söndag 14 september 2014

Det väntade valet - en kort deskriptiv analys

Jag har följt valet, inte med någon direkt spänning, men med visst engagemang. Vad som väntat är - allt. I stort sett var en seger för de rödgröna att vänta, och att denna i sin tur inte skulle räcka till egen majoritet, varpå diskussioner om blocköverskridande koalitioner omgående uppstår. Därvidlag är inte sista ordet sagt, och man kan oavsett mer definitiva utgångar förvänta sig en mängd realpolitiska sammanhang där SD stängs ute från olika frågor och direkt beslutsfattande i samband med voteringar.

SD:s partiella valframgångar är likaledes väntade - i relation till stora delar av det övriga Europa har partiet alltjämt ganska begränsat stöd, men det närmar sig ändå de nivåer som liknande i till exempel Belgien, Holland, Norge och Danmark besitter. Eftersom det ej kommer att kunna påverka något av sin kärnområden direkt - invandrings- och kriminalpolitik - kommer det emellertid dels att få inflytande i vissa andra frågor, dels än en gång fungera som ett slags åsiktsmässig opposition, om än med något mer tyngd och självförtroende. I ett mer polariserat debatt- och samhällsklimat är jag dessvärre rädd för att det kan komma att bli ganska otrevliga händelser som äger rum i vårt land, med eller utan direkt koppling till partiets medlemmar eller sympatisörer.

Det har funnits tendenser till att FI skulle hamna över fyraprocentsspärren men så blev det alltså inte. Dock är partiets i ett vidare sammanhang relativt stort valframgångar ändå ett tecken på att Sverige är ganska unikt i en både regional och global kontext - motsvarigheter tenderar att vara mikroskopiska eller obefintliga i mindre vänsterradikalt betingade länder.

Vad som rent konkret väntar i större drag är inte enkelt att urskilja, men vad som är uppenbart är dock att det blir gradskillnader i skattetrycket i form av ökningar av bland annat den nationella förvärvsinkomstskatten. Det är primärt grad- snarare än ideologiska artskillnader som delar alliansen och de rödgröna, åtminstone i bredare mening, och några omfattande samhällsförändringar som inte redan har skönjts under dessa två mandatperioder står förmodligen ej att finna. Det gäller även utrikespolitiken - Sverige är i huvudsak en Nato-stödjande stat som utgör en liten beståndsdel av en transatlantisk union. Trots Vänsterpartiet är de rödgröna till största del för en snarlik linje.

Stora fiskaliska utgiftsposter lär, för att delvis återknyta till skattefrågan, bli ännu större, och kombineras avsaknaden av fiscal conversavatism med tämligen låg tillväxt och ökad social oro kan man förvänta sig att en tämligen stor andel människor anser att Sverige inte är så bra att man inte seriöst överväger att flytta till ett annat land. Alltfler med adekvata resurser, låt vara osagt hur stor andel, lär också göra det. Det är i så fall inte fråga om kaos utan om stegvisa förändringsprocesser i en mindre munter samhällsriktning.

tisdag 9 september 2014

Ny kategori

Mina inlägg om olika länder och regioner har blivit ett stående inslag här på bloggen och verkar ganska populärt av kommentarer, sidvisningar och andra parametrar att döma. Kanske eftersom dessa både är tämligen allmänbildande och tenderar att anknyta till aktuella händelser.

Jag skall framöver självfallet söka producera mer material, både med anknytning till detta ämne och annat, men nöjer mig med att just för tillfället bara upplysa om att jag har lagt upp inlägg av den typen i mitt behändiga Best of-inlägg.


lördag 6 september 2014

Kakan Hermansson gör bort sig - igen

Tro det eller ej, men mitt inlägg om Karin "Kakan" Hermansson hör till de allra mest lästa (på sistone har dock recensionen av Jan Tullbergs Låsningen blivit ett av de med allra flest sidvisningar). "Kakan" är nämligen en relativt känd svensk medieprofil med meriter från både radio och tv, och med sådant följer indirekt besökare som en direkt följd av populariteten.

I det ovannämnda alstret kritiserades, i tämligen raljerande ordalag, vederbörandes "antirasistiska" analys av Game of Thrones. Då rörde det sig mer om en väldigt intellektuellt undermålig, närmast löjeväckande utläggning, snarare än ett regelrätt klavertramp. De senaste dagarna har emellertid Hermansson ertappats rejält med Twitterfingrarna i kakburken.

Som bland andra Fria Tider har rapporterat om har "Kakan" nämligen uppmanat till att i ett spänt läge kollektivisera poliser som grupp, därtill med hetsande undertoner - utspel som var direkt relaterade till Svenskarnas partis demonstration som nyligen genomfördes i centrala Stockholm. Ytterligare några opassande uttalanden via mikrobloggen i fråga förefaller också ha följt på detta.

I kölvattnet av händelsen är dock "Kakan" ångerfull. Hon inser, efter kanske något oväntade reprimander från sin arbetsgivare - vilket i sin tur delvis beror på den häftiga kritik som kommit via sociala medier - att det var dumt och onödigt att uttrycka sig på det viset. Om inte moraliskt så åtminstone på grund av de potentiella följderna ur arbetstagarsynpunkt. "Kakan" har ett schysst jobb, helt enkelt, som hon ingalunda vill bli av med.

Det är nog inte första, och troligen inte heller sista gången, som en implicit representant för ett generiskt kulturvänsteretablissemang gör bort sig på det här sättet. Liknande saker har skett med exempelvis den utåtagerande Sebastian Stakset från hiphopgruppen Kartellen, som bland annat dömts för att ha hotat Jimmie Åkesson men likväl inbjudits till Almedalen och även fått lov att skriva en moraliserande debattartikel på Svt opinion.

Den svenska kulturvänstern, ett slags lokal avknoppning från sin kvasirevolutionära 68-urmoder, befinner sig i en paradoxal position då man ena sidan talar om sina "medlemmars" - i synnerhet icke-vita och icke-cis - underordning och parallella brist på offentlig representation, samtidigt som de i väldigt hög utsträckning får göra sig sedda och hörda på så att säga bästa sändningstid. Man vill ha makt och inflytande och rätten att moralisera - och det får man - men samtidigt vara inte så lite provokativ och "häftig", ibland rentav hotfull eller utåtagerande från sitt kulörta elfenbenstorn. Ett sådant motsägelsefullt förhållningssätt leder onekligen till problem.

Man kan inte både ha kakan och äta den.

söndag 31 augusti 2014

Pakistan - en översikt

Den immigrationsrelaterade våldtäktsproblematiken är välkänd och har diskuterats i ett flertal inlägg på den här bloggen, bland andra detta. Socialpsykologen Byron M. Roth beskriver den generella bilden för Europa i allmänhet och England i synnerhet på följande vis i sitt alarmistiska verk The Perils of Diversity:

Equally troubling is the growing problem of rape, especially gang rape by young Muslim men. The authorities also have downplayed this because it is so glaringly an indication of the failure of assimilation, especially with regard to European standards on the relations between the sexes. The rape of women charged with immorality is sanctioned in many Muslim societies, but it is altogether abhorrent to Europeans. These rapes can be broadly put into two categories. On the one hand, there is rape of Muslim girls deemed immodest and too Europeanized by Muslim standards. On the other, there is the rape of European women by Muslim men who claim that European women, by their dress and demeanor, invite sexual predation. The first involves the importation of alien values into Europe while the second is a direct assault on the European way of life.

Mer specifika och omfattande fall gäller exempelvis den mycket motbjudande våldtäktsepidemin i Rotherham i England som härförleden uppdagats på bredare medial front, vilket Oskorei nyligen skrev mycket utförligt om. En del kritiker är kanske överdrivet alarmistiska när det gäller vissa aspekter som kan relateras till snabbt förändrade demografiska mönster i europeiska länder, och man bör aldrig essentialisera någon grupp, vilket Steven Pinker skickligt påpekar i The Better Angels of our Nature:

People sort other people into mental pigeonholes according to their affiliations, customs, appearances, and beliefs. Though it’s tempting to think of this stereotyping as a kind of mental defect, categorization is indispensable to intelligence. Categories allow us to make inferences from a few observed qualities to a larger number of unobserved ones. If I note the color and shape of a fruit and classify it as raspberry, I can infer that that it will taste as sweet, satisfy my hunger, and not poison me. Politically correct sensibilities may bridle at the suggestion that a group of people, like a variety of fruit, may have features in common, but if they didn’t, there would be no cultural diversity to celebrate and no ethnic qualities to be proud of. Groups of people cohere because they do really share traits, albeit statistically. So a mind that generalizes about people from their category membership is not ipso facto defective. African Americans today really are more likely to be on welfare than whites, Jews really do have higher incomes than WASPs, and business students really are more politically conservative than students in the arts–on average. The problem with categorization is that it often goes beyond the statistics. For one thing, when people are pressured, distracted, or in an emotional state, they forget that a category is an approximation and act as if a stereotype applies to every last man, woman and child. (…) Finally, people tend to essentialize groups.

Likväl finns det en mer eller mindre tydlig koppling till merparten av Rotherhamförövarnas nationella och religiösa bakgrund, nämligen landet Pakistan. Följaktligen skall Nomen nescio belysa några aspekter av detta land i mer övergripande termer. Grundläggande information har hämtats från The World Factbook, Landguiden och The Economist. Ytterligare några källor kompletterar dock bilden.

Pakistan är ett mycket stort land befolkningsmässigt, med cirka 180 miljoner invånare, och tillhör den överlag mycket befolkningstäta regionen Sydasien, där vanligen Afghanistan, Indien, Bangladesh, Bhutan, Maldiverna, Sri Lanka och Nepal också sägs ingå. Landet består av ett stort antal etniska grupper, vilka är nära knutna till ett respektive specifikt språk. Punjabi är den största och utgör cirka 44% av befolkningen. Andra större grupper är pashtun, sindhi och sariaki. Religiöst finns dock en betydande islamisk hegemoni - cirka 96% är muslimer varav merparten sunni, även om det också finns betydande mängder shiiter och sufier. Minoriteter utgörs främst av kristna och hinduer - längre bakåt i tiden fanns liksom i grannlandet Afghanistan även buddhister men de är i dag ytterst lätträknade.

Många associerar kanske Pakistan med talibaner och al-Qaida, vilket det finns fog för att göra. Det finns nämligen ett flertal till talibanrörelsen och/eller al-Qaida knutna grupper inom landet, till exempel Tehrik-e-Taliban. Sådana grupper kan i sin tur delvis förklara den stora mängden och andelen mord i synnerligen kriminellt belastade storstäder som Karachi, där sprängattentat inte har hört till ovanligheterna sett till de senaste decennierna.

Politiskt kategoriseras Pakistan som en hybridregim och får värdet 4,57 enligt 2012 års demokratiindex som sammanställts av The Economist Intelligence Unit. Historiskt finns en tydlig koppling till det brittiska politiska systemet, dess lagar, styrelseformer och traditioner, samtidigt som den postkoloniala utvecklingen har inneburit interna oroligheter och auktoritära militärregimer. I kombination med det distinkta islamiska inflytandet har det lett till en i huvudsak icke-demokratisk politisk kultur inom landet.

Ekonomiskt kännetecknas landet av låg tillväxt och jordbruket dominerar alltjämt för en stor andel av befolkningen. Textilier är en annan central näringsgren. Remitteringar från arbetande diasporapakistanier, som huserar i till exempel England och skickar hem pengar till vänner och släktingar, utgör också en relativt omfattande inkomstkälla för många. Utbredd fattigdom, som ofta går hand i hand med befolkningsökningar och urbanisering, och låg grad av utländska investeringar är två stötestenar för landet som är ett av världens allra fattigaste om man ser till inte minst BNP per capita.





Hur är det ställt med kvinnors övergripande situation? Landguiden ger följande beskrivning:

Kvinnornas svaga ställning i samhället är över huvud taget en viktig förklaring till den långsamma sociala utvecklingen. ”Hedersrelaterat” våld mot kvinnor är vanligt förekommande. Enligt Pakistans människorättskommission sker en våldtäkt varannan timme och en gruppvåldtäkt var åttonde timme. Troligen är övergreppen långt fler, eftersom de flesta sexualbrott aldrig anmäls. 2006 beslöt parlamentet att våldtäkter ska prövas av civila domstolar enligt vanlig straffrätt. Tidigare prövning i shariadomstolar tvingade en kvinna att styrka övergreppet med hjälp av fyra manliga vittnen, vilket innebar att de flesta våldtäktsmän gick fria och kvinnorna ofta dömdes för otukt.

Sydasien i allmänhet och det muslimska norra Indien och Pakistan i synnerhet är centrala områden för human trafficking, vilket framgår av bland annat The Red Book for Human Trafficking (2012). Mycket av denna förefaller dock inte prostitutionsrelaterad utan kan snarast beskrivas som illegal invandring till övriga Asien eller Europa. Men sexhandel och prostitution är tveklöst utbrett, bland annat för särskilt socialt utsatta pojkar och flickor, och mörkertalen torde vara omfattande. Det kan även nämnas att knappt hälften av landets invånare ej är läskunniga, vilket i sin tur ökar riskfaktorn för att bli socialt utslagen och följaktligen utnyttjad.

På makronivå finns det alltså inte särskilt mycket positivt att lyfta fram då landet kännetecknas av omfattande ekonomiska, sociala, religiösa, politiska och kulturella problem. På mikronivå finns det säkerligen en betydande andel lyckliga pakistanier och olika positiva företeelser, även om de rent materiellt inte sällan har det knapert. Vad gäller kopplingarna mellan diasporapakistanier och pakistanska sociokulturella värderingar tycks det finnas ett visst samband, inte minst om man betänker Landguidens ovan citerade beskrivning och utbredd barnprostitution.

lördag 30 augusti 2014

Aristoteles - den nikomachiska etiken - del 3

I denna tredje del ämnar jag sammanfatta och slutföra recensionen av Aristoteles mycket kända moralfilosofiska verk. Böckerna sex till och med tio behandlar till ganska stor del det som översättaren Mårten Ringbom - och som konstaterats är dennes insats måhända en aning tveksam i vissa avseenden - kallar karaktärssvagheter, inte laster, och fokus är då på motsatserna till karaktärsdygderna.

Det finns även en återkoppling till betydelsen av vanebildning och naturligtvis måttfullhet - karaktärsstark är den som är det i gemen, inte gör enskilda avsteg från den inslagna vägen, och vice versa. Många av resonemangen är klara och lättförståeliga men det finns också en del mindre träffsäkra utläggningar, bland annat då Aristoteles i bok sju kopplar diskussionen om njutning, "överdrivna njutningar" och närliggande fenomen till gudomlighet.

Själsuppfattningen är som jag ser det en av de mest rudimentära och bristfälliga delarna av Aristoteles tankevärld - mer än hans fokus på telos, som för övrigt, när det gäller etik mest handlar om att handla ändamålsenligt och alls inte måste innebära att det finns ett slags andlig ändamålsenlighet inneboende i världen. Därvidlag har man kanske inte samma nytta av hans analys som man kan ha i andra avseenden. Man kan dock än i dag tala om den "mänskliga själen" i en mer bildlig mening, och ur den synvinkeln är det mindre tveksamt att tala om "själ".

Desto mer intressanta är de utförliga och mångdimensionella diskussionerna om vänskap i bok åtta och nio. Aristoteles skiljer exempelvis på ungdomlig vänskap från då vuxna, än mer riktigt gamla människor, är vänner. Ungdomar har lättare att bli vänner men också upphöra att vara det, och han ser dem även som mer erotiska och känslosamma än vuxna och äldre. Den som har läst Alasdair Macintyre, särskilt After virtue, noterar att idén om gemenskap är särskilt viktig, både i fråga om mindre grupper och större sociala sammanhang. Det är dock ingen renodlad kommunitär gemenskap som idealiseras utan Aristoteles nämner även de vidare, mer kontraktsmässiga relationsmönster som tenderar att föreligga i större samhällen likt dåtidens stadsstater. Man skulle med moderna begrepp kunna kalla det ett slags syntes mellan gemeinschaft och gesellschaft. Aristoteles utläggningar påvisar också att filosofi och psykologi överlappar varandra, och även i det hänseendet finns det mycket som förefaller rimligt.

I den tionde och sista boken tas lustens problematik upp, och som väntat intar författaren en mellanposition gällande om denna ses som identisk med det goda eller som dess motsats. Lusten bör framför allt kombineras och balanseras med karaktärsdygder som klokhet och kan dessutom vara av flera olika slag, varför det inte utgör en enhetlig företeelse som är oberoende av kategori och sammanhang.

Den nikomachiska etiken är tillsammans med Politiken ett av de alster som man rimligen skall ha läst under en livstid och bör därmed stå med på en lista över det slags storverk som man ämnar ta itu med förr eller senare. Andra sådana är i förbigående sagt Platons Staten och betydligt senare av det slaget innefattar bland många andra Machiavellis The Prince, Lev Tolstojs Anna Karenina och Joseph Conrads Heart of Darkness. I detta diskuteras många av de moralfilosofiska grundfrågorna, och utöver det som i dag kallas dygdetik tangerar utläggningarna även de flesta andra slags etiker som sinnelagsetik, pliktetik och konsekvensetik, samt hedonism och egoism. Ehuru dygdetiken dominerar är Aristoteles position snarast blandetisk.

lördag 23 augusti 2014

"Borgerlig" brist på ideologisk renodling kan delvis förklara de partipolitiska motgångarna

Syncretic politics (eller politisk synkretism) kan användas i deskriptiva analyser lika väl som det kan användas normerande, med syftet att föreslå någonting konstruktivt och eftersträvansvärt. Härvidlag skall Nomen nescio enbart fokusera på det mer beskrivande när jag söker förklara varför de så kallade borgerliga partierna, kanske i synnerhet Moderaterna, men även de andra tre inte vinner mark utan tvärtom ser ut att bli klara förlorare i det förestående riksdagsvalet. Det handlar inte om att ge ett uttömmande svar utan endast om att föra några resonemang som kan ge vissa insikter i frågan.


När jag tidigare snuddat vid den typen av ämnen har det kunnat uppfattas som jag felaktigt tänkt mig att den svenska "vänstern" eller "oppositionen" går partipolitisk kräftgång. Så är inte fallet, men i Europa dominerar många "borgerliga" partier av antingen mjukkonservativ, högerliberal eller i några fall nationalkonservativ art, och faktum är att Alliansen har regerat två mandatperioder i sträck. Det är dock givetvis uppenbart att Moderaterna, liksom i synnerhet Kristdemokraterna och Centerpartiet, sett till trender över längre perioder, går bakåt i den statistiska opinionsutvecklingen.

En del av detta torde i min mening kunna förklaras med det som kan kallas bristande ideologisk renodling, vilket har snuddats vid både i samband med min recension av Paretos Eliters uppgång och fall och min genomlysning av Schweiziska folkpartiets framgångar. Reinfeldt et al har i grova drag blandat å ena sidan distinkta nyliberala ideologiska linjer och praktiker - kanske inte minst en relativt hög grad av privatisering av både skola och sjukvård - och å andra sidan omfamnat kulturvänsterns fokus i kulturella och sociala frågor. Detta behöver inte vara motsägelsefullt, men kan leda till problem för de relativt omfattande väljargrupper som exempelvis inte är alltför upprörda över ökade privatiseringar och utförsäljningar men samtidigt premierar lag och ordning och "sunt förnuft", även gällande asyl- och anhöriginvandring.

Troligt är att en klassisk liberalism, som utgår från nationalstaten snarare än gradvis rör sig i postnationell riktning, på många sätt hade varit att föredra. Konservatismen som politisk ideologi - i den mån det går att tala om en sådan - är mer eller mindre utdöd, men en klassisk liberalism, även uppdaterad till mer nutida förhållanden, hade kanske kunnat stå emot många av de företeelser som dagens så kallade borgerliga partier aktivt stödjer, vilket både rör ekonomiska, sociala och kulturella spörsmål.

Samma problem har i stort sett även Folkpartiet och Centerpartiet. Det förra är ett uttalat liberalt parti men mycket av liberalismen blandas dock med dels transnationella och hyperglobalistiska tendenser - med eller utan distinkt koppling till EU-projektet - dels den svenska vänsterns sociala och kulturpolitiska fokus i frågor som rör rasism, främlingsfientlighet, feminism och invandring.

Hade den svenska "borgerliga" alliansen valt en relativ homogen väg, där distinkt klassisk liberalism utgjort fundamentet i realpolitiken, hade de måhända varit klara vinnare i höstens val. Nu står de som klara förlorare.


Relaterat blogginlägg
Paul Gottfried - Liberalism vs. democracy

onsdag 20 augusti 2014

Aristoteles - Den nikomachiska etiken - del 2

För att denna bokrecensionen inte skall mynna ut i alltför många delar ämnar jag diskutera och belysa några utsnitt från bok två, tre och fyra i ett och samma inlägg. Det finns ett slags röd tråd och många övergångar som löper genom i stort sett hela verket, men det som ändå är kännetecknande för dessa tre är att flertalet centrala karaktärsdygder (frikostighet, storslagenhet, stolthet, ambition, godlynthet, uppriktighet etcetera) behandlas, och att utläggningarna om dessa tar sin utgångspunkt i vad som närmast är att betrakta som kardinaldygden, nämligen måttlighet.

Detta har att göra med att dygder, om än av olika slag, ofta måste förstås i relation till motsatser och ytterligheter för att vara eftersträvansvärda. Att vara modig är att vara något av ett slags mellanting mellan övermodig och feg, och motsvarande gäller för alla andra. Det intermediära - balansen eller gyllene medelvägen som eftersträvas av den dygdige (mannen) - kallar Aristoteles för motsatsernas relativitet:

Det finns alltså tre slags karaktärsinställningar, av vilka två är usla och baserade på respektive överskott och brist, medan en företräder medelvägens förträfflighet. Och samtliga står på ett visst sätt i motsats till varandra. Ytterligheterna är nämligen både den intermediära inställningens och varandras motsatser, medan det som befinner sig mittemellan står i motsats till ytterligheterna. På samma sätt som det likvärda är större än det mindre och mindre än det som är mera, så representerar de intermediära inställningarna överskott i förhållande till det bristfälliga och underskott i relation till överdrifterna i fråga om såväl känslor som handlingar.


Även om Aristoteles bitvis kan förefalla torr och tråkig jämte Platons kvicka dialoger - kvickhet är för övrigt ännu en av karaktärsdygderna - är han ändå en filosof som i allmänhet kan uppfattas som allmängiltig och delvis tidlös i sina resonemang om både politik och etik. Det finns många visdomar som ännu i dag torde ses som sunt förnuft, till exempel följande:

Men det är inte bara de själsliga bristerna som är frivilliga, också de kroppsliga lytena hos en del personer är av den arten att vi förebrår dem härför. Ingen tadlar dem som av naturen är klena, utan dem som är det på grund av bristande motivation och tillsyn. Samma sak gäller också för svaghet och invaliditet. Ty ingen förebrår väl en person som är blind av födseln eller till följd av en sjukdom eller en blessyr. Snarare hyser man medlidande med honom, medan alla troligen klandrar den som är det på grund av alkoholism eller någon annan form av tygellöshet. Av de fysiska lytena är de som beror på oss själva föremål för klander, medan de som inte beror på oss går fria. Och om det förhåller sig så, måste också de andra bristerna, som vi blir förebrådda för, bero på oss själva.

Möjligen är dock Aristoteles en aning naiv beträffande människors vilja och/eller förmåga att skilja på det som är en följd av arvsanlag och det som beror på individuell karaktär, vilket jag bland annat har belyst i mitt inlägg om gener och fetma.