onsdag 20 augusti 2014

Aristoteles - Den nikomachiska etiken - del 2

För att denna bokrecensionen inte skall mynna ut i alltför många delar ämnar jag diskutera och belysa några utsnitt från bok två, tre och fyra i ett och samma inlägg. Det finns ett slags röd tråd och många övergångar som löper genom i stort sett hela verket, men det som ändå är kännetecknande för dessa tre är att flertalet centrala karaktärsdygder (frikostighet, storslagenhet, stolthet, ambition, godlynthet, uppriktighet etcetera) behandlas, och att utläggningarna om dessa tar sin utgångspunkt i vad som närmast är att betrakta som kardinaldygden, nämligen måttlighet.

Detta har att göra med att dygder, om än av olika slag, ofta måste förstås i relation till motsatser och ytterligheter för att vara eftersträvansvärda. Att vara modig är att vara något av ett slags mellanting mellan övermodig och feg, och motsvarande gäller för alla andra. Det intermediära - balansen eller gyllene medelvägen som eftersträvas av den dygdige (mannen) - kallar Aristoteles för motsatsernas relativitet:

Det finns alltså tre slags karaktärsinställningar, av vilka två är usla och baserade på respektive överskott och brist, medan en företräder medelvägens förträfflighet. Och samtliga står på ett visst sätt i motsats till varandra. Ytterligheterna är nämligen både den intermediära inställningens och varandras motsatser, medan det som befinner sig mittemellan står i motsats till ytterligheterna. På samma sätt som det likvärda är större än det mindre och mindre än det som är mera, så representerar de intermediära inställningarna överskott i förhållande till det bristfälliga och underskott i relation till överdrifterna i fråga om såväl känslor som handlingar.


Även om Aristoteles bitvis kan förefalla torr och tråkig jämte Platons kvicka dialoger - kvickhet är för övrigt ännu en av karaktärsdygderna - är han ändå en filosof som i allmänhet kan uppfattas som allmängiltig och delvis tidlös i sina resonemang om både politik och etik. Det finns många visdomar som ännu i dag torde ses som sunt förnuft, till exempel följande:

Men det är inte bara de själsliga bristerna som är frivilliga, också de kroppsliga lytena hos en del personer är av den arten att vi förebrår dem härför. Ingen tadlar dem som av naturen är klena, utan dem som är det på grund av bristande motivation och tillsyn. Samma sak gäller också för svaghet och invaliditet. Ty ingen förebrår väl en person som är blind av födseln eller till följd av en sjukdom eller en blessyr. Snarare hyser man medlidande med honom, medan alla troligen klandrar den som är det på grund av alkoholism eller någon annan form av tygellöshet. Av de fysiska lytena är de som beror på oss själva föremål för klander, medan de som inte beror på oss går fria. Och om det förhåller sig så, måste också de andra bristerna, som vi blir förebrådda för, bero på oss själva.

Möjligen är dock Aristoteles en aning naiv beträffande människors vilja och/eller förmåga att skilja på det som är en följd av arvsanlag och det som beror på individuell karaktär, vilket jag bland annat har belyst i mitt inlägg om gener och fetma.

måndag 18 augusti 2014

Stockholmscenterns valaffisch - en kort kritisk granskning

Många i politiken vill få dig att tro att du behöver välja mellan god ekonomi och god miljö. Så är det inte. Märkligt nog är det bara vi som pratar om att båda behövs.

Kanske beror det på att vår symbol är klövern. Klöver växer i naturen. Men klöver är också pengar. Stockholm, Sverige och världen behöver både klöver och klöver.


Så lyder sensmoralen i Stockholmscenterns inför de kommande valen aktuella affischen, som kan skönjas i till exempel huvudstadens kollektivtrafikmiljöer. Budskapet är lättförståeligt och slagkraftigt formulerat och mycket tilltalande: valet står inte, eller borde i varje fall inte stå mellan en rimlig och balanserad tillväxtekonomi och i huvudsak bibehållen natur, även i urbana miljöer. Se bara på Singapore, även om de också har sina beskärda del av problem som en följd av sin högteknologiska ekonomi.

Problemet är bara att Centerpartiet - kanske i synnerhet dess Stockholmsavdelning - saknar i stort sett all form av trovärdighet beträffande sambanden mellan det ovannämnda idealet och sina egna realpolitiska förslag.

För det första vill partiet kraftigt öka arbetskraftsinvandringen, vilket skulle innebära en hypotetiskt sett växande befolkning med miljontals invånare på längre sikt. Forskare som Alberto Alesina och Frank Salter är dock mycket skeptiska mot ett sådant förhållningssätt, och pekar i stället på mindre befolkningsmängder - gärna minskande - med med högre BNP per capita som eftersträvansvärt. Centerpartiet har alltså dubbelt fel i detta hänseende, eftersom både ekonomi och miljö belastas av massimmigration.

Även om invandring av olika slag kan vara rimligt och pragmatiskt i vissa spatio-temoporala sammanhang - Japan skulle exempelvis kunna ta emot några miljoner flyktingar och asylanter under de närmare åren och sedermera dra nytta av dem som arbetskraft - är det rimliga ändå att mänskligheten - i synnerhet vissa länder - inom ramarna för olika stater, söker minska den totala befolkningen, inte öka den.

lördag 16 augusti 2014

Aristoteles - Den nikomachiska etiken - del 1

Inom hela den världshistoriska moralfilosofins utveckling utgör Aristoteles verk Den nikomachiska etiken ett av de allra mest centrala och viktiga. Nomen nescio har i en del tidigare inlägg refererat till eller omnämnt detta, varför det är relevant att tittare närmare på det mer i sin helhet. Denna svenska översättning av Mårten Ringbom är från 1967 men bokförlaget Daidalos har givit ut det i ett flertal olika upplagor, den senaste från 2012. I likhet med en del tidigare verk har jag dock valt att dela upp recensionen i ett flertal inlägg. Denna första del behandlar några av resonemangen från bok ett, av sammanlagt tio böcker, som lika gärna skulle kunna kallas kapitel.


Mycket av analysen fokuserar kring frågor om förhållanden mellan olika verksamheter och de ändamålsenliga handlingar som ligger till grund för ett dugligt handlande. För till exempel en gitarrspelare gäller det att konsekvent, inte bara vid enskilda tillfällen, påvisa sin duglighet i fråga om gitarrkonsten:

Lås oss alla anta, att människans uppgift är en psykisk verksamhet i enlighet med ett förnufts resonemang eller en verksamhet som inte försiggår utan en tanke, samtidigt som vi säger, att uppgiften för en företeelse av ett visst slag är densamme som uppgiften för en god företeelse av samma slag. Det gäller t.ex. gitarrspelaren och den framstående gitarrspelarens värv och följaktligen också uppgifterna överhuvudtaget. Den övervikt som grundat sig på vederbörandes duglighet fogas sedan till uppgiften. Att spela gitarr är nämligen gitarrspelarens uppgift, medan en framstående gitarrspelare skall göra det väl. Om det nu förhåller sig så här (- dvs. vi antar, att människans uppgift är en viss livsform och att denna yttrar sig i en psykisk verksamhet och handlingar som är förenade med en tanke, samt att det dessutom är typiskt för en god människa att han eller hon fullgör sin uppgift väl och riktigt, och att varje prestation är väl utförd, när den realiseras enligt motsvarande duglighet - om så är) blir det mänskliga goda en psykisk verksamhet efter förtjänst eller duglighet. Och om det finns flera former av duglighet och förtjänstfullhet, är det en verksamhet i enlighet med den bästa och mest fullkomliga formen. >>Under ett helt liv<< måste vi dessutom tillägga. För en svala gör ingen sommar, och det gör heller inte en vacker dag. På samma sätt kan inte en enda dag eller en kort tid göra en person salig eller lycklig.

Och vad utmärker då lyckan och människans förhållande till den, enligt Aristoteles? Ett kortare citat kan inte göra utläggningarna rättvisa men ett sådant kan ändå sätta fingret på centrala idéer i detta hänseende:

För oss är det på basen av det sagda klart att lyckan hör till det som hålls i aktning och är fullkomligt. Dessutom tycks saken förhålla sig så med tanke på att lyckan är en grundprincip. Det är nämligen för lyckans skull vi alla gör allt vad vi gör. Och det som är grundprincipen och orsaken till att saker är värdefulla, betraktar vi som aktningsvärt och gudomligt.







Relaterade blogginlägg
Aristoteles - Politiken
Ett förslag till blandetisk position
Den nya dygdetiken
Thomas Pangle - Aristotle's teaching in the Politics
Dante - Convivio

torsdag 14 augusti 2014

Nomen nescio har som vanligt rätt - kommentar till Forskning & Framstegs artikel

Jag skall försöka skriva både bokrecensioner och inlägg som är relaterade till mer aktuella ämnen och samhällsfrågor. Tills vidare vill jag emellertid på sant självgott besserwissermanér bara passa på att nämna att jag i närmast sedvanlig ordning har rätt i ännu ett avseende.

När man läser Forskning & Framstegs senaste artikel om kunskapsskillnader i den svenska skolan är det nämligen lätt gjort att man drar sig till minnes mitt inlägg om den senaste PISA-rapporten och de sjunkande testresultaten bland svenska ungdomar.

Där skrev jag bland annat, "Trots det är jag tämligen övertygad om att de sjunkande resultaten bland ungdomar i Sverige kan härledas till en primärfaktor: invandringen, närmare bestämt och i första hand många relativt nyanlända immigranters magra språkkunskaper."

I Forskning & Framstegs kan man i sin tur läsa följande:

Det finns många åsikter om invandringens effekter på de svenska skolresultaten. Men vi behöver varken främlingsfientliga överdrifter eller välvilliga skönmålningar – det råder nämligen ingen brist på fakta i frågan. Det finns betydande skillnader vad gäller skolresultat mellan invandrade och svenskfödda. Det framgår tydligt av SCB:s rapport Integration – en beskrivning av läget i Sverige från december 2013. Om man ser till meritvärdet, som sammanfattar slutbetygen från grundskolan, så har utlandsfödda, som kommit till Sverige från så gott som hela världen, lägre meritvärde än svenskfödda. Tydligast sticker gruppen pojkar från Afrika ut – och inom alla grupper klarar sig flickorna bättre än pojkar i skolan. (...)

Detta är både underrapporterat och alarmerande, säger Jan-Eric Gustafsson, som är professor i pedagogik vid Göteborgs universitet. Vi vet sedan tidigare att de som kommer till Sverige i tioårsåldern ofta får stora problem med att klara sig i skolan. Det är varken deras eget eller skolans fel – men Sverige är ett land med ett ovanligt språk. Därför är det svårt att jämföra oss med länder som Kanada eller Storbritannien. Vi vet också att kunskaper och kultur i hemlandet spelar stor roll för hur man lyckas i den svenska skolan.


Bortsett från att man talar om Asien som vore det en enhetlig region förefaller utläggningarna vara fullt rimliga.




onsdag 6 augusti 2014

August Strindberg - I havsbandet

I havsbandet (1890) representerar en del tidigare framlagda teman och tendenser i Strindbergs författarskap, som exempelvis den experimentella fascinationen för naturvetenskap men även det slags religiösa och mytologiska symbolik som återfinns i Inferno (1897), naturligtvis skärgårdsskildringarna som utmärker Hemsöborna (1887) och Skärkarlslif (1888) - även om de är förhållandevis begränsade till förmån för annat typ av fokus - samt övermänniskoidealet som gör sig gällande i kontroversiella Tschandala (1889). Men detta är betydligt mer än en legering av tidigare framförda idéer och rentav ett av Strindbergs allra mest fascinerande och stilistiskt mest bländande alster.

Fiskeriintendenten Borg är romanens huvudperson, och denne kan kanske bäst beskrivas som en intellektuell aristokrat, men med ändock en fysisk prägel på tillvaron i och med att han förefaller oförvägen i sitt allmänna handlande och i sin yrkesutövning, som av naturliga skäl delvis är förlagt ute till havs. Borg är tämligen självmedveten och vrider in och ut på olika företeelser som han resonerar kring, vilket bidrar till en ganska nyanserad och mångsidig syn på tillvaron, även om den samtidigt är behäftad med föreställningar som i dag anses vara, och i hög grad är, förlegade och missriktade. Det gäller även vissa av de vetenskapliga rönen, vilket emellertid inte Strindberg kan lastas för då han utgick från vad som verkade riktigt för mer än ett sekel sedan.

Den misogyne Strindberg - ett av de karakteristika som brukar förknippas med denne - visar sig även genom Borg, som generellt är skeptisk mot kvinnor och likt Aristoteles finner dem vara underlägsna mannen. Mannen är i sin tur möjlig att rangordna och kategorisera på olika sätt, och det sker i det här fallet på ett ganska heterodoxt vis som varken överensstämmer med medeltida feodalism, hinduismens varna eller för all del någon pseudovetenskaplig raslära. Karaktär och kunskap är dock viktigt ur Borgs synvinkel, och följaktligen ser han sig själv som relativt högstående, om än medveten om sina egna brister, oavsett om de är triviala eller mer djupgående.

Det som är fängslande med I havsbandet, delvis för att detta inte återfinns i något annat verk av Strindberg, är de primordiala beskrivningarna och metaforerna, som bidrar till ett rikare slags naturalism än den experimentella eller gängse mer filosofiskt anstrukna varianten:

Detta landskap återförde honom till urtid, då jorden stod under vatten och de högsta bergstopparna började höja sig över ytan; skären behöllo ju ännu utformationens karaktär med grundberget direkt uppe i ljuset.

Men nere i vattnet, samtidigt med att avsvalningsperiodens alger redan infunnit sig, simmade primärtidens fiskar och bland dem den äldsta avkomlingen, sillen, under det på skären ännu växte stenkolstidens ormbunkar och lummer. Längre inåt fastland, först på de större holmarne, skulle man träffa sekundärtidens barrträd och reptiler och ändå djupare in tertiärtidens lövträd och däggdjur. Men här ute i urformationen syntes naturens nyckfullhet ha hoppat över lagringstiderna, kastat skälarne och uttrarne ner i urtiden, vräkt in istiden i dag på morgonen mitt i kvartärperioden liksom matjord på urberget, och själv satt han som en representant för den historiska tiden och ostörd av det skenbara virrvarret njutande dessa levande bilder av skapelsen förhöjande njutningen genom att känna sig i stort taget som den högsta i denna kedja.


Detta utvecklas dock inte och blir en integral del av handlingen utan är mest en beskrivande dimension som hänger samman med Borgs personlighet och generella syn på världen och livet, som på flera sätt kan sammankopplas med Darwin, Zola och Nietzsche ehuru även andra influenser har påverkat tema och stil.

Åter till kvinnoaspekten är en central del av verket mötet mellan Borg och fröken Maria, som denne blir intresserad av, delvis mot sin vilja, men också fullt medveten om vad han ger sig in på och i samband med det - utifrån sitt eget hierarkiska synsätt - låter sig sjunka ner flera nivåer, likt ett ankare som inte förmår att motstå sin egen tyngdkraft på väg mot botten. Frågan är dock om han når ända dit? Det är åtminstone alldeles uppenbart att en del chevalereska, rentav don quijotiska, tendenser framträder i några partier, vilket ger Borg och därigenom stilen en pretentiös prägel. Dessa kontrasteras dock snabbt mot mer misantropiska, eller åtminstone livsfientliga uttryck, som utmärker den sista tredjedelen av verket.

Sett till helheten är det ett riktigt starkt verk och en av mina favoriter i sammanhanget. På många sätt överträffar I havsbandet det som både tidigare och senare skrivits av vederbörande.

måndag 4 augusti 2014

Israel, IS och den dualistiska omvärldsanalysen

Ett vanligt tankefel och förhållningssätt, som jag har snuddat vid flera gånger, bland annat här, är att beträffande utrikespolitik väljer mången mellan två sidor som funnes det en inneboende dualism i världen. I själva verket är världen i viss mening emellertid synnerligen multipolär, bland annat eftersom den består av närmare 200 stater - det är ett pluriversum, inget universum, och innebär att man följaktligen rimligen bör urskilja vänner, fiender och neutrala aktörer på ett ekvilibristiskt vis. Det blir till en sorts analytisk balanskonst.

När det gäller exempelvis Israel/Palestina-konflikten kan man behöva vara synnerligen nyanserad och tänka både komplext och mångdimensionellt. För å ena sidan kan man uppleva att man har mer gemensamt med de sekulära sidorna av Israel, till exempel landets framstående akademier, och därtill anser det vara befogat att se Hamas som ett hot. Men å andra sidan ursäktar det ingalunda landets talrika övergrepp mot palestinier under flera decenniers tid.

Inte minst kan man vara synnerligen kritisk mot Israel parallellt med att man fördömer IS och behandligen av kristna irakier. Det finns ingen som helst motsättning därvidlag. Valet står inte mellan islam eller västvärlden, där Israel antas ingå. En sådan manikeisk världsbild kan aldrig vara annat än förfelad.

Det handlar inte om att man inte skall ta ställning utan om att man måste söka förstå världens inneboende komplexitet. Ett av de bättre sätten att göra det är att ta del av flera olika typer av, rentav disparata nyhetskällor, och dessutom bekanta sig med många olika slags litteratur och författare. Läs Carl Schmitt, Immanuel Wallerstein, Francis Fukuyama, Samuel Huntington, Pat Buchanan, Giorgio Agamben, Frank Salter och många flera.





söndag 3 augusti 2014

Banal Nationalism - del 3

Det mer övergripande som sades i samband med det första inlägget om boken Banal Nationalism gäller alltjämt beträffande bokens innehåll i bredare drag. Man kan se det som en relevant bok som belyser många självklarheter men samtidigt gör det utifrån väsentliga perspektiv och många exempel.

Jag tänkte avsluta med två utdrag, varav det första sätter fingret på kärnan av det genomgående resonemanget:

There is much more to be said about national identity and its maintenance. The latency of nationalist consciousness does not depend on the vagaries of individual memory: if it did, then many more people would forget their national identity. Nor does national identity disappear into individuals' heads in between salient situations. The hypothetical Australian, while not consciously acting or thinking in an Australian way, continues to live in a nation-state and in a world of nations. Unlike the Galician peasants of former times, this hypothetical citizen of a nation-state will continually encounter, if not consciously register, flagged signs of nationhood. The apparently latent identity is maintained within the daily life of inhabited nations. The 'salient situation' does not suddenly occur, asif out of nothing, for it is part of a wider rhythm of banal life in the world of nations. What this means is that national identity is more than an inner psychological state or an individual self-definition: it is a form of life, which is daily lived in the world of nation-states.

Det andra är i sin tur intressant eftersom det belyser det i olika sammanhang använda begreppet New World Order, i denna kontext förstått så som det myntades i ett amerikanskt politiskt sammanhang:

The new world order is producing its own commonplace discourses,which routinely repeat reassuring ambiguities. However, the syntax, by which 'we', the United States, lay claim to a leading role, is of necessity complex. In claiming to represent international principles of justice, orderand sovereignty, 'we', as an individual nation, cannot directly lay claim tothe world: 'we' cannot appear as a Pitt or a Napoleon tucking into the global plum pudding. 'We' must locate 'ourselves' humbly within that world. 'We' must recognize the rights of others, whilst speaking for these others, and while reminding 'ourselves' that 'we', the greatest nation in history, stand for 'our' own interests.

När det gäller USA:s syn på sin politiska roll i världen och hur dualistiska vi/dem-diskurser skapas, inte minst i kölvattnet av 9/11, kan boken Holy Terrors av Bruce Lincoln vara av särskilt värde. I samband med konflikter i Ukraina och Israel/Palestina, samt på andra håll, är det relevant att ha förståelse för nationella identiteter och gränsdragningar görs diskursivt, och hur vi/dem-formationer befästs. Banal Nationalism utgör ett relevant underlag därvidlag, och Lincolns verk kan komplettera förståelsen.