lördag 25 oktober 2014

Pat Buchanan om utrikespolitisk praxis

Följande utgör en mycket relevant utrikespolitisk utblick av den amerikanske konservative giganten Pat Buchanan, och berör Hilary Clintons neo-"konservativa" förhållningssätt till militära interventioner mot "tyranner".


When has Hillary Clinton ever been right on foreign policy?

The valkyrie of the Democratic Party says she urged President Obama to do more to aid Syrian rebels years ago. And last summer, she supported air strikes on Bashar Assad’s regime.

Had we followed her advice and crippled Assad’s army, ISIS might be in Damascus today, butchering Christians and Alawites and aiding the Islamic State in Iraq in overrunning Baghdad.

But if the folly of attacking Assad’s army and weakening its resistance to ISIS terrorists is apparent to everyone this summer, why were Clinton, Obama and Secretary of State Kerry oblivious to this reality just a year ago?

Consider the rest of Hillary’s record. Her most crucial decision as Senator came in 2002 when she voted to invade Iraq. She now concedes it was the greatest mistake of her Senate career.

She voted against the surge in 2006, but confided to Defense Secretary Bob Gates that she did so to maintain her political viability for 2008.

This is statesmanship? Not voting your convictions about what is best for your country at war, so as not to antagonize the liberals in the Iowa caucuses?

In 2009, Hillary presented a “reset button” to Vladimir Putin’s foreign minister. In 2011, she supported U.S. air strikes to bring down Col. Gadhafi and celebrated in Tripoli when he was overthrown and lynched.

How did that work out? Libya is today a hellhole of murder and mayhem and Islamists are threatening a takeover.

Who did Hillary think would rise when Gadhafi fell?

Hillary’s failure to anticipate or prevent the Benghazi massacre and her role in the botched cover-up, all concede, are burdens she will carry into the primaries in 2016, should she run.

Where, then, has Hillary exhibited the acumen to suggest she would be a wise and savvy steward of U.S. foreign policy in a disintegrating world?

Is this a convincing argument for the Republican alternative?

Hardly. The principal GOP voices on foreign policy, who get more airtime than Wolf Blitzer, are John McCain and Lindsey Graham.

Their track record: McCain wanted to confront Putin over South Ossetia. He and Graham wanted to arm Ukrainians to fight the Russians in Crimea, Luhansk and Donetsk. They wanted Moldova, Ukraine and Georgia brought into NATO, so that if war were to break out, we would be fighting the Russians alongside them.

This year, Graham was trolling around a Senate resolution to give Obama a blank check to attack Iran.

Last year, McCain and Graham were for attacking Assad’s army. This year they are for bombing ISIS, which is attacking Assad’s army.

But if Hillary, McCain and Graham have been repeatedly wrong about Syria, what do we now? Answer: Stop and think.

First, this war in Syria and Iraq, like all such wars, is eventually going to be won by soldiers, by boots on the ground, by troops who can take and hold territory. And in such wars, as Napoleon said, God is on the side of the big battalions.

America should declare to friends and allies in the Middle East, as Nixon did to our friends and allies in Asia in the Guam Doctrine of 1969, that while we will stand with them when they are attacked, they, not we, will provide the soldiers for their own defense.

No nation is less threatened by ISIS than ours. And as the Syrians, Turks, Kurds and Iraqis have the proximity and manpower to defeat ISIS, they should do this job themselves.

Turkey shares a 550-mile border with Syria and could march in and crush ISIS. But if President Recep Tayyip Erdogan wishes to play games with ISIS, out of hatred of Assad, let him and the Turks live with the consequences.

As for Syria’s army and regime, which either defeats ISIS or dies, let us cease impeding their efforts by backing a Free Syrian Army that has rarely won a battle and is only bleeding the Syrian army.

Kurdistan and its ethnic cousins in Syria, Turkey and Iran are capable of defending themselves, and we should encourage any nation, including Iran, that is willing to send them the weapons to fight ISIS.

As for Baghdad, if it wants its Sunni lands back, it either should fight for them or accept their loss. We Americans are living today with the consequences, in considerable losses of blood and treasure, of fighting other people’s wars in Afghanistan, Iraq and Libya.

Yet, we are suffering not at all from having kept out of other people’s wars — in Georgia, Crimea, Donetsk, Syria and Iran.

Speaking of the debate over U.S. air strikes in Syria, the New York Times writes, “There are too many unanswered questions to make that decision now, and there has been far too little public discussion for Mr. Obama to expect Americans to rally behind what could be another costly military commitment.”

Sometimes the Times gets it right.






fredag 17 oktober 2014

Dani Rodriks skepsis gällande afrikansk utveckling

Som bland andra historikern Niall Ferguson har konstaterat är det subsahariska Afrika en av de mest krigs- och konfliktdrabbade regionerna i hela världen. De västra delarna är dessutom i skrivande stund härjade av ebola, och ekonomiskt och materiellt är en stor andel områden eftersatta, även om det finns så att säga relativa ljusglimtar därvidlag som exempelvis Botswana. En del har påvisat att kontinentens största ekonomi, Nigeria, är ytterligare ett exempel i det hänseendet men det krävs knappast ens en skärskådning för att visa att kvantitet måste förstås i relation till genomsnitt om det är faktisk livskvalitet som avses.

Den kreative och skicklige Harvardekonomen Dani Rodrik är skeptisk och tämligen pessimistisk beträffande kontinentens framtidsutsikter för ekonomisk utveckling, vilket går att skönja i översiktsartikeln "An African growth miracle?" (2014). Som den nyanserande och problematiserande akademiker han är, handlar det förstås inte om att förneka faktisk tillväxt och att framställa en nattsvart bild, utan snarare om att leda i bevis att den ej är tillräckligt omfattande på många håll, långtifrån, och förklara varför.

Ett problem är utgångspunkten, som på de allra flesta håll är eller har varit synnerligen dålig i postkolonial tid. Efter den koloniala avvecklingen har det gått nedåt snarare än uppåt, varpå de olika respektive nationella ekonomierna måste kämpa i ännu brantare uppförsbacke, på ännu längre avstånd från ur ett globalt perspektiv mer normala höjder. Därmed måste tillväxtnivåerna vara väldigt höga för att dessa skall kunna komma ifatt rikare länder.

Visserligen har afrikanska stater, på grund av sina svaga integration i det transnationella världsekonomiska systemet, sluppit de värsta följderna av den globala finanskrisen, och därtill kunnat dra nytta av ökade investeringar - bland annat relaterat till Kinas expansion - under de senaste två decennierna, samt har i likhet med flera andra emerging markets en mängd så kallade komparativa fördelar visavi (post)industrialiserade nationer, men detta är alltså ej tillräckligt om man skall tro Rodrik. Denne argumenterar dock självkritiskt för att ledande ekonomer torde kunna påvisa vad som tenderar att orsaka omfattande kriser, men inte vad som kan förutsäga dito tillväxtmirakel, varför hans resonemang knappast bör ses som alltför självsäkra.

Överlag finns det i alla händelser många brister med neoliberal tillväxtteori (growth theory), och även kompletterande teoribildning kring sambanden mellan till exempel förbättrad politisk institutionell stabilitet och tillväxt förefaller otillräckliga i sin förklaringsräckvidd. Detta är ingen isolerad variabel, och länder som Sydkorea och Kina visar att tämligen utbredd korruption och nepotism inte måste innebära stötestenar beträffande ekonomisk tillväxt. Andra lokala och kontextuella faktorer tycks spela större roll, även om nu inte heller dessa är isolerade från större samband och andra dimensioner.

Någon särskilt tydlig re-industrialisering efter den postkoloniala avvecklingen är inte heller på gång i det subsahariska Afrika utan Rodrik konstaterar i stället krasst, "The even worse news for African manufacturing is the degree to which it is dominated by small, informal (i.e., underground) firms that are not particularly productive." Naturresurser är inte heller att hoppas alltför mycket på, bland annat på grund av att sådan exploatering inte genererar så många arbetstillfällen som man skulle kunna tänka sig.

Det ser alltså rätt så mörkt ut, både kortsiktigt i och med ebola, och mer långsiktigt beträffande humanitär, ekonomisk och materiell utveckling i denna sargade del av jorden. Åtminstone i relation till desto rikare områden.

söndag 12 oktober 2014

Michel Foucault - panopticism

I inlägget panoptikon och det nya självövervakningssamhället reflekterade jag kring fenomen som åsikts- och yttrandefrihet i ett demokratiskt samhälle med mjuktotalitära tendenser. Inspirationskällorna till detta är Jeremy Bentham och Michel Foucault, varav den senares mer fruktbara idéer - dock av andra slag - har tagits upp angående episteme och författarens död.

Här ämnar jag kortfattat anknyta, och återknyta, till dennes tankar om det han i Discipline and punish (1979) kallar panopticism och relatera det till viktiga nutida händelser och urskiljbara tendenser.

Två eventuella problem med fransmannens stil är dels en generell avsaknad av akademiska referenser, dels ett mer essäistiskt sätt att skriva som bitvis gör det oklart vad som menas. Mindre dunkel är emellertid den idéhistoriska överblicken:

Generally speaking, it might be said that the disciplines are techniques for assuring the ordering of human multiplicities. It is true that there is nothing exceptional or even charecteristic in this: every system of power is represented with the same problem. But the peculiarity of the disciplines is that they try to define in relation to the multiplicities a tactics of power that fulfills three critiera: first, to obtain the exercise of power at the lowest possible cost (economically, by the low expenditure it involves; politically, by its discretion, its low exteriorization, its relative invisibility, the little resistance it arouses); second, to bring the effects of this social power to their maximum intensity and to extend them as far as possible, without either failure or interval; third, to link this "economic" growth of power to the output of the apparatuses (educational, military, industrial, or medical) within which it is exercised; in short, to increase both the docility and utility of all the elements of the system. This triple objective of the disciplines corresponds to a wellknown historical conjuncture. One aspect of this conjuncture was the large demographic thrust of the eighteenth century; an increase in the floating population (on of the primary objects of discipline is to fix; it is an anti-nomadic technique); a change of quantitative scale in the groups to be supervised or manipulated (from the beginning of the seventeenth centry to the eve of the French Revolution, the school population has been increasing rapidly, as had no doubt the hospital population; by the end of the eigteenth century, the peacetime army exceeded 200, 000 men).

Långt senare har visserligen talrika och en stor andel människors möjligheter till "nomadism" ökat, via moderniteten till det man kan kalla senmoderniteten, och intensifierats i och med globaliseringen och smidigt resande.

Samtidigt inbegriper varje (national)stat en uppsättning kontrollsystem, som trots en viss samhällelig förslappning har blivit mer raffinerade, och internationellt försvåras "nomadismen" även av långtgående biopolitiska initiativ och naturligtvis faktiska gränser.

I och med den aktuella ebolaalarmismen kan det komma att innebära fler kontrollsystem av mer ad hoc-mässigt slag, till exempel fler karantäner. Många anser nog detta vara rimligt, alldeles oavsett hur man mer precist förhåller sig ideologiskt till sådant som frihet, övervakning och straff, men för en del postliberaler och postmarxister kan det säkerligen upplevas som en aning besvärligt: för de förra på grund av att de transnationella ekonomiska flödena kan komma att inskränkas åtminstone temporärt; och för de senare på grund av att det kan upplevas rasistiskt att till exempel västafrikaner förvägras möjligheten att migrera till Europa.




onsdag 8 oktober 2014

Etnokulturella och etnoreligiösa konflikter som ej är att förvånas över

Som den tyska publikationen Die Welt nyligen rapporterade om, har kurdiska IS-motståndare och salafitiska IS-anhängare härförleden drabbat samman i Hamburg. Det sägs bland annat i artikeln:

Bei einer Straßenschlacht zwischen Kurden und radikalen Muslimen sind in Hamburg 14 Menschen verletzt worden, vier von ihnen schwer. 22 Menschen wurden in der Nacht zum Mittwoch von der Polizei in Gewahrsam genommen.

Wie ein Sprecher der Polizei am Mittwochmorgen sagte, hatten sich nach einer Demonstration gegen die Terrormiliz Islamischer Staat zunächst etwa 75 mutmaßliche Kurden gegen 20 Uhr in St. Georg in der Nähe der Al-Nour Moschee versammelt. Später wuchs die Gruppe auf 400 Personen an.


Om detta faktum kan man i sin tur föra några mer allmänna resonemang som rör sådant som förhållandena mellan etnokulturella och etnoreligiösa konflikter, vilka förstås i hög grad kan överlappa varandra.

Till att börja med är det utifrån forskning som tidigare lyfts fram på bloggen inte att förvånas över att det är olika slags muslimska grupperingar som är minst sagt oense, och att den ena har vissa distinkta kopplingar till intoleranta förgreningar som wahhabism och salafism är ingalunda frappant för initierade. The clash of civilizations bör snarare vara within civilizations om man ser till faktiska konflikter under de senaste två decennierna, inklusive de allra senaste åren. I verket Civilization sägs bland annat detta av den skotske historikern Niall Ferguson:

Huntington claimed that 'conflicts between groups in different civilizations will be more frequent, more sustained and more violent than conflicts between groups in the same civilization'. This has not been the case. There has been no increase in inter-civilizational war since the end of the Cold War. Nor do wars between members of different civilizations appear to last longer than other conflicts. Most wars in the past two decades have been civil wars, but only a minority of them have conformed to Huntington's model. More often than not, the wars of the New World Disorder have been fought between ethnic groups within one of Huntington's civilizations. To be precise: of thirty major arms conflicts that were either still going on or had recently ended in 2005 - twelve years after the publication of Huntington's original essay - only nine could be regarded as being in any sense between civilizations, in the sense that one side was predominantly Muslim and the other non-Muslim. Nineteen were essentially ethnic conflicts, the worst being the wars that continue to bedevil Central Africa, closely followed by the wars in the Greater Middle East, where the vast majority of victims have been Muslims killed by other Muslims. Furthermore, many of those conflicts that have a religious dimension are also ethnic conflicts; religious affiliation often has more to do with the localized success of missionaries in the relatively recent past than with longstanding membership of a Christian or Muslim civilization. The future therefore looks more likely to bring multiple local wars - most of them ethnic conflicts in Africa, south Asia and the Middle East - than a global collosion of civilizations.

För det andra är det inte iögonfallande att grupper som till exempel kurder bibehåller sin etnokulturella identitet även efter att ha migrerat till Västeuropa, trots att de som isolerad grupp inte utgör en genetiskt distinkt population vari medlemmarna, utöver familje- eller klannivå, är reellt besläktade sinsemellan. Den tyske humanetologen Irenäus Eibl-Eibesfeldt förkunnar i antologin Welfare, ethnicity, and altruism:

By declaring the troublesome phenomenon of ethnicity to be merely a construction, we raise the prospects of getting rid of it through deconstruction. The argument being that since ethnicity is only fictive kinship, it is nothing to be excited about, and certainly no reason to cause any harm.

Nevertheless, fictive kinship as such is a reality. After all, many Kurds, Armenians, Turks, and many others are prepared to sacrifice their lives in order to perceive their 'fictive' identity.


Med andra ord är känslan av enhet och identitet någonting som går utöver det rent genetiska. Vidare är det inte att förvånas över att det sker konflikter inom grupper, som är av ett annat slag än då majoritets- och minoritetsgrupper inom mottagarländer potentiellt drabbar samman. I mitt undersökande inlägg - etnokulturell hegemoni som globalt mönster - skrev jag bland annat följande om Sverige:

Sverige behöver anamma ungefär samma strategier som föreslogs för Danmark och Norge eftersom problemen är likartade, om än något snabbare växande. Kort-medellångsiktigt förutspår jag stora fiskala underskott, ökade bostadsproblem, och smärre etnokulturella konflikter mellan majoritetsbefolkningen och minoritetsgrupper, och konflikter mellan olika minoritetsgrupper. På längre sikt kan hela den nationella etnokulturella hegemonin komma att undergrävas om inte åtgärder sätts in i tid. De etnokulturella konflikterna kan då komma att intensifieras, i synnerhet om den nationella ekonomin blir allt sämre fungerande.

Detta kan dock överföras på ett tyskt sammanhang, och det som sker i Tyskland kan omvänt komma att hända även här. Det har delvis redan skett, om än i mindre grad. Det är deprimerande att nästan alltid ha rätt.

lördag 4 oktober 2014

Dick Erixon varnar för regeringens bristande moral och kognitiv kapitalism

Det har nästan blivit ett stående inslag att bloggar som denna, tillsammans med ett antal andra - se länklistan - träffar rätt i sina analyser och prognoser om olika samhälleliga företeelser. Det gäller inte minst de områden som fordrar klarsynthet, kunskap och avsaknad av politiskt korrekta skygglappar.

Ett exempel gäller så kallad kognitiv kapitalism. Jag skrev nyligen i samband med det, "Sammanfattningsvis är kognitiv kapitalism viktigt att ta fasta på, och kan användas i resonemang och analyser alldeles oavsett ens egen ideologiska inriktning och preferens. Exempelvis kan man apropå Sverige fråga sig hur pass skarp vår nye statsminister är."

Den borgerliga skribenten Dick Erixon oroar sig för precis detta men vidgar frågan till att gälla den nybildade regeringen i sin helhet. Denne har genom relevant länksamling sammanställt en faktaöverblick beträffande de nya regeringsmedlemmarnas CV:n, och dessa förefaller att innehålla ganska modesta formella kvalifikationer. Det gäller bland andra Gustav Fridolin, Mehmet Kaplan och Gabriel Wikström. Dessutom har flera namn på listan komprometterande "meriter" på sina samveten, inte minst Ardalan Shekarabi.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att de nybildade regeringen är allt annat än imponerande, både meritmässigt och moraliskt. Därför vill jag avsluta med några relevanta citat, som har lyfts fram tidigare, och som återigen visar denna bloggs relevans och analytiska träffsäkerhet:

Third, as cognitive development benefits from the intelligence level of one’s social environment (Rindermann & Heller, 2005), intelligence of others is important for nurturing individuals' intelligence. During youth the intelligence of parents, teachers and classmates is important, in adulthood that of colleagues and neighbors, at the level of society the competence of politicians, entrepreneurs, scientists, and intellectuals.
- Heiner Rindermann

Finally, intelligence not guided by ethics and rationality leads to biased, questionable and destructive results.
- Heiner Rindermann, Michael Sailer och James Thompson

...De behöver en stark medvetenhet, en kraftfull känsla för sitt moraliska ansvar...Ett praktiskt sinnelag, höga moraliska normer och utbildning, dessa är de tre huvudsakliga egenskaper som garanterar fackföreningarnas framgång." Är det inte dessa egenskaper som skiljer eliten (i bemärkelsen "de bästa") från resten av människosläktet?
- Vilfredo Pareto

Meritocracy is inspired by the 'social Darwinist' theory of natural selection and is rationally organised by the state. It's long been one of the principles of the French Replublic (competitive exams, free public schooling, scholarships, etc.). It seeks to abolish the priveleges of birth by selecting the best from different social classes of the people. Today, though, with the combination of anti-selection principle in the schools, affirmative action (racial quotas and preferences for the aliens) and the destruction of public education, meritocracy has given way to social chaos. There is no longer a circulation of elites, nor are the most capable socially promoted.
- Guillaume Faye

For the Greeks, aristocracy was first of all a mode of government based on the rule of the best and the most competent. For Aristotle, aristocracy and democracy did not oppose, but complete and integrate one another according to the complementary logic of apparent opposites. (...) The notion of hereditary aristocracy should be treated carefully for it can lead to sclerosis. A true aristocracy is not based on the power of money, nepotism, or family filiations, but rather on character and ethics.
- Guillaume Faye

torsdag 2 oktober 2014

Immanuel Wallerstein - excerpter

Om man har ett mer analytiskt intresse för att förstå lite av hur världen tycks ha tett sig, och ter sig, och hur olika men på flera sätt även sammanlänkade sfärer som politik, ekonomi, teknologi och kultur kan förstås på en mer global nivå, är den amerikanske sociologen Immanuel Wallerstein (1930-) en av de tänkare som är av särskilt intresse.

Denne har författat en mängd artiklar och längre verk under årens lopp, och även senare bidrag har stor relevans - denne blev dock uppmärksammad redan under 70-talet för till exempel The Modern World-System: Capitalist Agriculture and the Origins of the European World-Economy in the Sixteenth Century (1976).

Sistnämnda verk handlar om ett av Wallersteins huvudområden, nämligen det så kallade världssystemet. Nomen nescio har följaktligen lyft fram några citat från detta som behandlar denna minst sagt omfattande teori:

In order to describe the origins and initial workings of a world system, I have had to argue a certain conception of a world-system. A world-system is a social system, one that has boundaries, structures, member groups, rules of legitimation, and coherence. Its life is made up of the conflicting forces which hold it together by tension and tear it apart as each group seeks eternally to remold it to its advantage. It has the characteristics of an organism, in that it has a life-span over which its characteristics change in some respects and remain stable in others. One can define its structures as being at different times strong or weak in terms of the internal logic of its functioning.

Vidare:

It is further argued that thus far there have only existed two varieties of such world-systems: world-empires, in which there is a single political system over most of the area, however attenuated the degree of its effective control; and those systems in which such a single political system does not exist over all, or virtually all, of the space. For convenience and for want of a better term, we are using the term "world-economy" to describe the latter. Finally, we have argued that prior to the modern era, world-economies were highly unstable structures which tended either to be converted into empires or to disintegrate. It is the peculiarity of the modern world-system that a world-economy has survived for 500 years and yet has not come to be transformed into a world-empire--a peculiarity that is the secret of its strength. This peculiarity is the political side of the form of economic organization called capitalism. Capitalism has been able to flourish precisely because the world-economy has had within its bounds not one but a multiplicity of political systems. (...)

I am not here arguing the classic case of capitalist ideology that capitalism is a system based on the noninterference of the state in economic affairs. Quite the contrary! Capitalism is based on the constant absorption of economic loss by political entities, while economic gain is distributed to "private" hands. What I am arguing rather is that capitalism as an economic mode is based on the fact that the economic factors operate within an arena larger than that which any political entity can totally control. This gives capitalists a freedom of maneuver that is structurally based. It has made possible the constant economic expansion of the world-system, albeit a very skewed distribution of its rewards. The only alternative world-system that could maintain a high level of productivity and change the system of distribution would involve the reintegration of the levels of political and economic decision-making. This would constitute a third possible form of world-system, a socialist world government. This is not a form that presently exists, and it wasnot even remotely conceivable in the sixteenth century.



Wallersteins deskriptiva analys är på många vis väldigt träffande och erbjuder ett flertal relevanta analysverktyg, som center, semiperiferi och periferi, men den är inte utan brister och har kritiserats av bland andra ekonomihistorikern/ekonomigeografen Michael Chisholm. Det gäller bland annat synen på arbete och produktion i periferin i förhållande till industriell utveckling i kärnländer. Som komplement till Wallerstein kan man i övrigt läsa bland andra Max Weber, Louis Althusser, Susan Strange, Anthony Giddens, Samuel Huntington, Niall Ferguson och Ricardo Duchesne, varav samtliga återfinns i Best of-inlägget i den högra länklistan.






söndag 28 september 2014

The Raid 2: Berandal

Den transnationella, om än mestadels Indonesienrelaterade produktionen The Raid: Redemption (2011) - en av senare års mest rafflande actionfilmer - har fått en uppföljare i och med The Raid 2: Berandal som lanserades tidigare i år.

I likhet med den första delen är polismannen Rama, spelad av den indonesiske tillika synnerligen kampsportskunnige Iko Uwais, i händelsernas centrum. Återigen dras han in i en korrumperad intrig där polisväsendet och ett antal brottssyndikat ingår och den temporära lösningen på problemet är allt som oftast att ta till stora mängder ekvilibristiskt våld, helt enkelt för att nöden kräver det.

Under sina två år som undercover i ett brutalt fängelse fungerar han som skyddsling åt sonen till en av huvudstadens mäktigaste maffiabossar, varefter han som frigiven lierar sig med nätverket och därmed är fortsatt skild från både hustru och barn. Särskilt mycket val finns inte, och det gäller därför att spela med - även när den depraverade maffiasonen Uco, som inte skyr några medel för att hamna högst upp i den kriminella hierarkin, beter sig synnerligen svinigt mot två lyxprostituerade på en nattklubb.

Denna uppföljare är betydligt längre och på flera sätt mer mångsidig än sin föregångare, men en stor andel utgörs ändå av brutal, och bitvis mycket orealistisk action, där knivar, slag och sparkar stundtals kompletteras med handeldvapen och rentav basebollträn, basebollar, hammare och gud vet vad. Det blir nästan lite The Warrior's över det hela, om än avsevärt mer blodigt och utan charm. Och i ett fall - när en döv hit woman ämnar göra livet surt för ett antal knivbeväpnade yakuzamedlemmar på en tunnelbanevagn - minner det om både Kill Bill och Sympathy for Lady Vengeance.

The Raid 2: Berandal är en bra actionfilm men saknar finess och originalitet i alltifrån repliker till handling. Att några karaktärer - utöver huvudrollsinnehavaren - från den första filmen dyker upp gör i stort sett varken till eller från. Dessutom är den lite för lång för sitt eget, och framför allt tittarnas bästa.