessa tre dimensioner - och följaktligen offentlig moral, klassfrågor och survival of the fittest - de som tematiskt dominerar The French Lieutenant's Woman och detta görs inte minst genom manifest intertextualitet, det vill säga referenser till Marx, Darwin och andra välkända skriftställare och deras respektive texter.

I centrum av berättelsen står den grubblande aristokraten Charles (!) Smithson, som är trolovad med den välbärgade medelklasskvinnan Ernestina, men som förälskat sig i en fransk löjtnants kvinna (eller hora, som omgivningen betraktar henne), Sarah Woodruff. Miss Woodruff har nämligen haft en liaison med en fransk löjtnant som lämnat henne i sticket för en annan kvinna, varpå hon automatiskt blir nersvärtad av omgivningen. Således finns en tydlig relationsrelaterad intrig med distinkta kopplingar till det omgivande samhällets förväntningar, normer och sociokulturella koder.



I vanlig Fowlesordning rör det sig om en synnerligen snyggt skriven roman, med snillrika utvikningar, och hänförande miljö- och personbeskrivningar:

He moved round the curving lip of the plateau, to where he could see the sleeper's face better, and it was only then that he realized whom he had intruded upon. It was the French Lieutenant's woman. Part of her hair had become loose and half-covered her cheek. On the Cobb it had seemed to him dark brown; now he saw that is had red tints, a rich warmth, and without the then indispensable gloss of feminine hair-oil. The skin below seemed very brown, almost ruddy, in that light, as if the girl cared more for her health than a fashionably pale and languid-cheeked complexion. A strong nose, heavy eyebrows...the mouth he could not see. It irked him strangely that he had to see her upside down, since the land would not allow him to pass around for the proper angle.

Ytterligare ett framträdande drag är det metaberättande som återfinns, främst i den andra hälften av verket, då Fowles frångår den sedvanliga författarrollen för att kunna kommentera och dokumentera vad som sker i berättelsen och hur han förhåller sig till sitt eget skrivande - den sortens "postmodernistiska" grepp som föreföll innovativa för fyra decennier sedan. Det är emellertid allt som oftast väldigt lyckat, inte minst när det leder in på mer traditionalistiska och arketypiska tankegångar:

This dilemma may seem a very historical one to you; and I hold no particular brief for the Gentleman, in 1969 far more of a dying species than even Charle's pessimistic imagination might have foreseen on that long-ago April evening. Death is not in the nature of things; it is the nature of things. But what dies is the form. The matter is immortal. There runs through this succession of superseded forms we call existence a certain kind of after-life. We can trace the Victorian gentleman's best qualities back to the parfit knights and preux chevaliers of the Middle Ages; and trace them forward into the modern gentleman, that breed we call scientists, since that is where the river has undoubtedly run. In other words, every culture, however undemocratic, or however egalitarian, needs a kind of self-questioning, ethical elite, and one that is bound by certain rules of conduct, some of which may be very unethical, and so account for the eventual death of the form, through their hidden purpose is good: to brace or to act as structure for the better effects of their function in history.

Perhaps you see very little link between the Charles of 1267 with all his newfangled French notions of chastity and chasing after Holy Grails, the Charles of 1867 with his loathing of trade, and the Charles of today, a computer scientist deaf to the screams of the tender humanists who begin to discern their own redundancy. But there is a link: they all rejected or reject the notion of possession as the purpose of life, whether it to be of a woman's body, or of high profit at all costs, or of the right to dictate the speed of progress. The scientist is but one more form; and will be superseded.



The French Lieutenant's Woman är inte lika lång som The Magus, men saknar ändå den intensitet och det koncisa narrativ som karakteriserar The Collector, varför en och annan läsare lär dra sig från sträckläsning. På grund av intertextualiteten, utvikningarna, detaljerna, metaberättandet och de många teman som berörs så är det visserligen ett verk som förtjänar att tas itu med åtminstone en andra gång men det får i så fall dröja för min del.






Relaterat blogginlägg
John Fowles - The Collector


tisdag 28 juli 2015

Johan Lundberg - Ljusets fiender

Litteraturvetaren och kulturskribenten Johan Lundberg (1960-), kanske mest känd för att ha varit chefredaktör för tidskriften Axess under sex års tid, har författat och härförleden fått utgiven den intressanta boken Ljusets fiender. Västvärldens självkritik och den svenska idédebatten (2013) av Timbro, som Nomen nescio tittar närmare på i dagens inlägg.


Under sina år på Axess utmärkte sig Lundberg som en liberal och kulturkonservativ kraft i den svenska idé- och kulturdebatten, och under 2011 och 2012 kunde en sällan skådad åsiktspluralism skönjas på Axess tillhörande blogg, i vilken bland många andra undertecknad inte sällan gjorde sig hörd genom ömsom polemiska, ömsom tämligen välunderbyggda utsagor. I den mån disparata eller åtminstone en ganska kalejdoskopisk skara debattörer - liberaler, liberalkonservativa, libertarianer, identitärer, nationalkonservativa, högerpopulister etcetera - konvergerade var det i en gemensam kritik mot den dubbelmoraliska kulturvänstern och dess motbjudande moralism. Inom samma tidsram lanserades även Best of Axess-antologin Under omprövning, som också behandlats av undertecknad (se nedan), för vilken Lundberg agerade redaktör. Kombinerat med tidskriftens generella inriktning och innehåll var det en positiv plattform som Lundberg var med och utvecklade och upprätthöll. Det var inte många andra inom det så kallade etablissemanget som var intresserade av liknande initiativ och förhållningssätt.

Emellertid gjorde sig både antiintellektuella, missriktat polemiska, och dito apologetiska åsikter och utspel sig gällande med Lundberg som avsändare. Det kunde handla om alltifrån slapphänt guilt by association åt både ytterhöger och -vänster till servila brasklappar med högst oklara tilltänkta mottagare i vilka denne sökte distansera sig från den så kallade extremhögern. Och visst får man propagera för både fri global rörlighet och helhjärtat omfamna USA:s utrikespolitiska praxis, men man bör då göra det med substantiella och rationella argument (ett ideal som ligger denne varmt om hjärtat). Därför trodde jag, inte minst efter att Lundberg lierat sig än mer med Timbro, att vederbörande var uträknad som relevant debattröst i det offentliga svenska samtalet. Kan då Ljusets fiender ge mig tji?

Detta verk tar avstamp i den kritik mot nutida svensk postmodernistiskt inriktad kulturvänster som Lundberg har ägnat sig åt de under senaste tre-fyra åren, inte minst på den ovannämnda, numer nedlagda Axess-bloggen och i diverse debattartiklar i svenska kvälls- och morgontidningar. Mycket av denna kritik har riktats mot multikulturalism och postmodernistiskt färgad relativism, som i sin tur har mynnat ut i apologier för det som Lundberg kallar neofundamentalistisk islamism och oförblommerat manshat. I skottlinjen för Lundbergs moteld återfinns personer som Mattias Gardell, Edda Manga, Jan Guillou, Åsa Linderborg, Göran Greider, Anders Lindberg, Andreas Malm, Ali Esbati, Maria Sveland, Martin Aagaard, Tobias Hübinette samt ett antal kontroversiella utländska figurer som Gilad Atzmon och Israel Shamir.

Som titeln antyder handlar boken primärt om Sverige och dess debattklimat, så som det ter sig i vissa särskilda offentliga sammanhang utformat av vissa särskilda personer, men också mer generellt. Överlag är det centrala och etablerade mer i blickfånget än det perifera och obskyra - en av huvudpoängerna är att det är statligt sanktionerade individer och grupperingar som ägnar sig åt subversiva verksamheter, vilka i många avseenden står i bjärt kontrast mot flera av upplysningens bärande idéer: rationalism, universalism, individualism, och åtskillnad mellan privat och offentligt och andra samhällssfärer.

Lundberg ägnar hela del ett av sin bok åt att reda ut de historiska och ideologiska förutsättningarna för det svenska debattklimatets nuvarande beskaffenhet. Denne spårar aversionen mot upplysningstänkande i modernismens vurm för det ursprungliga, starka och vitala på bekostnad av det säkra och trygga - antiborgerliga sentiment som gjort sig gällande i både den tyska nazismen, den italienska fascismen, och den internationella kommunismen. Man kan rentav tala om ett slags totalitärt släktskap mellan dessa.

Under kalla kriget intog en del debattörer en så kallad tredje ståndpunkt: man vägrade ta parti för det liberala Väst på bekostnad av det kommunistiska Öst, och legitimitet fick man genom att påvisa att USA hade antidemokratiska tendenser. Detta förhållningssätt är i sin tur analogt med det slags postmodernistiskt relativiserande som är utmärkande för dagens upplysningskritiska idé- och kulturdebatt. USA begår oförrätter och västerländska liberaldemokratier har brister, och därför är dessa inte bättre än till exempel Iran eller Libyen, resonerar man. Eller? Det är precis detta tänke- och förhållningssätt som Lundberg vänder sig mot.

Diskussionen breddas och fördjupas också genom att belysa en rad konkreta exempel. Det gäller bland annat den tolerans för neofundamentalistisk islamism som har visat sig i samband med publiceringen av Lars Vilks famösa rondellhund men också antisemitiska tendenser i samband med dödsskjutningarna i Toulouse och den häftiga kritiken av Israel. Diskussionen är växlande mellan det historiska idébygget och de nutida exemplen, och är mestadels snillrikt sammansatt. Detta är någonting delvis annat än de mer polemiska och mindre välunderbyggda texter som annars varit Lundbergs signum i framför allt bloggsammanhang. I kritiken mot Gardell övergår det sakliga dock i en del mer raljanta utsagor, vilket emellertid inte nödvändigtvis innebär att Lundberg har fel. Mycket av det som sägs har redan sagts men när diskussionen blir mer mångsidig, utförlig och välgrundad kastar den klarare ljus över dessa företeelser. Relevansen är stor; substansen i argumenten går oftast inte att ta miste på.


Kritik mot Lundberg
Lundberg representerar ett slags blandning mellan kulturkonservatism (i kulturfrågor), liberalism (i samhälls- och ekonomiska frågor), och neo-"konservatism" (i utrikespolitiska frågor). Följdfrågan är dock om den är så balanserad som han själv vill göra gällande. Denne skriver på sidan 50:

Upplysningens fiender är från detta perspektiv obskurantismen, auktoritetstron och fanatismen. Sådant tycks uppstå med varje ny generation, om än i ständigt nya skepnader, inte minst inom ramen för ett vantolkat upplysningstänkande som likställer upplysningen med fanatisk relativism, med rigid ateism eller med absolut tillit till vetenskap och förnuft. Men upplysningens fiender är i lika hög grad - med tanke på den balans mellan pluralism och homogenitet, eller mellan mångfald och särart som Todorov urskiljer som upplysningens motor - de som verkar för protektionistisk nationalism, de som vill stänga gränser och förhindra rörlighet och utbyte mellan länder och kontinenter, liksom de som inte inser vikten av att religiös pluralism bejakas och att den klassiska bildningen och olika kulturtraditioner värnas och aktivt underhålls. Upplysningstänkandet är således mer än ett system av teoretiska idéer och maximer; det är ett tänkande som har vuxit fram ur reflektionen över sina egna förutsättningar, vilka i sin tur implicerar en samhällssyn som bygger på ambitionen att hitta en balans mellan odlandet av den egna särarten och toleransen för det annorlunda.

Detta generella synsätt framstår förvisso som rimligt och överensstämmer i mångt och mycket med mitt eget, men varför skall då inte även migration och demografi balanseras på ett liknande vis? Varför tar Lundberg parti för Fredrik Segerfeldt och dennes blamerande och på många sätt icke-liberala migrationsfetischism men inte den här typen av förhållningssätt? Varför skall inte globaliseringen balanseras på exempelvis ett sådant vis som Harvardekonomiprofessorn Dani Rodrik har föreslagit, snarare än att omhulda Johan Norbergs simplistiska skolpojksglobalism? Varför anses det extremistiskt att servera fläsksoppa men inte att vilja att USA och Nato medelst krigföring undergräver staters suveränitet och dödar civila på kuppen?

Åter till invandringsfrågan så skulle Lundberg visserligen kunna avfärda resonemanget på ungefär samma sätt som han avfärdar den svenska periferins partier - Feministiskt initiativ, Kommunistiska partiet, Svenskarnas parti, Nationaldemokraterna etcetera - genom att luta det mot att den förnuftiga majoriteten minsann tycker annorlunda än dessa radikaler. Men faktum är att i ett vidare globalt perspektiv - den synvinkel och nivå som Lundberg et consortes så gärna lovsjunger - förespråkar merparten av världens liberaldemokratier inte fri invandring utan är i många fall synnerligen selektiva och restriktiva i sina förhållningssätt. Ännu en globaliseringsparadox och ännu ett aber för Timbro och deras åsiktsfränder.

Dessutom är det frapperande att Lundberg ägnar så mycket utrymme åt att kritisera neofundamentalistisk islamism men inte säger någonting om USA:s allianspartner, Saudiarabien, och dess både totalitära och obskurantistiska exoterism. Ledande skikt inom detta land fungerar som finansiell motor åt många sunnitiska terrornätverk i världen, inklusive "svenska" jihadisters krigiska förehavanden. Jag vet inte exakt vad negligeringen beror på men det är åtminstone en brist för argumentationens faktamässiga stomme. Än märkligare förefaller det med tanke på att boken omfattar - tomma blad och fotnotsavsnitt exkluderat - närmare fyrahundra sidor.


Sammanfattande ord
Trots partiella brister och i vissa avseenden avgörande skillnader mellan mina egna ståndpunkter och Lundbergs dito, är det ett gediget verk som denne har sammanställt. Det accentuerar modernismen, totalitarismen och relativismens brister, samtidigt som det sätter fingret på liberalismen och kulturkonservatismens förtjänster. Inte minst kastar den ett behövligt ljus över det svenska debattklimatets många tillkortakommanden i form av bristande koherens, flagrant dubbelmoral, problematiska apologier, och allmänt osunt förnuft. Kort sagt, allt som är den diametrala motsatsen till upplysningstraditionen.






Relaterade blogginlägg
Johan Lundberg - Under omprövning
Johan Lundberg - några rätt och flera fel
Johan Lundberg och multikultirasismen
Samuel Huntington - The Clash of Civilizations
Foucault - episteme
Axess sista chans


söndag 26 juli 2015

Ricardo Duchesne - The Uniqueness of Western Civilization

Ricardo Duchesne är namnet på en kanadensisk historiker/sociolog som har författat vad som förefaller vara ett av de senaste årens mest intressanta verk om den västerländska civilisationen - The Uniqueness of Western Civilization (2011). Efter ett tips från signaturen Alaricus bestämde sig Nomen nescio för att titta närmare på detta.

Duchesne använder sig av en ganska konventionell historisk metod där såväl diakrona (över tid) som synkrona (samtida eller vid en viss tidpunkt) processer belyses, och det finns således växlingar mellan olika epoker och över huvud taget tids- och rumsramar. Han har undersökt ett antal huvudfrågor genom att framställa en historiografi där fokus är på nyckelhändelser och huvudfaktorer, samt en strävan efter att finna den unika västerländska kulturens ursprung. Det är därmed ett annorlunda förhållningssätt till historia och genealogi än det som Michel Foucault argumenterar för i "Nietzsche, Genealogy, History" (1971), där i stället de små händelserna och historiens asymmetri och avsaknad av en "storslagen början" betonas. En av avsikterna med verket beskrivs i sin tur på följande sätt:

The second aim is to assess the empirical adequacy of a highly influential set of revisionist works published in the last two decades dedicated to the pursuit of dismantling the “Eurocentric” consensus on the “rise of the West”. The focus will be on explicating, interpreting, connecting, systematizing, supplying background information, and refuting the arguments of multicultural revisionists who claim that there were “surprising similarities” between the West and the non-Western world as late as 1800–30 and that the Industrial Revolution was the one transformation that finally set Europe on a different path of development. This book is quite determined in its efforts to demonstrate that the entire revisionist school is founded on precarious and tendentious claims in its attempts to rewrite the history of the West. The questionable pursuit of the revisionist school will be addressed by means of a conscientious analytical and detailed review of a vast body of secondary sources and findings.

Med andra ord argumenterar Duchesne mot de kulturrelativistiska revisionister som sedan åtminstone efterkrigstid har sökt att framställa alla jordens samhällen som antingen (lika) progressiva, där samtliga har gått från lågt till (lika) högt, eller att västerländsk kultur till stor del har utvecklats i sina möten med andra, högre stående kulturer (även när det är uppenbart att det inte är på det viset). För att göra en lång historia kort så kan man identifiera andra världskrigets två ideologiska vinnare - liberalism och marxism - i det linjär-progressiva respektive det hybridiserade och oikofobiska. Kombinationer av dessa två synsätt är också möjliga, särskilt efter 1989 då dessa delvis förenades och började influera varandra, men Duchesne fokuserar snarare på de akademiska än de politiska perspektiven.





I introduktionskapitlet läggs visst fokus på Frankfurtskolan och boasiansk antropologi, men ett flertal mer eller mindre kända antropologer, sociologer, politologer, och historiker, exempelvis William McNeill och Immanuel Wallerstein, passerar revy i Duchesnes genomgång. Många av de antivästerländska idéerna har på senare år vederlagts inom mainstreamvetenskap, exempelvis föreställningen om att afrikanska jägar-/samlarsamhällen har varit de mest fria och demokratiska, genom att belysa mordstatistik och de huvudfaktorer som ligger bakom minskningarna - några referenser till Steven Pinkers banbrytande The Better Angels of Our Nature (2011) finns av naturliga skäl emellertid inte, men Duchesne finner stöd för Thomas Hobbes hypotes på annat håll. Noterbart är att dessa akademiska trender har skett närmast parallellt med en generell aversion mot darwinism och den yngre men intimt relaterade sociobiologin. (Noterbart är dock att evolutionsbiologer många gånger har använt sig av sitt eget forskningsfält till att framlägga argument och slutsatser som påminner om senmoderna sociologer och antropologer, och då är det inte enbart Stephen Jay Gould och Steve Jones som jag har i åtanke.)

Vidare diskuteras den oikofobiska och xenofila historieskrivningen som syftar till att kritisera de antika kulturerna, de grekiska och romerska, till förmån för bland annat kinesiska och persiska högkulturer. Duchesne menar att dessa argument redan vid en snabb empirisk anblick förefaller vara orimliga:

How did a West that was just “beginning” to gain some advantages manage to have most of the world at its disposal? And, if Europe was uniquely different in the accidental creation of a global empire, how do we make sense of Armesto’s own words that during the 18th century China, “by almost every standard, [was] still the fastest-growing empire in the world” (740)? China is great in the acquisition of an empire (which does not allow her to industrialize) and Europe is lucky and colonial. The chapter on the Enlightenment is similarly designed to reduce European responsibility and augment the role of “overseas ideas”. “The Enlightenment was global in its inspiration” and the arrival of ideas from Asia was “the more fundamental contribution” (738). China was (in “key respects”) a “more modern society” than the West, “a better educated society”, “a more entrepreneurial society”, “a more industrialized society”, a “more egalitarian society” (740). The Renaissance, the Cartographic Revolution, the Military Revolution, the Reformation, the Scientific Revolution, the Industrial Revolution, the rise of representative institutions, the Enlightenment were not really European; China was still “more industrialized” and “more enlightened” as a matter of course. The “inferiority” of the West (a word never used in reference to non-Western cultures) was “only beginning to be reversed” in the eighteenth century (743).

En skärskådning av historien, och hur den har framställts, är emellertid föremål för senare kapitel. I det andra hamnar Andre Gunder Franks Re-Orient: Global Economy in the Asian Age (1998) i blickfånget, och en rad brister i argumentationen belyses - exempelvis att den senare negligerar den intraeuropeiska handeln till förmån för den globala och interkontinentala. Det faktum att Kina var världens supermakt tills åtminstone 1800-talets början är ingen nyhet, men det betyder ingalunda att Europa som merkantilt och innovativt område var irrelevant. Vid närmare anblick tycks ovannämnde Frank ha förminskat Europas betydelse, både regionalt och globalt, och Duchesne använder främst kvantitativa argument för att exemplifiera detta. Framför allt har tidigare hegemoner som Storbritannien förtjänat sina rikedomar på grund av sin kultur, kompetens och förmåga att skapa:

Academics are so preoccupied with the moral implications of the slave trade, the plunder of resources, and the use of violence in the enforcement of mercantilist trade arrangements, that they cannot see the obvious: Britain earned her riches through her own virtues and talents as a nation that deliberately set out to achieve imperial greatness. It was Britain’s development of the best navy in the world, civil institutions, administrative and financial reforms that made it possible for her, in the first instance, to seize upon and appropriate raw materials and slaves in faraway lands.

Stora delar av de fem första kapitlens argumentationer, eller snarare motargumentationer, bygger på geografiska, demografiska, ekologiska och ekonomihistoriska data, och läsningen av dessa avsnitt blir följaktligen inte särdeles underhållande. Detta rigida nagelfarande är dock nödvändigt om man vill ha ett välunderbyggt verk att referera till i den här typen av spörsmål, och mer precist jämförelser mellan Europa och Kinas, samt nationella och intraeuropeiska utvecklingsprocesser. Generellt tycks dock många av senmodernitetens "självkritiska" historiker ha övergett en tidigare utbredd eurocentrism till förmån för, inte minst, sinocentrism, och följden av detta är att dessa tenderar att överskatta Kinas innovationer på bekostnad av Europas, varpå de senare förringas eller relativiseras. Duchesne menar dock att flera eurocentriker är mer balanserade och träffsäkra i sina beskrivningar och analyser än dessa historierevisionister. Många av de senare har inget problem med att understryka exempelvis kinesiska, arabiska och indiska framsteg.

Duchesne snuddar vid sociobiologi och evolutionspsykologi i ett flertal kapitel, men använder inte begreppsapparater som exempelvis The Big Five Personality Factors. Han säger dock implicit att personlighetsdraget openness har förändrats i samspel med bland annat kulturella, ekonomiska och sociala processer. Kineser har bitvis varit öppensinnade och gjort många innovationer, men under längre perioder har de använt ungefär samma hjulspår. Duchesne försvarar dock inte, trots sin eurocentrism, den binära nationalistklyschan att européer är kreativa och kineser okreativa, men drar sig heller inte för att se västerlandet som unikt med avseende på dess odogmatiska hållning till många fenomen:

A culture is modern and Western when it has a conception of itself as self-grounding or self legitimating, and when individuals are free to articulate their ideas and their feelings through the exercise of their own faculties. The Other of this ideal is what Immanuel Kant called “dogmatism;” that is, the acceptance of norms and principles as “self-evident”, whether by “God” or by “Nature”, without the exercise of self-determining reason (Pippin 1997). There is more to a modern agent in Western culture than a highly efficient producer who performs specialized roles based on effort and merit according to universally calculable rules. A self-directing person cannot accept any set of norms, aesthetic conventions, or institutional practices, unless those norms and laws can be seen to be compatible with the free exercise of their reason.

Denna rationaliseringsprocess förstås till stor del genom Max Weber och Jürgen Habermas, men inte en enda referens till Ferdinand Tönnies står emellertid att finna.





De mer filosofiskt anstrukna aspekterna, som finns tydligt integrerade i bokens tre sista kapitel, är desto mer eggande, och det rör sig delvis om ett slags hegelianskt och nietzscheanskt tänkande. Detta ligger i sin tur till grund för en sorts hereditär determinism, där individuella och grupprelaterade arv- och miljöaspekter samspelar och leder till en viss sorts utfall. Medan miljödeterminister ser olika miljöer som det som triggar igång en mänsklig, mycket formbar potential, så anser de hereditära deterministerna att de inherenta potentialerna dels skapar eller förändrar olika miljöer (till exempel hur ett samhälle ser ut och utvecklas), dels att miljöer triggar igång olika predispositioner, som också kan skilja sig åt både mellan individer och grupper. Det handlar sålunda om vad som kommer först och vad som är primärt - om alla hade samma predispositioner och potentialer så skulle miljöfaktorer onekligen vara det viktigaste och den mänskliga naturen, i den mån den existerar, sekundär.

Poängen är i Duchesnes fall att han spårar en vilja till makt hos de ursprungliga krigiska tillika aristokratiska indoeuropéer som levde för tusentals år sedan, varefter denna heroiska tradition - där prestige, ära och berömmelse var drivkrafter - har utvecklats och transformerats till nya samhälls- och kulturmönster. Nietzsches distinktion aktiva respektive reaktiva krafter sätts då i fokus, och dessa indoeuropéer och i viss mån europeisk civilisation över huvud taget, har kännetecknats av aktivitet - man har skapat, byggt upp och raserat samhällen, både sina egna och andras, och sällan varit passiva - förrän i mångkulturalismens tidevarv. Det betyder förstås ingalunda att den tidigare aktiviteten har varit positiv i alla avseenden och för alla inblandade, inklusive dem själva, men utan detta hade inte högkulturer uppstått och innovationer kunnat göras. Ett annat sätt att beskriva denna anda är som faustisk.

I nuläget och sedan en tid tillbaka alstras i stället en sorts ressentimentsstyrd, reaktiv energi inom merparten av de europeiska folken och dess medlemmar - alltifrån svenskar, fransmän och engelsmän, till exileuropéer som amerikaner och australiensare. Duchesnes verk handlar dock inte om någon kritik av det "mångkulturella samhället" utan rör återigen den mångkulturalistiska historieskrivningen. Det rör sig heller inte om någon fringe science utan verket har ett ganska konventionellt, om än ovanligt öppet eurocentriskt, teoretiskt och metodologiskt upplägg i dess samtliga delar. Det faktum att sådana som Hegel, Nietzsche och Weber är i fokus påvisar också att det övergripande ontologiska och epistemologiska perspektivet är immanent, och således hänvisas inte till några metafysiska och -historiska processer á la exempelvis Arnold J. Toynbees A Study of History (1934-1954). Däremot nämns Oswald Spenglers magnum opus The Decline of the West (1918, 1922) i anslutning till det faustiska.

The Uniqueness of Western Civilization är en gedigen och uppfriskande bok som i stället för att teoretisera fokuserar på en rigid hållning till Karl Poppers falsifieringskrav, där man inte utelämnar de data som inte stödjer ens hypotes. I det avseendet, med flera, är Duchesne ett akademiskt föredöme.






Relaterade texter
Kort översikt av Marshall Poe
Recension av Kevin B. MacDonald

Relaterade blogginlägg
Steven Pinker - The Better Angels of our Nature
Richard Nisbett - The Geography of Thought
Michael Chisholm - Modern World Development
Nima Sanandaji - The Surprising Ingredients of Swedish Success
Disinstallation som "hyperrealism"

John Fowles - The Collector

Engelsmannen John Fowles (1926-2005) är en av det sena 1900-talets verkligt stora författare, och har skrivit verk som The Magus (1966, 1975), The French Lieutenant's Woman (1969), The Ebony Tower (1974), och The Maggot (1985). Nomen nescio har emellertid valt att titta närmare på romandebuten The Collector (1963).

The Collector - som till att börja med rent bokstavligt anspelar på att protagonisten Frederick har som hobby att samla på fjärilar - handlar om en ganska ung solitär man som i sin brist på substans och mening i livet blir besatt av en vacker ung konststudent som brukar hålla till nära hans modesta arbetsplats. Efter en stunds introspektion brukar de flesta tvingas bli varse om att de har en del märkliga idéer för sig, och mildare former av stalking torde inte vara alltför sällsynt. Hos Frederick går det hela dock rejält överstyr. Efter att ha haft den olyckliga turen att vinna en större summa pengar på fotbollsstryktipset möjliggörs nämligen hans planer på att kidnappa den vackra Miranda. Han har därmed råd med både ett ensligt hus på landsbygden och allsköns mat och prylar för lång tid framöver, varav några han redan införskaffar innan de lömska planerna går i lås.

De cirka 120 första sidorna av romanen berättas ur Fredericks perspektiv, och man får följa hans både bräckliga och brokiga inre medan han tvingar sin fånge att lära känna honom mot sin vilja. Att det är något som inte står rätt till med Frederick är uppenbart men han är ingen seriemördarpsykopat, och på grund av sitt dåliga självförtroende och sin svendom vill/vågar han inte ens ligga med Miranda när hon erbjuder sig i hopp om att lättare kunna bli frisläppt; hon förhandlar sig tidigt, trots rymningsförsök, fram till att hon bara tänker stanna under ungefär en månads tid. Det finns givetvis många intressanta psykologiska aspekter att ta fasta på, bland annat antydan om att Frederick har ett slags latenta skuggsidor som av Miranda tros vara värre än denne ditintills uppvisat i berättelsen:

All right, you think I’m not normal keeping you here like this. Perhaps I’m not. But I can tell you there’d be a blooming lot more of this if people had the money and time to do it. (…)
‘Don’t look like that’, she said. ‘What I fear in you is something you don’t know is in you.’
What, I asked. I was still angry.
‘I don’t know. It’s lurking somewhere about in this house, this room, this situation, waiting to spring. In one way we’re on the same side against it.’


Känntecknande för Fredericks personlighet, så som den presenteras genom hans tankar, är också en vilja att rationalisera sina milt sagt moraliskt tvivelaktiga handlingar. Detta sker bland annat genom att skylla på Mirandas beteende - inte minst det misslyckade samlagsförsöket, ett obscent initiativ som delvis får honom att tappa respekten för henne - men också klasstillhörighet.

Det senare perspektivet är över huvud taget ett av verkets mest framträdande, och är dessutom mångbottnat. Fowles har ganska explicit, delvis med anknytning till aforismsamlingen Aristos (1964) som vidareutvecklar den sortens teman, påtalat det klassmässiga men också lämnat utrymme för reader's response. Bland annat problematiseras frågan gällande vad som kan ske när individer från lägre samhällsklasser - som ofta saknar både moral, intelligens och kreativitet - blir nyrika. Paradoxalt nog är den illitterate och tafatte Frederick en ganska oförmögen miljonär, och bortsett från några enstaka turträffar lyckas han inte köpa vare sig böcker eller kläder eller anrätta maträtter som den kultiverade Miranda uppskattar, än mindre inreda sitt hem. Dessa aspekter kan i sin tur kopplas till både meritokrati och habitus - det ekonomiska går visserligen inte sällan hand i hand med dessa saker, men det är betydligt mer raffinerade arv-och-miljö-samspel som ligger bakom skillnader mellan människor. Mentala skillnader som är svåra, ibland rentav omöjliga, att överbrygga:

She often went about how she hated class distinction, but she never took me in. It’s the way people speak that gives them away, not what they say. You only had to see her dainty ways to see how she was brought up. She wasn’t la-di-da, like many, but it was there all the same. You could see it when she got sarcastic and impatient with me because I couldn’t explain myself or I did things wrong. Stop thinking about class, she’d say, like a rich man telling a poor man to stop thinking about money.

I don’t hold it against her, she probably said and did some of the shocking things she did to show me she wasn’t really refined, but she was. When she was angry she could get up right on her high horse and come it over me with the best of them. There was always class between us.


Det har inom diverse senmoderna forskningsämnen förstås skrivits en hel del om denna välkända roman, bland annat den här intressanta masteruppsatsen som primärt erbjuder en hegeliansk läsning med fokus på olika tänkbara dialektiska processer (bland annat temat herre-slav) som äger rum mellan de två i huvudsak vitt skilda karaktärerna. Uppsatsförfattaren berör också mer i förbigående den ganska framträdande kapitalismkritiken, och att titeln kan ses som en anspelning på det snabbt framväxande konsumtionssamhällets föremålsfetischism. Utöver fjärilarna och alla de inköpta sakerna har också Frederick samlat på sig ett levande ting som han konsumerar på sitt säregna vis. En något mer banal men ändock tänkbart kompletterande tolkning är att den sköna Miranda är dennes finaste fjärilsfångst - kulmen på vederbörandes fäbless för att fånga vackra organismer och krama livsgnistan ur dem.





Merparten av det övriga innehållet berättas i stället ur Mirandas perspektiv i dagboksform, vilket förstås är narratologiskt sett mycket fängslande (!). Man kan därvidlag fråga sig om vare sig Frederick eller Miranda är pålitliga berättare, men det finns ganska explicita bevis för att - såvida inte i stället Miranda av någon anledning har talat osanning om den saken - den förre har ljugit om antalet dagar som han har hållit henne bunden och inlåst i källaren.

Det fascinerande i denna del är inte minst variationen mellan lakoniska reflektioner och mer känslostormande textstycken. Miranda pendlar mellan att ge uttryck för smärre hopp och ren ångestladdad förtvivlan, och försöker bland annat slå sin mentalt och etiskt underlägsne, men fysiskt alltjämt överlägsne herre, med en yxa. Dessutom får man genom dagdrömmeri ta del av aspekter av Mirandas vanliga liv som gör henne till en personlighetsmässigt rikare karaktär, samt en del återgivelser av nattliga drömmar. Hennes återkommande reflektioner kring sitt stundtals något komplexa förhållande till Frederick, som hon kallar Caliban, manar till eftertanke:

It’s weird. Uncanny. But there is sort of a relationship between us. I make fun of him all the time, but he senses when I’m ‘soft’. When he can dig back and not make me angry. So we slip into teasing states that are almost friendly. It’s partly because I’m so lonely, it’s partly deliberate (I want to make him relax, both for his own good and so that one day he may make a mistake), and part cunning, and part charity. But there’s a mysterious fourth part I can’t define. It can’t be friendship, I loathe him. (...)

I can never cure. Because I’m his disease.



The Collector är en på många tänkbara plan briljant roman och mestadels också väldigt stilistiskt tilltalande. Rekommenderas mycket starkt.

lördag 25 juli 2015

Samuel Huntington - The Clash of civilizations

Ett av de senaste årtiondenas mest uppmärksammade civilisationsrelaterade verk, som många har hört talas om och uttalat sig om, men dessfärre verkligen har läst utan förutfattade meningar eller läst över huvud taget, är tidigare Harvardprofessorn Samuel Huntingtons (1927-2008) The Clash of Civilizations and the Remaking of World Order (1996). Nomen nescio belyser denna inflytelserika utgåva i kölvattnet av nyckelhändelser som elfte september-attackerna år 2001, Taimour Abdulwahabs misslyckade terrordåd, attackerna mot Jyllands-Posten och Lars Vilks, Anders Behring Breiviks terrorattentat och världsåskådning, och en del annat som är mer eller mindre relevant för svenskar.

Huntington är en av 1900-talets mest välrenommerade statsvetare och disputerade vid Harvard University redan 1951. Han skrev bland annat Political Order in Changing Societies (1968) under första halvan av sin vetenskapliga karriär. Det aktuella verket kan i enkelhet ses som ett svar på likaledes kände kollegan Francis Fukuyamas The End of History and the Last Man (1992), som förutspådde den liberala demokratins långsiktiga hegemoni på global nivå, och detta inte långt efter att Sovjetunionen brakat samman 1989/1990. Det är också en utvidgning av en uppmärksammad artikel som publicerades i Foreign Affairs under 1993. (Noterbart är att denna hade ett frågetecken - "The Clash of Civilizations?") Efter murens fall kommer inga större religiösa eller ideologiska konflikter att äga rum, menade Fukuyama. Huntington hävdar emellertid att världen redan är och lär förbli multipolär och att västerlandet, som uppfunnit och sett det som sin uppgift att sprida den liberala demokratin och marknadsekonomi, stegvis har minskat - och lär fortsätta minska - sitt inflytande på längre sikt. Därmed är det både ett historiskt och ett framtidsteoretiskt verk, och i förstnämnda avseende har Huntington onekligen rätt. Västerlandet - USA, Kanada, större delen av Europa, samt Australien och Nya Zeeland - hade betydligt mer direkt makt och kontroll under till exempel 1890-talet än 1970-talet (eller för all del 2012).

Likaledes tycks Huntington göra en korrekt analys när han påpekar att engelskan har minskat sitt inflytande som förstaspråk. Det faktum att många talar det som hjälpspråk, lingua franca, är inget tecken på framväxten av en global västerländsk enhetskultur utan snarare tvärtom, eftersom engelskan enbart har ett tillfälligt instrumentellt värde för olika nationaliteter som av olika skäl behöver kommunicera med varandra. Samtidigt skulle det kunna leda till rotlöshet om det frekvent användes, men Huntington ser inga tecken på detta, och i den mån engelskan blir förstaspråk i vissa nya länder så tenderar den att bryta sig loss från den traditionella engelskans form, innehåll och prosodi för att sedermera närmast bli till ett eget språk. Däremot har å sin sida Fukuyama rätt såtillvida att västerlandet har mer indirekt inflytande på resten av världen i ideologiska avseenden, i och med att marknadsekonomi och liberaldemokrati har spridit sig till många platser på jorden som ligger utanför den västerländska makrocivilisationssfären, vilket har skett både direkt och indirekt. Även Huntington instämmer delvis i detta, särskilt när det gäller media och populärkultur. Huntington menar dock att man, genom att titta alltför mycket på ekonomiska och ytliga materiella aspekter, förbiser de unika civilisationssfärerna i världen som trots överlappningar och oskarpa gränser likväl finns. Likaså tenderar många att blanda samman västernisering med modernisering: en sådan utveckling är en möjlighet men ingen nödvändighet - vare sig Japan eller Saudiarabien har blivit västerländska, ehuru de har moderniserats och anammat västerländsk teknologi. I motsats till detta står kemalismen, som såg västernisering och modernisering som förutsättningar för varandras existens och följaktligen parallella framväxt.

Huntington räknar med åtta stycken makrocivilisationer: den västerländska, den ortodoxa, den kinesiska, den japanska, den islamiska, den latinamerikanska, den hinduiska, och den afrikanska. (Man kan även addera en nionde, den buddhistiska.) Det faktum att många inte har läst boken kan leda till förnumstiga invändningar som att kategorierna är förenklingar, så låtom oss genast påpeka att Harvardprofessorn Huntington givetvis ger uttryck för att det rör sig om detta (kanske just för att slippa förnumstiga invändningar). Samtidigt är denna grova indelning så pass problematisk att den i vissa avseenden nästan blir fel (även detta påpekar delvis Huntington självkritiskt):

Civilizations have no clear-cut boundaries and no precise beginnings and endings. People can and do redefine their identities and, as a result, the composition and shapes of civilizations change over time. The cultures of people interact and overlap. The extent to which the cultures of civilizations resemble or differ from each other also varies considerably. Civilizations are nonetheless meaningful entities, and while the lines between them are seldom sharp, they are real.

Exempelvis finns det, långtifrån, en knivskarp gräns mellan västerländsk och kristen ortodox civilisation, inte minst med EU:s nuvarande beskaffenhet i åtanke. Ryssland är ortodoxt men inte medlem i EU och har haft dåliga relationer med flera ortodoxa nationer. Vidare överlappar den afrikanska kulturen inte sällan den islamiska med tanke på att flera subsahariska länder domineras av islam. Huntingtons idealtypiska indelning är ändå på det stora hela övertygande, och de initiala tvivel som uppstår i samband med läsningen av kapitel ett försvinner i samband med att man tar itu med kapitel två och i viss mån även senare kapitel. Noterbart är att flera av dessa åtta makrocivilisationer har en eller ett par kärnländer (core states), ett fenomen som diskuteras i kapitel sex. För västerlandets del innebär det USA och möjligen Storbritannien, Frankrike och Tyskland, för hinducivilisationen Indien, för den kinesiska civilisationen Folkrepubliken Kina, och så vidare.

Huntington belyser även civilisatoriskt kluvna länder (torn countries) som antingen har växlat mellan, eller helt eller delvis gjort anspråk på att tillhöra olika civilisationer - Ryssland, Turkiet, Mexiko och Australien. Sistnämnda land är frapperande därvidlag eftersom det har inneburit det omvända, att man har velat frigöra sig från västerlandet och i stället försöka bli en integral del av Asien, vilket visat sig vara ett ganska misslyckat företag. Samtidigt finns tecken på att åtminstone Ryssland och Turkiet har distanserat sig från västerlandet, och i stället närmat sig rysk ortodox nationalism respektive det islamiska ummah, under de senaste åren.








Muhammedkarikatyrer, Stockholmsbombare och Breivik
Det finns de som påstår - bland andra Andreas Malm i sitt ömsom tendentiöst journalistiska, ömsom balanserat populärvetenskapliga verk Hatet mot muslimer (2009) - att Huntington har gett upphov till muslimhat, föreställningar om den islamiska världen som monolitisk och oförenlig med modernitet, med mera. Faktum är att i den mån Huntingtons verk används som vulgärantiislamiskt bränsle till en närmast manikeisk föreställningsvärld á la Breivik - en idé om en dualistisk kamp mellan det kristna västerlandet och det hotande islamiska väldet - beror det troligen på en obalanserad läsning av detta, och i den mån det kan uppfattas som ett antiislamiskt alster beror det likaledes på en obalanserad läsning av detsamma. I den utsträckning som det kontrajihadistiska lägret har använt Huntington på ett sådant vis är det troligen inte Breiviks eget fel - jag betvivlar nämligen att Andersnordic har läst boken, ty han hade fullt upp med World of Warcraft. Den som emellertid har läst hela verket kan knappast påstå att Huntington ger uttryck för islamofobi, så som begreppet definieras av till exempel Mattias Gardell (2010). Poängen är snarare att flera islamiska länders befolkningar aktivt har övergett kemalism och tendenser till modernism för utvecklingsprocesser där olika slags islamism och modernisering (notera skillnaden mellan å ena sidan modernism och å andra sidan modernitet och modernisering) hamnar i förgrunden. Det är inte hugget i sten att dessa befolkningar skall vara genomsyrade av islamism och fundamentalism, utan de har potential till att utvecklas i riktning mot till exempel sekularism, esoterism (inte minst sufism) och över huvud taget mindre exoteriska varianter av islam. I den mån det finns människor som tror att världens muslimer utgör en oföränderlig population, tillhör naturligtvis inte Huntington den skaran.

Kanske viktigast av allt, utöver hur något kan och rimligen bör uppfattas, är dock att undersöka hur verkligheten är beskaffad. Om det nu förefaller så att icke obetydliga delar av den islamiska världen, det transnationella ummah, karakteriseras av religiösa/politiska ideologier som wahhabism och salafism, gäller det att uppmärksamma omvärlden på vad detta bär med sig, alternativt kan bära med sig. Att i en sådan fas agera islam- och muslimapologet tycks missriktat. En av Huntingtons slutsatser är också att man skall vara tolerant mot andra makrocivilisationers egenart - det är en förutsättning för global fred och funktionalitet - och därför är det inte säkert att han hade uppskattat det provokativa initiativ som det innebar att publicera Muhammedkarikatyrerna i Jyllands-Posten, ej heller Lars Vilks famösa rondellhund. Å andra sidan vittnar hans mer distinkta kritik av den islamiska makrocivilisationen, och dess medlemmars benägenhet att ta till våld, om att en icke obetydlig del av dem som omfamnar militant islamism och fundamentalism utan tvekan är stingsliga och fanatiska. Vilks enfant terrible-fasoner är inte hedervärda, men den rödglödgade fanatism som manifesteras i och med attackerna mot bland annat Jyllands-Posten, liksom Stockholmsbombarens misslyckade angrepp, borde få Malm att skriva en ny, och diametralt annorlunda bok - Hatet mot västerlänningar - något som den 35-årige socialisten naturligtvis inte kommer att göra.


Brister och förtjänster
Som historieverk är det substantiellt men även i dessa avseenden finns tveksamma delar om man skärskådar innehållet. Exempelvis har flera ifrågasatt att intercivilisatorisk handel inte skulle leda till mindre konflikter [1], vilket Huntington förfäktar. Karl Poppers rigida falsiferingskrav innebär att man även måste ta del av de data som motsäger de data som man underbygger sin argumentering med, något som många akademiker - även Huntington - tenderar att förbise helt eller i delar. Det gäller även redogörelser för den kinesiska makrocivilisationen (Sinic), som fokuserar orimligt mycket på vad Lee Kuan Yew, Singapores långvarige premiärminister, har haft att säga. Lee är mycket intressant och en av världshistoriens mest begåvade politiska ledare, men det betyder inte att hans ord utgör ett bevis för hur denna civilisationssfär är beskaffad i sin helhet. Dessutom har senare utsagor av samme Lee gjort gällande att Singapore till delar kan och vill uppfattas som ett västerländskt land, och Singapore har alltid försökt att ha goda relationer med västerländska stater i allmänhet och USA i synnerhet. Huntington har kanske rätt - ja delvis har han haft rätt med tanke på bland annat 9/11 - när han agerar Kassandra och säger:

The dangerous clashes of the future are likely to arise from the interaction of Western arrogance, Islamic intolerance, and Sinic assertiveness.

Men det betyder inte att man bör fokusera på lilla Singapore och Taiwan i nästan lika stor utsträckning som stora Kina. Och i den mån Kina kan kallas konfucianskt är detta enbart en beståndsdel - det rör sig snarare om en blandning mellan kommunism, legalism, konfucianism och numer också statskapitalism.

Som kvalificerat framtidsspekulerande är det också av värde, men har stora begränsningar därvidlag. Kanske beror det just på det som Edward Said poängterade, att frågetecknet togs bort i samband med att artikeln blev till en hel bok - för naturligtvis är det stor skillnad på att ställa en fråga och komma med ett påstående.

Samuel Huntington sällar sig likväl till den skara civilisations- och statsvetare som har vågat sig på det svåra företaget att analysera och i viss utsträckning förutsäga större globala mönster och inte bara enskilda länders utvecklingar, och har en given plats jämte bland andra Max Weber, Emile Durkheim, Oswald Spengler, Arnold J. Toynbee och Immanuel Wallerstein. Liksom dessa är viktiga att bekanta sig med är Huntingtons magnum opus av stor relevans. Likaså är det av vikt att ta del av några av de verk som har kritiserat och/eller byggt vidare på Huntingtons civilisationsparadigm och de slutsatser som dras. Bland dessa kan Roger Scrutons The West and the Rest: Globalisation and the Terrorist Threat (2002), Francis Fukuyamas State-Building: Governance and World Order in the 21st Century (2004), Immanuel Wallersteins European Universalism: The Retoric of Power (2006), och Patrick J. Buchanans Suicide of a Superpower: Will America Survive to 2025? nämnas. Mer ideologiskt inriktade verk, som likaledes utgår från Huntington, är Guillaume Fayes Archeofuturism (2010), Why We Fight (2011), och The Convergence of Catastrophes (2012). Avgjort är att The Clash of Civilizations and the Remaking of World Order är ett av det sena 1900-talet och det unga 2000-talets mest framträdande verk, och kommer att ha fortsatt förklaringsvärde under åtminstone ett tag till.


Relaterade blogginlägg
Francis Fukuyama - Identity and Migration
2x Carl Rudbeck
Globalisering och hybridisering
Mång-, mono- och multikulturalism
Mång-, mono- och multikulturalism - del två

Relaterat videoklipp
Edward Said om Huntington


[1] För en utläggning om detta specifika fenomen, läs Steven Pinkers The Betters Angels of our Nature (2011). Pinker är inte statsvetare eller politisk filosof men relaterar sådana data till sina utläggningar om varför våldet har minskat på många håll i världen.

torsdag 23 juli 2015

Är Singapores immigrations- och integrationspolitik värda att influeras av?

Sakta men säkert sveper en invandringskritisk våg fram över Europa - vissa anser att dess vatten är lika brunt som det som återfinns i Östersjön; andra nöjer sig med att bara kalla det högerpopulistiskt – och den har nu även drabbat Sverige i form av Sverigedemokraternas riksdagsinträde. Alltfler – oavsett graden av kritik och graden av vilja till radikal förändring – börjar inse att den rådande politiken är och har länge varit både orealistisk och destruktiv. Det saknas emellertid en del perspektiv och min förhoppning är att dagens artikel – en del slitna återupprepningar av självklarheter åsido – skall kunna bidra med lite av det som ofta fattas i sakliga debatter som berör området. Min önskan är att genom de perspektiv jag har som utgångspunkt kunna – för att använda ett passande ord – berika idédebatten.


En vanlig uppfattning man kan få när man ser viktiga samhällsfrågor dryftas är att deltagarna tenderar att tänka i falska dikotomier, det vill säga i termer av antingen eller. Ibland handlar det dock alldeles uppenbart om generaliseringar, vilket man emellertid måste få lov att använda sig av för att över huvud taget kunna urskilja mönster. Undantagen finns med på ett hörn och även dessa bör diskuteras, men det får aldrig leda till att vi upplever att vi aldrig vet något ty det går aldrig att säga något enhetligt och fullständigt genomgripande om ett fenomen. Vetskapen om att det rör sig om generaliseringar kan göra individer fega eller rentav handlingsförlamade. Denna aspekt är dock inte särskild viktig för den här artikeln och jag skall därför inte beröra ärendet ytterligare.

Ett av de mest laddade exemplen är förstås frågorna som berör mångkulturella, mångetniska och mångreligiösa samhällen; att dessa diskuteras så ivrigt beror förstås på att de är kanske de enskilt viktigaste frågorna, inte minst för en svensk eftersom vi upplevt en demografisk omvälvning de senaste tre decennierna som få andra länder kan mäta sig med. Det är en historisk trend inom delar av Europa som saknar motsvarighet. Innan man diskuterar fördelarna med legalisering av cannabis och andra pseudofrågor bör man ta itu med det viktigaste, så det rör sig ingalunda, i alla fall inte i mitt fall om någon sorts reaktiv monomani eller reflexmässig aversion mot främmande inslag i gatubilden. Jag ville bara klargöra detta innan vi går vidare.

En vanlig uppfattning bland kulturnationalister och andra slags nationalister är att mångkultur inte fungerar. Detta är en sanning med viss modifikation och detta dels eftersom begreppet mångkultur strikt sett inte inbegriper bland annat etniska och religiösa aspekter, trots att man förmodligen ser dessa saker som minst lika viktiga som det ”rent kulturella” (språk, normer, lagstiftning, seder och bruk, beteenden i det offentliga rummet). Förmodligen beror det emellertid på pedagogiska skäl, och mångkultur har således blivit ett sammanfattande ord för flera saker. Må så vara – jag kommer dock själv att tala om mångidentiteter, som i sammanhanget utgör ett mer inkluderande begrepp med betoning på etnicitet, religiös tillhörighet och sociokulturellt arv; dessa saker går som sagt ofta, men inte alltid, hand i hand. På sätt och vis är det nämligen vanskligt att tala om någon av dessa mångsammansättningar eftersom en individs identitet består av både ett kulturellt arv (språk, historia, normer), inte sällan ett för en särskild folkgrupp karakteristiskt utseende, och en religiös tro (eller icke-tro – de flesta personer har dock en livsåskådning av något slag), samt personliga idiosynkrasier (personlighet, intelligens och eventuellt även subkulturell tillhörighet). Att se personen ur ett helhetsperspektiv är därför mycket viktigt, och jag skall återkomma till det. Först och främst skall jag dock belysa de generella aspekterna på gruppnivån; detta görs med utgångspunkt i något så annorlunda som att tala om tämligen välfungerande mångidentitetssamhällen – men utan de sedvanliga förfalskningarna.


Fungerande mångidentitetssamhällen – några utgångspunkter för diskussion
Jag skall ge exempel på välfungerande stater; det torde vara den mest relevanta nivån att belysa eftersom det är en stat som en skattebetalande invånare svarar mot, det är denna – oavsett om man vill det eller inte – som man har ett ömsesidigt förhållande till. Först måste emellertid några premisser beaktas.

Jorden är inte, har aldrig varit, och kommer aldrig att bli något himmelrike så ett samhälle kan aldrig förväntas vara utopiskt. När diskrepansen mellan vad som är det ideala och vad som är det realistiska är för stor bör man revidera sin världsåskådning och sina ideal, oavsett om de har en dragning åt global marxism, global liberalkapitalism, etniskt homogena folkgemenskapssamhällen eller någonting annat. Tills vidare ska jag dock lämna den ideologiska aspekten åt sidan.

Ett samhälle är heller ingen totalitet, det befinner sig i ständig rörelse och kan bara bli mer eller mindre fungerande och beständigt, utifrån en viss vision. 2011 är året och det gäller att blicka framåt, men då får man ofta som samhällsanalytiker ta hjälp av historien. Det går dock aldrig att ha något fågelperspektiv på vår världs historiska skeenden, som Hans-Georg Gadamer uttryckte det en gång i tiden [1], och föränderligheten leder till att vi aldrig kan analysera nuet när vi framställer våra skissartade historiografier.

Dock är det också viktigt att påpeka att jag i första hand söker att sätta fingret på sådana kvantitativa och kvalitativa aspekter som människor i demokratiska samhällen kan enas om som varande viktiga – socioekonomisk status, nationellt välstånd och social trygghet. Jag ämnar således inte ta exempelvis sexualmoraliska och religiösa sensibiliteter i beaktande – i stort sett alla länder som jag ämnar belysa är sekulariserade, dekadenta, ”amerikaniserade” och modernistiska om än i olika hög grad.


















Singapore – alla lika, alla olika?
Med det sagt tänkte jag i första hand belysa Singapore i vissa särskilda övergripande drag och ha det som utgångspunkt för vidare jämförelser med andra länder som är relativt mångidentitetiska. Beträffande detta land skall man dock genast ha klart för sig att det rör sig om en nation med en särskild karaktär. På en yta om blott 710 kvadratkilometer lever cirka fem miljoner invånare varav knappt 40% är utlänningar; med andra ord rör det sig om en trångbodd stadsstat. Likheterna med Luxemburg är slående avseende såväl trångboddhet, den stora demografiska rörligheten och det ekonomiska välståndet. Singapore är emellertid inte ett lika utpräglat bank-, finans- och skatteparadis som Luxemburg och har en mer statisk karaktär. GDP-nivån i Singapore är den tredje högsta i världen, och detta mycket till följd av lyckade importstrategier, och landet räknas i dag som världens fjärde största ekonomiska centrum och är en knutpunkt för transnationell handel, inte bara i Sydostasien, utan även globalt. [2] Enligt KOF-indexet är det också världens mest globaliserade land i ekonomiskt hänseende. [3]

Det sistnämnda - i kombination med den stora mängden icke-medborgare - skulle kunna misstolkas på ungefär samma märkliga sätt som mångkulturalismens påstådda fördelar har kunnat förfalskas fram. I Samtidsmagasinet Salt, nummer två, avslöjade litteraturvetaren Ingrid Björkman det faktum att man vantolkat vetenskapliga rön i syfte att få i första hand mångetnicitet att framstå som eftersträvansvärt eftersom det påstås kunna generera ett slags dynamisk produktivitet där konvergensen mellan mer eller mindre olikartade individer inom en heterogen grupp leder till effektivare lösningar, vilket i sin tur kan appliceras på såväl studie- som arbetslivssammanhang. Mångfaldsfördelarna visade sig dock gälla olika personlighetstyper och var ingalunda kongruent med etnicitet; mer troligt är att sådana heterogena grupper ofta fungerar sämre ur ett svenskt perspektiv eftersom svenska invandrare, inte minst tämligen nyanlända sådana, generellt har sämre språkkunskaper och i vissa fall även avsevärt lägre IQ-nivåer, medan ett land som Singapore har en av världens högsta IQ-nivåer; deras migration tycks inte ha förändrat detta, snarare tvärtom. Demografiskt utgörs sistnämnda land av cirka 75% kineser; resten utgörs till största del av malajer, indier, lankeser och europeiskättade individer. Även om IQ-aspekten givetvis inte skall överdrivas skall den heller inte bortses från, och hereditär forskning visar att IQ korrelerar med ekonomiskt välstånd. [4] De ovannämnda folkgrupperna pendlar mellan IQ-nivåer som är som lägst 80 (lankeser) och som högst 106 (kineser). Det finns också fog för att tro att det primärt är välutbildade och generellt sett mer kognitivt begåvade personer och grupper som migrerar till landet på grund av dess rigida immigrationsbestämmelser och inställning till fenomenet:

Foreign executives, professionals, manager directors as well as shareholders who want to work in Singapore can apply for the Employment Pass or EP. Singapore immigration permits foreign entrepreneurs to apply for employment passes or visas only after they have established their company in Singapore.

This Employment Pass is provided to facilitate the stay and entry of entrepreneurs who are ready to begin new business in Singapore. The Singapore Employment Pass has a validity period of two years.

Singapore Permanent Residence
Permanent residence is usually sought by foreigners who experienced Singapore life before and who want to sustain living an excellent life. The Singapore government requires good education and other qualifications of a person who may respond to certain needs of Singapore’s economy. Policies and requirements are changed according to the nature of these economic needs. This is to make sure that the new Singapore citizens and permanent residents fit the relevant profile.

Singapore continues to welcome immigrants who can identify with the way of life of Singapore and whose diverse skills can contribute to the viability and vibrancy of their country.
[5]

Även om det finns ett sammanhållande kitt i Singapore i form av strikt och traditionell brittisk lagstiftning – vilket det för övrigt även gör i sociopolitiskt välfungerande länder som Schweiz som nyligen infört utvisning av grovt kriminella invandrare med eller utan PUT [6] – och en i första hand engelsktalande befolkning så är det inte det monoetniska som är den avgörande faktorn utan förmågan att faktiskt bidra till landet. Har man något att erbjuda landet och vill anpassa sig till dess karaktär – oavsett om man är hindu från Indien, muslim från Pakistan eller sekulariserad liberal från USA – är man eventuellt välkommen. Några sådana uttalade krav lyser med sin frånvaro i Sverige, vari man i stället använder förfalskad propaganda för att övertyga sin ursprungsbefolkning om att massimmigration i sig är fördelaktigt.

Om vi i stället återgår till globaliseringsindexet kan man lätt konstatera att det inte säger någonting om hur livskvaliteten förändras. Frankrike – som haft en ännu mer omfattande invandring än Sverige – är världens mest globaliserade land på en politisk nivå. Men gör det landet bättre ur livskvalitetssynpunkt? Faktum är att det inte finns några sådana korrelationer. Den korrelation som kan finnas är den mellan livskvalitet och den ekonomiska nivån och där framgår det att Sverige är en av toppnationerna även om vi är tämligen långt efter Singapore som återfinns på plats ett. Dessutom har Sverige en successivt stigande statsskuld; den 28 februari 2011 låg den på 1061 miljarder svenska kronor. [7] Huruvida detta är direkt alarmerande siffror överlåter jag till mer ekonomiskt kunniga personer att få avgöra. Avgjort är dock att detta kunde ha sett mycket värre ut i jämförelse med exempelvis USA.

Som medlem i OECD (Singapore är inte medlem) ingår Sverige i den internationella välståndsligan, som mäter BNP per capita varje år. Vad man emellertid missar om man enkom beskådar dessa listor och deras korrelationer med livskvalitet är dels att Sverige är ett land på nedgång även i ett monetärpolitiskt avseende (från plats fyra till fjorton, även om man gått upp några platser de senaste åren – någon linjär nedgång rör det sig alltså inte om i detta avseende), vilket även gäller Frankrike. Sverige och Frankrike snyggar helt enkelt till sin statistik genom omfattande bidragsstrukturer som innebär stora resursöverföringar från staten och den arbetande befolkningen till mindre situerade grupper, oftast immigrerade sådana, men inte ens genom detta slags insatser klarar man av att undvika en generellt sett successiv monetärnedgång. Den andra huvudpoängen är att välståndsligan – vilket är analogt med det politiska globaliseringsindexet och fallet Frankrike – enkom utgör en grovhuggen statistik som ingalunda tydliggör successiva försämringar på samhällsnivå, exempelvis ökad kriminalitet (även om det visserligen kan gå hand i hand då kriminalitet är kostsamt). I ett sådant läge är det mer relevant att vända sig till exempelvis BRÅ och dess statistik och analyser som talar för en gradvis ökning av bland annat våldtäkt, misshandel och narkotikabrott; det rör sig om flerprocentökningar varje år [8] som vare sig politiker, mediakollektiv eller i viss mån även privatpersoner torde kunna undgå att bli varse om. Detta sker parallellt med en fortsatt omfattande invandring och statistik visar tydligt att det är personer från bland annat Mellanöstern och Afrika som svarar för en betydlig överrepresentation i fråga om dessa slags brott. Det tragikomiska i sammanhanget är också att trots att BRÅ, efter lobbyistiska påtryckningar från politiker och mediekollektiv, gjort sitt yttersta för att tona ned bilden av överrepresentationsproblematiken och primärt citerat pro-mångkulturella kriminologer som Jerry Sarnecki och dito sociologer som Masoud Kamali i sina analyser så är det en tämligen dunkel bild som målas upp av många utlandsfödda grupper. [9]
















Vilka är då orsakerna till att man, som i Sverige, medvetet gör sitt land sämre i flera avseenden, medan man i exempelvis Singapore strävar efter att göra det motsatta? I grunden handlar det om en helt annan attityd, självbild och världsåskådning. Jag har inte vistats i Singapore särskilt länge men har studerat landet tämligen ingående och då delvis med god hjälp av en ung och högutbildad affärskvinna från landet i fråga som jag lärde känna på resande fot. Under den tid vi umgicks tillsammans nämnde vederbörande aldrig hur dåligt det är beställt i andra delar av världen och att Singapore borde satsa mer på bistånd och flyktingmottagning á la Sverige. I stället talade hon sig varm för sitt hemlands meritokratiska strukturer, den konfucianisminfluerade arbetsmoralen, den höga utbildningsnivån och de lyckade samarbetena med länder som Malaysia, Kina, Taiwan, Hongkong och USA (vilket delvis har geografiska/geopolitiska orsaker men även språkliga – engelska, kinesiska och malajiska talas av väldigt många invånare och engelska är arbetsspråk för merparten, vilket gör det till ett välfungerande handelscentrum). Trots att man är världens mest globaliserade land är man på sätt och vis även väldigt nationalistiskt sinnat och prioriterar sig självt och sina invånare framför andra folkgrupper.

I Sverige har fokus sedan ett antal decennier legat på ett annat slags internationalism än den som Singapore framgångsrikt använt sig av i form av transnationell handel och en välgenomtänkt och dito utförd immigration. Utöver de ovannämnda mångfaldsskrönorna har man i Sverige fokuserat på att vara godhetsivrare: svenskar är, och skall i dag vara stolta över att vi tar emot flest asylsökande, anhöriginvandrare och kvotflyktingar i Europa, snarare än om landet utvecklas kvalitetsmässigt. Det rör sig med andra ord om en helt annan inställning till migration och man kan förenklat säga att svenska riksdagspartier och regeringar förespråkar ett slags global utilitarism (man vill förbättra levnadsförhållandena för så många människor som möjligt, oavsett var på jorden man huserar) medan motsvarande i Singapore förfäktar ett slags nationell utilitarism (man vill förbättra levnadsförhållandena för invånarna i landet, och där kan en särskild form av reglerad invandring vara berikande).

Behöver då det ena utesluta det andra, för att återknyta till några av inledningens ord? Nej, naturligtvis inte – falska dikotomier är precis det man bör undvika; det är också ett sätt att undvika schablonföreställningar från meningsmotståndare som har en fäbless för att använda sig av ohederligt och melodramatiskt skuldbeläggande och puerila invektiv när sakförhållandena inte talar till deras fördel. För att tala klarspråk så är det inte tal om några stängda gränser eller en strikt meritokratisk invandring á la Singapore. Sverige kan givetvis använda delar av sina resurser till akut bistånd som skickas till krigsdrabbade zoner, ha en reglerad kvotflykting- och asylmottagning, samt i nästa skede även lägga resurser på integration och ur humanitär synvinkel vara stolt över sina gärningar. Men när man avviker från rådande regelverk, både på FN- och EU-nivå, och tar liten hänsyn till både hur migranter sköter sig i det nya landet, hur den egna befolkningen påverkas av omfattande invandring, och lättvindigt ger PUT (för det finns tydligen knappt några mellanting) till stora mängder människor, även de som inte haft giltiga asyl- och flyktingskäl, är det dags att ändra riktning mot en mer restriktiv immigrationspolitik som också tar hänsyn till om landet kan gynnas av det. Det finns nämligen ingenting att vara stolt över beträffande en gradvis samhällelig försämring i flera relevanta avseenden – även om Alliansen genom specifika fiskala beslut och lyckade marknadsekonomiska analyser förmår att förbättra vår placering i internationella BNP-listor.


Etnicitet och historia
Innan jag ämnar föreslå några konkreta förslag på vad Sverige kan och bör göra för att förbättra sin situation har jag för avsikt att i övergripande mening belysa vissa historiska perspektiv som är relevanta i fråga om mångidentitetssamhällen. Det som kännetecknar flera av de tämligen välfungerande samhällena av det slaget är att de har en lång historia av mångetnicitet – det gäller bland annat Singapore och Malaysia, men i viss mån även Kanada. Under flera hundra år har olika folkslag levt sida vid sida och det finns inget folkslag som har en självklar historisk rätt till landet och således kan uppleva att det trängts undan i sitt eget land. Så är däremot inte fallet i Europa och länder som Holland, Belgien, Frankrike, Schweiz, Storbritannien och Sverige, som varit så gott som helt europeiskättade fram till andra hälften av 1900-talet. Den migration som skedde var nästan uteslutande intraeuropeisk – tyskar flyttade till Frankrike, spanjorer till Italien, skottar och valloner till Sverige, fransoser till Spanien och så vidare. Förutsättningarna för fungerande mångidentitetiska samhällen har med andra ord varit nästan helt annorlunda. Det finns givetvis inte utrymme att belysa de historiska migrationsaspekterna särdeles djupt, men det krävs å andra sidan inte mycket för att klargöra att förhållandena inte på något vis kan liknas vid den mycket omfattande invandring som skett i ovanstående länder under de senaste 20-30 åren. Med det sagt så vore det självfallet inte oproblematiskt att flytta hundratusentals ryssar till Sverige under samma tidsperiod – förhållandena är mer komplexa än religionstillhörighet och etniskt släktskap. Det handlar i alla händelser primärt om mängden invandrare i förhållande till tid, samt varifrån dessa kommer, hur de bemöts, och vad som förväntas av dem.

För att återgå till ovanstående länder så är det ytterligare ett antal aspekter som man bör ta hänsyn till. Inget samhälle är, återigen, perfekt och vare sig Malaysia eller mer ekonomiskt framstående grannen Singapore symboliserar fullständiga segrar för det mångidentitetiska. Malaysia är primärt ett muslimskt land och både utåt sett och inom landets gränser tar man hänsyn till detta på olika sätt (höga alkoholskatter, begränsad alkoholförsäljning, bönerum på flygplatser, en omfattande försäljning av islamisk litteratur, islamiska hälsningsmeddelanden i tv etc.). Med andra ord vore det potentiellt riskfyllt om landets hinduer eller buddhister flyttade fram sina positioner eller om modernistisk-sekularistiska strömningar gjorde stora anspråk på juridiska, religiösa och kulturella områden. I Singapore dominerar inte någon särskild religion på samma sätt, men om landets muslimska befolkning (som i nuläget är mindre än 20%) skulle växa och göra större anspråk vore det tveklöst problematiskt, för att ta ett exempel.









































Om man övergår till länder som Schweiz och Danmark så rör det sig om till en början så gott som etniskt homogena länder som periodvis tagit emot en ganska omfattande mängd invandrare, men som sedan växlat tempo och sett till att minska antalet när de insett att det stora inflödet har varit problematiskt, fastän strategierna, som i Danmark, tett sig något absurda i vissa fall. Bisarra kulturtester är kanske fel väg att gå. [10] Oförmågan till att modifiera sin politik efter hand ligger i vilket fall som helst svenska etablerade riksdagspartier i fatet och detta tycks bli oförändrat under ett bra tag framöver.


























Med andra ord är Schweiz och Danmark mer välfungerande än Sverige i vissa avseenden, och detta på grund av att man minskat immigrationsinflödet och varit mer handlingskraftiga gentemot tungt kriminella. Schweiz med dess realism, sunda ”nationalism”, rimliga quid pro quo-principer och förmåga att ändra riktning när det behövs visar vägen, såväl ekonomiskt som sociopolitiskt. I viss utsträckning gäller det även Tyskland, England, Frankrike och Holland som så att säga ligger före i sin ”högerpopulistiska utveckling” i jämförelse med Sverige; det finns dock inte utrymme för att gå in på fler länder i nuläget utan att det blir alltför spretigt och svepande. Även Singapore förtjänar givetvis att nämnas därvidlag, liksom i åtminstone något avseende också Malaysia – i det senare fallet handlar det nog dock snarare om sundare drog- och alkoholvanor eftersom det i övrigt är alltför annorlunda, såväl demografiskt som religiöst, för att tjäna som realistisk inspirationskälla. Uppenbart är dock att svenska politiker och mediekollektiv – om det över huvud taget bryr sig om landet de bor i – behöver vända blickarna åt andra håll än USA som man så länge försökt kopiera i olika avseenden och detta med till stor del förödande konsekvenser. Sverige har aldrig varit mononågonting om man skall vara strikt, men i den mån influenser utifrån är berikande så gäller det att gapa och svälja det som smakar gott och spotta ut det som ger en fadd eftersmak eller som gör en överviktig. Det är uppenbart att europeisk mat primärt är att föredra, men det sydostasiatiska köket är inte alltid fy skam det heller. (Jag avskyr att vara övertydlig men naturligtvis är det inte primärt matkulturen som åsyftas utan betydligt viktigare politiska influenser; amerikansk skräpmat är i förbigående sagt förstås skadlig ändå.)



































En paketlösning för Sverige – parallella åtgärdsprocesser
När man ämnar ta itu med problem på ett konstruktivt sätt kan man med fördel göra flera fruktbara saker samtidigt: parallella processer är att föredra framför att enkom rikta in sig på en punkt. Här är några konkreta förslag på sådana.


1. Restriktiv immigrationspolitik
För det första så behöver det väl knappast sägas att i princip all slags permanent immigration behöver minskas kraftigt. I fråga om länder som exempelvis många av de arabiska bör den i stort sett upphöra helt. Brottsstatistik har länge utgjort ett incitament för att ha en så gott som obefintlig immigration från länder som Iran, Irak, Turkiet, Albanien, Libyen, Egypten, Algeriet, Marocko, Afghanistan, Pakistan, Libanon och Somalia; möjligen kan man låta individer från dessa länder få stanna temporärt i krigstider. Om majoriteten av dessa folkgrupper kan integreras ens i en vid mening är tveksamt, ej mindre assimileras eller bli ”etniska svenskar”, och ett ännu större inflöde kommer enbart att splittra och försämra samhället ytterligare. Sverige kommer kanske aldrig att bli någon stor och mysig folkgemenskap, oavsett mängden invandrare som befinner sig i detta, men av detta skall man inte dra slutsatsen att man bör hänge sig åt uppenbart destruktiva politiska handlingar som splittrar det i ännu större utsträckning.

2. Undvik ekonomisk segregation
Ett välfungerande samhälle bygger till stor del – men absolut inte enbart – på en hög grad av sysselsättning och självförsörjning. Oavsett vilka politiska visioner man har är det viktigt att så många människor som möjligt som lever i Sverige kan försörja sig själva. Parallellt med att man modifierar immigrationspolitiken försöker man i största möjliga mån att förbättra integrationspolitiken. Exakt hur det skall gå till får bli en annan fråga men punkt ett och två går förstås hand i hand, vilket de flesta riksdagspartier och dess företrädare uppenbarligen inte lyckats förstå. Alla former av uppenbar bidragsturism – detta gäller för örigt även den infödda befolkningen – bör minimeras. Därmed inte sagt att vi bör sluta att handha öronmärkta fiskala medel för det särskilda ändamålet, dvs. olika slags bidrag.

3. Ha en dynamisk växelverkan mellan grupp- och personnivå
Detta har i viss mån redan berörts i punkt ett, men kan förklaras ytterligare genom ett par förtydliganden. Det är uppenbart att vissa folkgrupper inte fungerar särskilt bra i Sverige på generell nivå, varför man bör använda incitamenten i fråga till att minska invandringen från dessa områden. Det innebär emellertid inte att man skall beskylla enskilda personer för det negativa som andra inom samma etniska grupp gjort sig skyldiga till. Välkända svenska politiker som Maud Olofsson, Lars Leijonborg och Mona Sahlin har talat om den förnedring och skuldbeläggning som ”främlingsfientliga” partier som Sverigedemokraterna gör sig skyldiga till genom att belysa exempelvis oangenäm våldsbrottsstatistik: Vilka signaler sänder vi ut till de skötsamma invandrarna genom att påpeka detta? undrar Leijonborg ängsligt med sin karakteristiska stämma i sin debatt med SD-partiledaren Jimmie Åkesson. Varför ställer ni till att börja med fel frågor, svarar jag. Vilka signaler skickar de kriminella invandrarna ut till ursprungsbefolkningen i det land som hjälpt dem? Vilka signaler skickar man ut till sina tidigare landsmän, som inte missköter sig, och som i alla fall potentiellt skulle kunna drabbas av det genom att den etniska gruppen blir kollektivt skuldbelagd? Lika lite som jag tänker stå till svars för vad enskilda infödda svenskar hittar på, lika lite behöver en skötsam kurd stå till svars för vad folkgruppsfränder tar sig för. Om några sedan blir illa berörda av det faktum att den egna etnicitetens tillkortakommanden uppdagas så får de lov att leva med det; själv står jag ut med det faktum att svenskar inte påstås klara sig utan andra folkgruppers gruppdynamiska färdigheter (kanske på grund av att jag vet att det är en löjeväckande lögn, men det är en annan fråga). I ett sådant läge ser man till varje enskild person och dess unika karaktär och handlingar.

4. Utvisa fler kriminella invandrare och inför liknande lagar som de i Schweiz
Punkt fyra är i sin tur sammanlänkad med punkt tre. Enligt principen quid pro quo – som borde gälla i varje sunt samhälle – bör man i regel få det som man förtjänar. Begår man ett eller ett flertal grova brott som väpnat rån, grov misshandel, mord, dråp, utpressning, grov förskingring eller våldtäkt har man förbrukat sina medborgerliga rättigheter och bör därför utvisas på livstid – oavsett om man har haft en taskig barndom eller kommit från en krigshärd. Sådana bestämmelser finns redan i viss mån i Sverige men är alltför slappt tillämpade och nya lagar bör röstas fram eller stiftas utan folkopinionsmässigt inflytande. De skulle även kunna sända ut rätt slags signaler till de som ämnar bosätta sig i landet i fråga.

5. För konstruktiva och kontinuerliga dialoger med ursprungsländer, och de berörda invånarna, om återflyttning
Exakt hur sådana dialoger skulle kunna se ut är svårt att uttala sig om men de bör förekomma – för alla inblandades skull. Trivs man inte i Sverige och längtar tillbaka till sitt hemland, i kombination med att det är möjligt att flytta tillbaka till detta hemland, så bör man rimligen se över möjligheterna att återvända. Den typen av diskussioner förs visserligen i liten utsträckning även i dag men de underlättas knappast av att affekterade och högljudda oppositionspolitiker och mediekollektiv gör sitt yttersta för att motverka konstruktiva diskussioner som de som Carl Bildt och Tobias Billström förde med den irakiska regeringen under hösten 2007.



Referenslista

[1] Gadamer, Hans-Georg. (2004). Truth and Method. Wahrheit und Methode publicerades dock för första gången 1960.

[2] Övergripande uppgifter om Singapores ekonomi.

[3] Globaliseringsindex. Faktorer som handel, demografi och nationell nettoinflyttning är avgörande och man kan tala om tre huvudsakliga nivåer – ekonomisk, social och politisk, som i sin tur ger en helhetsbild. Se även dessa data.

[4] Herrnstein, Richard J. & Murray, Charles. (1994). The Bell Curve. Lynn, Richard. (2002). IQ and the Wealth of Nations. Lynn, Richard. (2006). Race Differences in Intelligence: An Evolutionary Analysis. Lynn, Richard & Vanhanen, Tatu. (2006). IQ and Global Inequality. Rindermann, Heiner. (2007). "The g-factor of international cognitive ability comparisons: the homogeneity of results in PISA, TIMSS, PIRLS and IQ-tests across nations." European Journal of Personality 21, 667-706.

[5] Singaporeanska immigrationsbestämmelser.

[6] Schweiz folkomröstning om att utvisa kriminella utlänningar.

[7] Finansportalen.

[8] BRÅ-jämförelse mellan 2009 och 2010.

[9] BRÅ 2005.

[10] Sundström, Lena. (2009). Världens lyckligaste folk.


söndag 28 juni 2015

Var var det jag sa?

Jag kan inte påstå att jag sitter inne på några sanningar och slutsatser som jag har kommit på på egen hand, utan i stort sett allt bygger på det som experter eller halvexperter inom olika områden fördjupat sig i. Inte heller är det som skrivits etthundra procent korrekt och en del utgörs av reflektioner, antaganden och extrapoleringar. En hel del är också blott perspektiv på vissa ämnen, som om inte annat behöver kompletteras med andra perspektiv. Och så vidare.

Men det som utgörs av substantiell kritik av invandrings- och integrationspolitik, mångkulturalism och alltför etnokulturellt heterogena samhällen, faran med saudiarabisk finansiering av wahhabism och salafism, bristerna med slapp kriminalpolitik, alltför djupgående globalisering etcetera har med närmast förbluffande säkerhet visat sig stämma.

För att få en överblick av den totala produktionen rekommenderas givetvis i första hand detta inlägg, men när det gäller specifikt Sverige föreslår jag inte minst detta, detta och detta inlägg. Ja och så detta också. Och detta.

Det finns med andra ord mycket att ta del av, som visserligen inte är dagsfärskt men som är skrivet under de senaste åren och alltjämt är aktuellt. Tyvärr alltför aktuellt.