söndag 27 juli 2014

Michael Billig - Banal nationalism - del 1

Socialpsykologiprofessorn Michael Billig har skrivit initierat och utförligt om politiska ideologier, bland annat det intressanta verket Banal Nationalism (1995). Som antyds av den akademiska titeln har Billig ett socialpsykologiskt fokus när han skärskådar företeelser som nationalism och nationell identitet, men faktum är att många av dessa infallsvinklar även företräds av antropologer som Pierre van den Berghe, särskilt beträffande nationalstatliga/federala eliters förmåga eller oförmåga att indoktrinera folket.

En del av Billigs tidigt i verket fastlagda perspektiv är att urskilja det analytiska från det analyserade på ett sådant vis att man inte reproducerar det som ses som common sense men som i sig är produkter av den "banala nationalismen", vilken i sin tur ofta bygger på sociala konstruktioner och "överenskommelser" - ofta i asymmetriska relationer - mellan eliten och folket i tidigare skeden. Det gäller exempelvis historia, språk och kultur - många länder har varit lokalt och regionalt mångdimensionella i dessa avseenden men genom eliternas (kungar, politiker) strävan efter enhet har homogeniseringsprocesser skett, inte minst i samband med nationalstaternas uppkomst.

Med andra ord får, enligt Billig, inte samhällsforskare hänfalla åt att se dessa företeelser och deras implikationer som "självklarheter", till exempel att grupper som delar språk - som flamländare och valloner - vill ha sina egna respektive landområden tillsammans med likasinnade. Inte heller bör de ignorera det faktum att de ofta tenderar att se dagens nationalstatliga strukturer som självklarheter, till exempel att de själva har ett specifikt pass som skiljer dem från andra grupper med andra pass när de reser. Det är helt enkelt lätt att påverkas av den banala nationalismens förgivettaganden, kanske inte minst därför att alla lever i en värld med många olika nationalstater där var och en är medlem i någon, eller i undantagsfall två, av dessa.

Mycket av det som diskuteras och analyseras är välkänt, och det blir till delar endast en påminnelse om sådant många redan vet, till exempel om skillnader mellan medeltida regionalism och den moderna erans nationalism, tätt förbunden med nationalstatens uppkomst och konsolidering. Dock belyser Billig dessa frågor med bredd, djup och många infallsvinklar, vilket gör att man som läsare garanterat kommer att bli lite klokare i några avseenden. Denne sätter också fingret på viktiga distinktioner med hjälp av träffande formuleringar. Som denna:

In this regard, nationalism combines particular and universal features. This combination could be seen in the way the victors of the French Revolution proclaimed their triumph. They declared their victory to be a triumph of universal principles, such as 'liberty, freedom and equality', which would apply, in theory, to all men - but not necessarily to all women(see Capitan, 1988). They also claimed this to be a general victory of reason over prejudice, enlightenment over darkness, the people over despotism. Yet, at the moment of triumph, 'the people' were not leftdangling as an abstract concept, nor as a universal possibility. The great,universal principles were being limited to one particular people, situated ina specific place (Dumont, 1992; Freeman, 1992). The Declaration of theRights of Man and the Citizen asserted that "the principle of sovereigntyresides essentially in the Nation: no body of men, no individual, canexpress authority that does not emanate from it" (quoted in Kedourie,1966, p. 12). The Nation was, of course, the French nation. Some sort of indissoluble, ineffable tie was being asserted between state, people and territory.




måndag 21 juli 2014

Malaysia - en översikt

Med anledning av två mycket märkliga och tragiska händelser med anknytning till Malaysia under det gångna året - det mystiska försvinnandet av passagerarflygplanet i samband med flight MH370 respektive det härförleden nedskjutna passagerarflygplanet ovanför Ukrainas luftrum - kan det vara relevant att titta närmare på landet i fråga som svenskar i gemen torde ha tämligen begränsad allmänkunskap om. (Som kuriosa kan nämnas att Nomen nescio har åkt med Malaysian Airlines flera gånger, både till och från Malaysia och i samband med andra sträckor, och finner servicen och komforten generellt vara alldeles utmärkt.)

I vanlig ordning ämnar jag framför allt ta upp grundläggande fakta och företeelser, hämtade från bland annat The World Factbook, Landguiden och The Economist, men samtidigt nämna några andra aspekter som är mer färgade av nischad litteratur som jag har tagit del av i tidigare skeden. Noterbart är att jag har belyst Malaysia i ett flertal inlägg, bland annat relaterat till grannlandet Singapore (se nedan) och då med ett interetniskt perspektiv. Detta inlägg präglas framför allt av ett politiskt-ekonomiskt fokus men överlappar både kulturella, etniska, religiösa och vissa andra dimensioner.

Malaysia gränsar till bland andra Indonesien, Brunei och Singapore, och tillhör geografiskt tvivelsutan Sydostasien. Religiöst, kulturellt och etniskt präglas det sedan länge mångetniska landet av en mängd olika grupperingar inom dess gränser, men majoritetsgruppen, malajer, är i svag majoritet (51%) och tenderar att generellt sett vara muslimer; andra större grupper är kineser (23%), indier (7%) och "ursprungsbefolkningar" (12%). Noterbart är att landet utgör en konstitutionell monarki, men kungen har framför allt en ceremoniell funktion snarare än reell makt. I övrigt rör det sig om en postkolonial förbundsstat vars system har brittiska anor.

Islam har utan tvekan en stark ställning och sharialagar förekommer. I viss mån gynnas muslimer, som alltså ofta är tätt förbundet med att vara malaj, men samtidigt kan icke-muslimska grupper ha en mer flexibel tillvaro eftersom det bland annat föreligger komplikationer för den som reellt eller potentiellt önskar att konvertera från islam. Den religiösa friheten för icke-muslimska grupper är också ett faktum, även om minoritetsgrupper kan förfördelas på en mängd sätt till förmån för majoritetsgruppen (de etniska och religiösa identitetsmarkörerna överlappar som sagt inte sällan varandra). Detta har delvis kopplingar till de frostiga historiska relationerna mellan malajer och kineser (ofta buddhister, taoister eller en blandning dem emellan), vilka också är relaterade till att Singapore bröt sig ur den malaysiska federationen 1965.

Ett annat sätt att beskriva saken i övergripande mening är att det finns sekularismstrukturer som samexisterar med det islamiska systemet och kulturlagret. Det gäller även sekulär-modern vandel. Exempelvis kan man bevista dekadenta nattklubbar och leva ett promiskuöst liv om man så önskar, trots alkoholskatter som uppmuntrar till att inte inmundiga berusningsmedel.

Beträffande ekonomisk utveckling är det inte helt enkelt att klassificera Malaysia men är man bekant med så kallade emerging markets och vad det innebär så tenderar experter att klassificera landet som just ett sådant. BNP per capita är 9287 US-dollar (Landguiden 2013), vilket är lågt i förhållande till länder som Sverige men ganska högt i förhållande till merparten av länderna i Afrika och de fattigaste länderna i Sydostasien. Det är att betrakta som en blandning mellan industri- och tjänstebaserad ekonomi. Utifrån en världssystemteori klassificeras landet som en del av periferin och är därmed mycket beroende av det som sker i center- och de semiperifera grannländerna (Indonesien, Thailand, Singapore etcetera).

Demokratimässigt kategoriseras Malaysia som bristfällig demokrati (The Economist Intelligence Unit 2012). Den finske statsvetaren Tatu Vanhanen säger följande om den aspekten i The Limits of Democratization (2009):

Malaysia is an ethnically deeply divided Southeast Asian country which has been above the threshold of democracy since 1959. Democracy's success is based on the dominance of the ruling cross-ethnic National Front. Other parties are allowed to compete in elections, but the British first-past-the-post electoral system supports the dominance of the ruling party. The government has limited freedom of expression as well as freedoms of assembly and association. For example, the police were used in recent years "to jail mainstream politicians, alleged Islamic militants, trade unionists, suspected Communist activities," and many others (Freedom in the World 2005, p. 399). According to the AsiaBarometer survey 2004, 22-31 percent of respondents were dissatisfied with their political rights (Saravanamuttu 2006, p. 206). The quality of democracy is defective at several points. According the Meredith L. Weiss (2007, p. 30), Malaysia has a "competetive electoral authoritarian regime" (cf. Thirkwell-White 2006). Thomas B. Pepinsky (2007, p. 126) says that without "true, institutional reform, Malaysians must always fear that while repression and coercion may abate in the short term, they lie perennially ready to hand as the last arguments of threatened power-holders intent on saving an authoritarian status quo."





En annan person, dock ej forskare, som har stort kunnande om Malaysia är den singaporianske politiske veteranen, forne premiärministern Lee Kuan Yew. I kapitlet "Ups and down with Malaysia" i sin fascinerande bok From Third World to First (2000) säger vederbörande bland annat detta, och belyser då interetniska och meritokratiska förhållanden och vad som skiljer Malaysia från Singapore därvidlag:

The dynamics of Singapore-Malaysia relations have not changed fundamentally since our separation on 9 August 1965. Malaysia asked us to leave because we stood for a Malaysian Malaysia and they for a Malay-dominated Malaysia. A multiracial society of equal citizens was unacceptable to the UMNO leaders of Malaysia in 1965 and remained unacceptable in 1999. In May that year Malaysian opposition leader, Lim Kit Siang, revived the concept of a Malaysian Malaysia. Mahathir reacted sharply to say it was a threat to their (Malay) identity, because Malaysia was previously called Tanah Melayu (Malay land). Two months later (Straits Times, 30 July 1999) he said that if Malaysia were forced to adopt a system of meritocracy as advocated by the West, it would terminate the process of implemented by the government to bridge the gap among the races. The government, through The New Economic Policy, had provided assistance to Malays in the fields of business and education, and many of them now held important positions, for example as professors and vice chancellors. (...)

Singapore set out to become a multiracial society of equal citizens, where opportunities are equal and a person's contribution is recognized and awarded on merit regardless of race, language, culture, or religion. In spite of our meager natural resources, we succeeded, and our policies have benefitted all our citizens, including our Malays. We have a growing middle class of professionals, executives, and businessmen, including Malays, who have developed a strong competitive spirit and take pride in being what they are on their own merit. Each time we are rated as the best airline in Asia, the No. 1 airport, the No. 1 container port, it reminds Singaporeans of what a cohesive meritocratic multiracial society can achieve, better than if we were a Chinese-dominated one and lacked solidarity. This was not what Malaysia's leaders thought would happen when they asked us to leave in 1963.


Avslutningsvis kan man även nämna att landet dessvärre har en ekologiskt belastande industri av inte minst palmolja och följaktligen palmodlingar. Dessa kan te sig inbjudande från avstånd, men den reguljära regnskogen och annat slags skog får stryka på foten till förmån för odlingarna, vilket även innebär att bland annat tigrar får mindre naturliga habitat att röra sig inom.

Malaysia kan även ses som ett turistalternativ till länder som Thailand. Många stannar bara till i Kuala Lumpur några timmar eller dagar innan de fortsätter till Bali eller Bangkok men Malaysia i sig erbjuder betydligt mer än huvudstaden. Frågan är dock hur många som väljer Malaysian Airlines efter ovannämnda incidenter.







Relaterade blogginlägg
Disneyland med dödsstraff eller gemensamma nämnare?
The Perils of Diversity - del 1
Etnokulturell hegemoni som globalt mönster

Relaterad studie
Azmi AZIZ & SHAMSUL A. B. - "The religious, the plural, the secular and the modern: a brief critical survey on Islam in Malaysia" (2004)


onsdag 16 juli 2014

Hemsöborna - excerpter

Jag har egentligen inte särskilt mycket tid alls till förfogande, till att vare sig skriva eller läsa, men finner ändå - som avbrott från vardagsplikter och utomhusvistelser om inte annat - bloggandet vara relevant i åtminstone någon utsträckning och lär sålunda fortsätta med det under större delen av sommarperioden, och givetvis, framledes.

För att spinna vidare på ett något Sverigeinriktat kulturfokus som har gjort sig gällande under de senaste månaderna, har jag - bland annat - för avsikt att läsa och skriva något om August Strindbergs tredelade skärgårdssvit. Först ut är Hemsöborna (1887), som väl en inte obetydlig andel läsare redan kan tänkas ha läst, och som i stort sett alla i vilket fall redan känner till.

I och med att denna lätt naturalistiskt anstrukna roman är så pass bekant för många, nöjer jag mig emellertid med två utdrag från verket i fråga (tanken är att behandla de andra två delarna, Skärkarlslif och I havsbandet, mer ingående).

Det första är ett slags kombinerad miljö- och personbeskrivning, i vilket Stockholms skärgård skildras genom huvudkaraktären Carlssons synvinkel:

Lockad av nyfikenhet klättrade han upp mellan ormbunkar och hallonsnår och stod snart uppe på en gråstenshåll, på vilken ett sjömärke var upprest. I solnedgång låg ön nedanför utbredd i en enda rundblick, med skogar, åkrar, ängar, stugor; och utanför holmar, kobbar, skär, ända ut till havs. Det var ett stort stycke av den sköna jorden, och vattnet, träden, stenarne, allt kunde bli hans, om han ville räcka ut handen, den ena bara, och dra tillbaka den andra, som sträckte sig efter fåfänga, sänglusta och fattigdom. Det behövde ingen frestare stå bredvid och tigga om knäfall inför denna tavla, rosenfärgad av en sjunkande sols trolska strålar; där blåa vatten, gröna skogar, gula åkrar, röda stugor blandade till en regnbåge, som skulle dårat mindre skarpa förstånd än en bonddrängs.

Retad av den trolösas avsiktliga försumlighet, då hon på fem minuter kunnat glömma det sista lille löftet att vifta avsked åt honom, sårad, som om han fått smaka på käppen, av de övermodiga stadslurkarnas glåpord, betagen vid åsynen av den feta jorden, de fiskrika vattnen, de varma stugorna, fattade han sitt beslut - att gå hem, göra ett sista försök eller två med att pröva det falska hjärtat, som kanske glömt honom redan - och sedan ta för sig vad som tagas kunde utan att stjäla.


I dessa förträffliga miljöbeskrivningar tillika naturskildringar använder sig Strindberg som synes mycket av presensparticip:

Morgonen var nu i slutet av juli bländande klar, himlen var blåvit som skummad mjölk och öar, holmar, skär, kobbar och stenar lågo så mjukt smältande i vattnet, så att man icke kunde säga, om de hörde till jorden eller himlen. På de närmaste inåt land stodo granar och alar, och i uddarne lågo skräckor, svärtor, prackor och måsar; längre ut syntes bara martallar; och grisslor, tordmular, svarta, papegojslika, svärmade fräckt omkring båten för att vilseleda jägaren från de i bergsskrevorna gömda boen; slutligen blevo skären lägre, naknare, och här ute syntes endast en enstaka tall lämnad kvar för att bära holken, i vilken edjdrar och skrak skattades på ägg, eller en rönn, över vars krona ett moln av mygg stod vajande för vinden. Därutanför låg blank havet, där labben höll sin rövarjakt i fejd med tärnor, måsar och trutar och dit havsörnen syntes styra sin tunga, dova flykt för att möjligen gripa en liggande ådfågel. Dit ut till sista skäret styrde nu Gusten, halvliggande vid rorkulten och med pipan i munnen, låtande en ljum sydlig bris släpa sig; och vid niotiden tog han i land på Norsten. Det var en klippig liten ö om några tunnland med en dalgång mitt i. Endast ett par rönnar stodo skalliga mellan stenarne; eljes växte den praktfulla benveden med sina eldrörda bär i skrevorna, och dalgången var betäckt med en tjock matta av ljung, kråkris och hjortron, som nu tagit till att gulna; spridda enbuskar lågo som plattrampade utmed hällarne och tycktes hålla sig fast med naglarna för att inte blåsa bort.







Relaterade blogginlägg
August Strindberg - Inferno
August Strindberg - Tschandala

fredag 11 juli 2014

Jan Tullberg om lagen om hets mot folkgrupp

Med anledning av häktningen av den provokative alternativkonstnären Dan Park finns det anledning att än en gång återvända till Jan Tullbergs bok Låsningen (2014) och det denne har att säga om lagen om hets mot folkgrupp. Tullberg beskriver denna i relation till invandringsfrågan, men det finns ändå relevans i att titta närmare på vad som framförs i anslutning till det som ett vidare och mer allmänt fenomen - vederbörande ägnar sidorna 123-30 åt det spörsmålet, och ytterligare några om de närliggande olaga diskriminering och hatbrott.

Densamme har dock sammanställt en artikel i Tidskrift för politisk filosofi, "Kan lagen om hets mot folkgrupp rättfärdigas?" (2013), om denna fråga varför jag i stället lyfter fram några aspekter och utdrag från denna (den som tagit del av båda kan lätt se att texterna delvis är identiska, varför Tullberg med andra ord har lånat från sitt eget, något tidigare alster).

Noterbart är att lagen i fråga implicerar det som Tullberg, via den franske filosofen Pascal Bruckner, kallar "västerländsk masochism":

Endast minoriteter klassificeras som potentiella missaktningsoffer medan majoriteten exklusivt klassificeras som potentiellt missaktande. En kurd eller turk som uttrycker stark missaktning mot den andra gruppen anses inte bedriva hets mot folkgrupp då grupperna är offerklassade, medan en svensk kan fällas för samma yttrande eftersom han hör till en misstänktklassad grupp, majoriteten. Vissa uttalanden gjorda av Brottsförebyggande Rådet nämner att svenskar kan vara offer för hatbrott och invandrare kan vara förövare (mot svenskar och mot andra invandrare). Men det synsättet sätter marginella spår i hat- och hetsstatistiken. Statsministern stöder en asymmetrisk tillämpning av lagen på invandrare och svenskar. Enligt Reinfeldt är Hetslagen endast till för >>skyddsvärda<< grupper, och svenskar är inte en sådan grupp (Reinfeldt 2010). I många länder skulle ett sådant uttalande anses sensationellt, men i Sverige accepteras det.

Det rör sig alltså om ett slags offerklassificering och förhållandena mellan majoritets- och minoritetsgrupper. Tullberg menar dock på att detta förhållningssätt tenderar att bli missvisande eftersom det finns en reell situationsbundenhet i anslutning till fenomenet. En svensk kan vara i minoritet i vissa sammanhang och situationer i sitt hemland.

Men även i andra avseenden är lagen problematisk. Tullberg ifrågasätter om kränkta kollektiv - så kallade "folkgrupper", vilket är ett flytande begrepp och därmed problematiskt ur en semantisk synvinkel - över huvud äger någon vidare moralisk relevans som fordrar legislativa åtgärder. Även empiriska rättsfall påvisar det, menar Tullberg, och ger några exempel.

Texten omfattar endast drygt tio sidor och torde därför kunna läsas i sin helhet av intresserade. Bland annat tar den upp ett flertal semantiskt viktiga formuleringar, till exempel de juridiska implikationerna av att den aktuella lagen innehåller konjunktionen eller, till skillnad från och. Vidare belyses frågan i förhållande till privat och offentligt och ur ett internationellt perspektiv. Å ena sidan kan Europakonventionen anses vara mer liberal än den svenska lagstiftningen i detta avseende, vilket räddade pastor Åke Gren år 2005. Å andra sidan har FN en mångårig tradition av att söka inskränka yttrandefrihet, något som bland annat gjort sig gällande i blasfemilagar. Många filantroper tenderar kanske att se FN som ett överordnat organ, både moraliskt och juridiskt, varför ett successivt närmande till FN-konventionen ter sig logiskt.

tisdag 8 juli 2014

Brand och Turbulence om zombieliberalismen

Brand är en anarkistisk tidskrift som givits ut med obruten kontinuitet sedan 1898, och med denna redaktion sedan maj 2010.

Med fokus på illustrativa och analytiska texter och bilder lyfter vi politiska kamper och enande element i dessa.


sammanfattas bakgrundshistorien, inriktningen och innehållet i de egna leden. Nomen nescio blev härförleden tipsad av den vänsterradikale twittraren och tänkaren Mathias Wåg om en intressant text - se hyperlänk ovan - som ingick i nummer tre från 2010 av ovannämnda tidskrift. Den belyser den vacklande zombieliberalismen, det vill säga nyliberalismen som förvisso död men ändock trampande - enligt vissa rentav skövlande - ideologi i den globala vegetationen, ständigt orsakande problem. En central text lånades från det internationella tidskriftskollektivet Turbulence, "Life in limbo", som jag ämnar kommentera (den som föredrar svenska kan i stället ta del av översättningen).

Texten tar avstamp i den senaste stora, delvis alltjämt pågående globala finanskrisen och fokuserar på nyliberalismen/kapitalismens förestående (?) sammanbrott, med allt vad det innebär av arbetslöshet, stora inkomstglapp och futural förstöring av miljö och ekosystem.

Än mer fokus är dock på det så kallade politiska mittfältets centrum (middle ground). Hur en ny (vänsterinriktad) common ground skulle kunna tänkas te sig handlar inte minst om vilka konflikter som uppstår, vilken sida som har mest potential till att nå framåt (i konstruktiv riktning), och en ny definition av ett omfattande vi. Tidigare handlade det om att vara mot nyliberalism men acceptera många olika alternativ till den:

Our concept of ‘common ground’ is, like middle grounds, a theoretical tool. We use it to name the intersections and resonances of diverse struggles, practices, discourses, targets and referents. In the previous alter-globalisation movement, the common ground was the shared ‘One No’ – against the monopolising logic of neoliberalism – along with the acceptance that there were ‘Many Yeses’ – the multiplicity of alternative notions of economy, commons and sociality. For many years, many movements could meet and recognise one another as kindred on this common ground of rejection of neoliberalism – without denying their difference. But the shattering of the middle ground means a common ground rooted in antagonism to it now lies in ruins.

Numer blir detta delvis mer komplext eftersom den inte längre utgör en koherent politisk-ekonomisk ideologi utan är mer fragmentariserad - både institutionellt, strukturellt och på individnivå.

En viktig, dock inte särskilt nydanande poäng som lyfts fram, är att partiell nationalisering av banker mest har skett för att understödja snarare än undergräva det nyliberala systemet.

Vad menas då mer precist med den nyliberala zombieliberalismen? Dessa utdrag sätter fingret på kärnan av resonemanget:

What remains of neoliberalism once the ideological padding comes off? It is no longer a (relatively) coherent politico-economic programme: it has become the plunder of a retreating army, a way of booby-trapping the political system before it has to relinquish control over it. But these booby traps, even if stripped of their ideological camouflage, are dangerous and deadly. In all the countries that have seen bailouts and/or financial crises, the enormous government deficits created are now being used by exactly those social forces that most benefited from them (in absolute terms) to argue that they should be paid off through yet more rounds of austerity and spending cuts. By handing over control to some ‘safe hands’ outside any form of accountability, neoliberalism gets locked in. A neat trick: the financial sector uses the debts incurred bailing it out to secure continued control over policy.

The picture is confusing, and gets even more so. As credit dries up and food and energy prices rise, workers are left underpaid and, in the North, over-indebted – a so-called recovery that doesn’t massively increase wages and/or cancel personal debt will not change that. Deal’s off, as it were. But if there is no more deal, and no more ideology, what of the social basis of neoliberalism – the neoliberal power bloc? In short, it is in disarray, if not totally shattered. There is no longer any social group that can credibly claim ‘leadership’ in society, politics, culture or the economy. ‘The centre cannot hold’, the middle ground is broken, leaving behind a confused and vicious army, institutions no longer guided by a coherent framework, political parties still vying for power but without any real programmes.


Även denna mer slagkraftiga och korthuggna förklaring kastar ljus över saken:

In many ways it is this neoliberal coding, not just of public institutions and policy programmes, but of our very selves, that keeps us trapped in limbo. Neoliberalism is dead but it doesn’t seem to realise it. Although the project no longer ‘makes sense’, its logic keeps stumbling on, like a zombie in a 1970s splatter movie: ugly, persistent and dangerous.

Mycket fokus i delar av texten är även på homo oeconomicus och att de individuella subjekten internaliserar rationalistisk-kapitalistisk-egoistiska tänkesätt och följaktligen beteendemönster, något som journalisten Katrine Kielos (se recensionslänk nedan) lyfter fram i sin bok Det enda könet på ett mer populariserat vis.

Den individuella dimensionen är dock bara en nivå som belyses - även strukturella och kollektiva aspekter lyfts fram som centrala i förhållande till de tänkbara strategier som exemplifieras och hur nya formationer skulle kunna tänkas se ut. Mot slutet av texten nämner man några relativt färska sådana, till exempel Bolivia och Ecuador och interna nationella ekosocialistiska reformer som har gjorts där.

Sammantaget är det en intressant text som både har beskrivande, förklarande och normerande styrkor. Hur man mer precist förhåller sig till den deskriptiva analysen, och om man delar den strävan som antyds, överlåter jag till var och en att fundera över.


Relaterade blogginlägg
Katrine Kielos - Det enda könet
Gáspár Miklós Tamás - Telling the truth about class
Guattari om subjektivitet

söndag 6 juli 2014

NN mot PK

Eftersom Nomen nescio inte bara låtsas utan faktiskt får lov att anses vara en relativt öppen, tolerant och trevlig person brukar jag sällan få problem med människor i min omgivning, oavsett vad för slags individer det rör sig om. Visst har en del plockat bort en från Facebook men då har det oftast rört sig om betydelselösa bekanta. En tidigare nära vän har dock - har det visat sig - blivit så illa berörd av mina sunda och synnerligen välunderbyggda åsikter (läs: oftast fakta), tillika nyanserade och mångfacetterade kunskapsproduktion, att vederbörande och undertecknad i stort sett har avbrutit all kontakt. Detta personliga faktum har dock fått mig att bli inspirerad till att skriva ett icke-personligt inlägg med en, förhoppningsvis, lite intressant och något annorlunda infallsvinkel och upplägg. Poängen är att utifrån det mer kontroversiella stoffet på bloggen föra ett resonemang som påvisar att jag i vanlig ordning inte bara har rätt, utan även har åsikter som är fullt normala i ett globalt sammanhang. Det är upplagt som en dialog mellan NN och PK.


PK: Du verkar ju inte gilla invandring alls. Det är högerextremt.

NN: Är Japan, Sydkorea och Taiwan "högerextrema" länder? Faktum är att jag kan tänka mig en mer öppen och flexibel invandringspolitik som är mer i stil med till exempel Schweiz, Österrike och Finland, och i viss mån Singapore. Vad som behövs är en bra balans mellan homogenitet och heterogenitet. Valet i det avseendet står inte mellan Japan eller Sverige, men oavsett vilket känns det nästan lite fördomsfullt och främlingsfientligt att avfärda ett land som Japan, betydligt större än lilla Sverige, liksom de andra två.

PK: Ja, men ska vi vara lika själviska som dom? Man ska hjälpa utsatta människor.

NN: Varför använder du begreppen vi och dom? Det påminner nästan om SD. Varför finns det helt plötsligt ett "vi" när man ska "ta hand om människor"? Vad viktigare är att betona är dock att hjälp av utsatta människor inte görs på ett rimligt eller effektivt sätt genom att flytta en promilles promille av världens fattiga till den rika delen av världen. Detta har förklarats på ett pedagogiskt och skickligt sätt av bland andra Tino Sanandaji, Jan Tullberg och Roy Beck. Förstår man inte detta så är man faktiskt - ursäkta franskan - helt jävla efterbliven. Med det sagt kan en rimlig mängd asylflyktingar tas emot, och lyckade exempel i det avseendet är framför allt iranier och bosnier som har bosatt sig i Sverige och generellt blivit väl integrerade. Även temporära uppehållstillstånd kan vara rimligt.

PK: Isolationism och protektionism fungerar inte. Vi lever i en global värld och måste öppna upp oss.

NN: Det är betydligt mer komplicerat än så, men läs Dani Rodriks bok The Globlization Paradox eller fundera över, återigen, Japan, Singapore, Sydkorea och Taiwans förhållningssätt till globalism och globalisering för att vidga vyerna. Även Finland och Island är intressanta därvidlag.

PK: Du skriver om ras och intelligens, rasblandning och genetiska skillnader mellan människor. Det finns inte ens raser och det är hur som helst mycket stötande att du skriver om den typen av ämnen.

NN: Raser - eller vilket ord man nu väljer att använda - finns inte som statiska eller ens biologiskt distinkta entiteter. Däremot är populationer i genetiskt hänseende mer eller mindre besläktade med varandra, förstått utifrån ett kontinuum, vilket inte minst Frank Salter har belyst i sin intressanta forskning. Som jag har betonat tidigare är frågan om IQ-skillnader mellan grupper långtifrån avslutad, och i vilket fall som helst är det något som inte (alltid) kan ignoreras om man vill förstå vår omvärld, både historiskt och i nutid. Därmed inte sagt att man måste ta upp det i varenda sammanhang som rör ekonomiska och andra prestationsmässiga skillnader mellan individer, grupper och stater, eller att humankapital skulle vara den mest centrala faktorn.

Men det är viktigt att komma ihåg att evolutionen inte har specialdesignat människor för att vänsterliberala Gustav Fridolin-filantroper skall må bra inombords. Faktum är att det är både löjligt och vekt att vilja förneka verkligheten jämt och ständigt. Poängen med en sådan som J. Philippe Rushton är inte att han alltid har rätt, eller att man vill att han skall ha rätt, utan att han har stake. Han säger det som andra ibland tänker, och han gör det trots spott och spe. För övrigt måste man inte ha extrema åsikter bara för att man belyser kontroversiella ämnen, vilket till exempel E.O. Wilson och Steven Pinker påvisar.

Rasblandning - eller hybridisering som det heter på mer vetenskaplig prosa - kan för övrigt tänkas ha både för- och nackdelar, och även det är en mycket komplex och icke avslutad forskningsfråga.

PK: Varför lägger du ner tid på att skriva om sådana ämnen då? Vad driver dig till denna monomani i att vilja belysa tabubelagda ämnen?

NN: Det är den faustiska och prometheanska europeiska andan som driver mig. Jag har likt de franska encyklopedisterna ett intresse för, och strävan efter, att absorbera stora mängder kunskap. För övrigt har jag så pass hög läs- och skrivhastighet att det faktiskt inte ens tar särskilt mycket tid för mig att sammanställa alla dessa hyfsade eller halvdana texter, som för övrigt - sett till helheten - behandlar en stor mängd olika ämnen, varav många varken är kontroversiella eller otrevliga. Vore Sverige mer som resten av världen skulle jag inte ens behöva skriva om immigration eller "mångkultur" över huvud taget.

torsdag 3 juli 2014

3x Ingmar Bergman

Under svala och molniga sommardagar kan det vara särskilt lämpligt att se en och annan kvalitetsfilm. Själv har jag betat av en del östasiatiska produktioner av olika slag på sistone, men det har också funnits tid till att blicka bakåt, och så att säga inåt, i filmarkivet. Vad som åsyftas därvidlag är Ingmar Bergmans (1918-2007) filmer, som det som bekant finns ett flertal att välja mellan. Nomen nescio skall dock i all korthet fokusera på blott tre favoriter i dagens inlägg.


Smultronstället (1957) är en verklig svensk filmklassiker och en av Bergmans allra bästa insatser, något som vittnar om både bredd och briljans. Den existentiella våndan är i blickfånget, framför allt genom den mardröm som den förestående jubeldoktorn, professor Isak Borg (Victor Sjöström) upplever natten innan avfärden mot Lund där han skall motta hedersbetygelsen i fråga.

Men det finns även inslag av genuin uppsluppenhet i och med den hoppfulla och läkande nostalgin som manifesteras av Borg och i mötet med de liftande ungdomarna under den långa bilfärden. Förträffligt manus och utmärkta skådespelarinsatser av bland andra Sjöström, Bibi Andersson och Ingrid Thulin förstärker helheten.

Därtill utgör Smultronstället även ett vackert porträtt av den svenska sommaren som får en att vilja göra bilutflykter och promenera både längs hav och till skogs. Andra styrkor är att den aldrig hänfaller åt sentimentalitet och påvisar personlighetsmässig komplexitet, framför allt hos den åldrande huvudkaraktären.







Det sjunde inseglet (1957)kan ses som Bergmans magnum opus, och är enligt mig troligen världens bästa film (om man tvunget måste välja, vilket man naturligtvis inte måste, förutom när man gör egna listor). Han har gjort så många bra filmer att det är svårt att rangordna dem. Bäst är dock tvivelsutan detta alster, en film som även efter talrika vyer fortfarande kan få en att rysa inombords. På ett närmast numinöst, men ändå självskrivet vis, lyckas Bergman förmedla existentiella huvudfrågor - både inom och utanför kristendomens ramar - likt ingenting annat som har skådats varken tidigare eller senare inom filmkonsten.

Parallellt med detta är det också en mångbottnad film, innehållande både värme, humor och död, och scener som man minns ända till dess att någon sågar ner ens eget livsträd - oavsett om det rör sig om djuplodande eller mer triviala företeelser.

Det banala och enkla manifesteras både genom gycklaren Jof, och i riddare Antonius Blocks möte med densamme och dennes ambulerande familj.

Samtidigt är det Block som inte bara får axla sin riddarmantel, utan även livets stora frågor som betungar honom. Huruvida han som skeptiker blott väljer det enkla på bekostnad av det stora och svåra är inte helt självklart utan öppet för viss tolkning.








Jungfrukällan (1960), som är löst baserad på den medeltida balladen Per Tyrssons döttrar, är ytterligare en Bergmanklassiker i lantlig senmedeltida miljö, tillika ett ljuvligt stycke filmkonst. Den illavarslande Odindyrkan och efterföljande våldtäkten och mordet på Karin (Birgitta Pettersson) är alltsammans sådant som stannar kvar i ens minne, vilket även gäller det vackra och sublima slutet. Välförtjänt fick filmen en oscar och en grammy för bästa utländska film.

Vad som kanske är än mer i blickfånget i detta alster är de religiösa dimensionerna, i det här fallet kristendom kontra hedendom, snarare än kristendom kontra skepticism/existentialism som i Det sjunde inseglet. I det hänseendet förefaller den en aning tvetydig, kanske speciellt med tanke på hur Ingeri behandlas i slutet. Synen på hämnd är måhända mer gammal- än nytestamentlig, även om nu det alltid är en viss förenkling.

Som relevant kuriosa kan nämnas att filmen är inspelad i Dalarna, omkring Rättvik, vilket i sin tur kan inspirera till en visit i de trakterna för någon som annars inte har för vana att besöka de regionerna av landet.